Johanna Lindbäck

22 september, 2014

”Man vänjer sig”

Filed under: Business,Ego,Kreativitet,Livet — Johanna @ 21:31

Jag såg senaste avsnittet av SVT-programmet Sverige med Liv Strömquist, min idol. Finns på play, kolla det. Hon säger alltid så smarta saker!
En fråga hon fick var hur det kändes att det gick så bra nu; utsåld pjäs som är extraförlängd på Dramaten, ny bok släpps precis, andra hyllade insatser. Hennes svar blev att man vänjer sig så snabbt, att det blir ett normaltillstånd att det går så bra.
So true.

Nu ska jag INTE jämföra mig eller min karriär med Liv Strömquists, no no no, men jag känner samma. Jag gör saker idag som för 3-4 år sen hade varit helt otroliga, men idag är dom liksom vardag. Jag går inte runt och nyper mig i armen pga ”är det sant?!” utan jag bara… skyndar mig till tåget typ. Det här är det nya normala, och den övergången tog kanske 1 månad? Och det är väl iofs en förutsättning för att man ska klara av att jobba på och ligga kvar på den nivån, men samtidigt är det ju det där med stop and smell the roses också. Njuta av stunden. Gotta sig åt det som går bra. Och så vidare. Sånt är jag inte alls så bra på. Borde REFLEKTERA mer?

Tex över det faktum att jag kom med TVÅ böcker plus en översatt 2013. Och i år 2014 blir det en egen och en översatt, trots att det känns som att jag inte har hunnit skriva något alls pga allt föreläsande. Det är verkligen väldigt bra jobbat.
Typisk grej man borde gotta sig åt med gott samvete.

”Cashen rullar in som den ska. Det går bra nu.”

20 september, 2014

Låt referenserna rulla in!

Filed under: Skrivande — Johanna @ 17:23

Det här har jag sagt förut, men en sak jag ser fram emot med vuxenbokskrivande är att kunna frossa i alla referenser jag vill utan att behöva ta hänsyn till vad 15-åringar idag har koll på.
Har tex redan skrivit om floppy Hugh Grant-hår. Har man inte sett typ 4 bröllop och andra 90’s rom-coms fattar man väl inte den, men när jag hör termen ”floppy hair” får jag en och endast en bild i huvudet och det är Hugh Grant i frack kutandes till ett bröllop.

Hur ofta hör jag den termen, undrar ni kanske.
Äh, nästa fråga.

Senaste 2 veckorna

Håller på att köra en megatvätt nu. Vanlig tvätt för det första, och sen en massa potentiella bokmässekläder för det andra. Gud, om det vore socialt accepterat så skulle jag glida omkring i inte sammet, men i gamla jeans, en t-shirt och mina urgamla sneakers med hål i. Leda seminarier och nätverka i den outfiten? Why not. Men jag SKA skärpa till mig. Det blir snygga klänningar, finare byxor och annat representativt. Allt i den käcka färgen svart. Eller möjligtvis marinblått.

Har förberett bokmässan de senaste två veckorna. Har också haft två veckor där jag inte har rest något alls, bara varit här hemma. ”Ledig” som jag kallar det. Så otroligt skönt. Har dessutom inte haft några möten eller grejer heller för ovanlighetens skull, utan exakt all tid har kunnat läggas på att göra seminariefrågor, för-seminarieintervjuer, läsa in mig, skriva debattartikel som jag inte vet om den kommer in någonstans än, vanlig mejl-admin, och så bonusen – skriva skönlitt i fyra dagar!

Hade det här varit typ förrförra året hade jag tänkt: ”ledig” i två veckor, woohooo!, kommer hinna skriva så jävla mycket! 25 sidor ny text, here we go!
Nu tänkte jag: jag ska inte gå i den fällan för då blir jag bara besviken sen när jag får lägga massa tid på annat. Så jag är skitnöjd med mina 4 dagars skriv nu. Det har blivit 13 sidor text, men jag har skrivit lite förut på den här boken. Har nu bara slutgiltigt bestämt mig för vilket berättarperspektiv (första) och vad en av huvudpersonerna ska heta. Ett M-namn. Har ändrat båda de här grejerna fram och tillbaka ett ANTAL gånger.
Har också blivit kär i denna namnändrade person. Ja, redan på sidan 13. Det är ju ett bra tecken, brukar annars tycka dom är så platta och trista fram tills åtminstone sidan 50. Men do not worry, den här är perfekt nu, men han kommer väldigt snart att bli envis och jobbig och lite oförstående. Perfekta människor är ju de tråkigaste som finns.

Fast gud, vad bra han är ändå.

Det här är vuxenboken. Skulle vilja berätta ALLT om den, men jag ska inte. Det är iallafall den som ska innehålla bilscen med den här stämningen, rememeber?

15 september, 2014

Det här lilla kan jag göra: skriva representation

Filed under: Förhoppningar,Läsa,Livet,Misc — Johanna @ 17:11

Nu känns det klart svajigt och pompöst att dra en liten lans om sin egen förträfflighet, men det här har jag funderat på igår och idag och länge innan dess. Med tanke på valet igår dårå.

Jag är vit medelklass som har bott i Sverige typ hela mitt liv. Jag har inte upplevt någon racism. I och för sig är jag kvinna så den aspekten av orättvisa kan jag diskutera, men just racism, nej. Tack och lov. Jag hade turen att födas och växa upp här i landet.
Alltså kan jag inte skriva tex Douglas Foleys böcker om invandrarungdomar som bor i segregerade områden. Jag skulle inte heller kunna fantisera ihop ett ensamkommande flyktingbarn som anländer till Sverige med trauman i bagaget. Det ligger alldeles för långt ifrån min erfarenhet och verklighet, så där går verkligen gränsen för min fantasi.

Men det jag kan göra: utveckla ett bredare persongalleri i mina böcker. Huvudpersonerna har hittills alltid varit vita och hetat väldigt svenska namn som Majken, Sara, Andreas och sånt. De är helt enkelt väldigt vita och svenska. Fast runt dem finns alltid klasskompisar och kompisar. Jag har skrivit om Jens bästa kompis Manny i ”Vi måste sluta ses på det här sättet”. Jag och Lisa gav honom en sydamerikansk pappa. I ”Välkommen hem” är Mattias bästa kompis Arash, vars familj jag tänker kommer från Iran eller Irak. Och en av Saras kompisar i samma bok heter Miranda och hennes pappa kom till Luleå från Chile på 70-talet. I ”Lite ihop” är Majkens kompis Tessan ihop med Dexter. Hans pappa kommer från USA och är svart. Och så vidare. I varenda bok tänker jag på det här. En helt vanlig skolklass, hur ser den ut?, jo, så här att…

Man kan givetvis klaga på att det hittills bara handlar om kompisar och bikaraktärer och inte om några huvudpersoner, men det beror på min osäkerhet och att det annars blir för långt ifrån mig. Någon annan får skriva de huvudpersonerna och historierna. De är jätteviktiga och mycket efterfrågade. Det är bara inte jag som ska berätta om dem.
Jag stoppar under tiden in lite folk med andra ursprung i mina böcker. Och homosexuella. Och jag låter inga tjejer noja över sin vikt och sin kropp, aldrig någonsin. Jag låter helst alla bo i norra Sverige för det är viktig representation för mig. Och så försöker jag blanda och skriva om arbetarklass och medelklass, att ha gott om pengar och ont om pengar. Smyger in feminism.
Jag tycker allt det här är skitviktigt, och hoppas att böckerna ska spegla verkligheten. Olika verkligheter, så brett som jag kan. Jag tycker oftast att agendaböcker, dvs såna som mest går ut på att berätta om homosexuella föräldrar, blir skittråkiga. Men jag gillar att läsa böcker där någon bara är bög, eller boken bara utspelar sig i Luleå, eller att någon bara råkar gå med en krycka och det är en del av berättelsen men inte allt. Det pågår ju oftast mycket mer i en människas liv än att den bor i Luleå, eller hur? Samtidigt skulle det ha varit fantastiskt skitkul för mig som trettonåring att läsa en bok som utspelade sig i Luleå för det fanns inga såna när jag var tretton.
Representation.
Och jag tror att vi är många speciellt barn&ungdomsförfattare som tänker så?

(Uppdaterat: min pappa ringde och påpekade snällt att jag har stavat fel på ordet ”rasism”. Ja, det ska ju vara med 2 s och inte ”racism”, I know, men jag tycker bara den stavningen som var okej förr är snyggare…)

Beröm

Filed under: Ego,Kritik — Johanna @ 15:48

… men det här på Linda Skugges tumblr gjorde mig som alltid väldigt generat stolt. Och jag gillar Gunnars bok massor också, och Jennys.

Vad ska vi göra*?

Filed under: Livet — Johanna @ 12:47

Har INGET att säga idag på grund av det förbannat deppiga valresultatet. Då menar jag inte att alliansen fick lämna över regeringsmakten för det var ju bra, utan jag tänker på framgången för Sveriges numera 3:e största parti.

*Jag vet redan vad vi ska göra. Det vet alla. Det är bara det att det inte alls är lätt och det låter inte klatschigt och det går inte att lösa på en månad. So there.

13 september, 2014

Klar? Klar!

Filed under: Kanske ihop — Johanna @ 13:54

Jag fick mejl från redaktören igår om att ”Kanske ihop”-korrläsaren är klar, och några konsekvensbeslut om att sms alltid är kursiva, låttitlar har citattecken, och liknande. Samt den här listan:

måndagskväll, onsdagskväll osv.
såhär/sådär
något/någonting/några
sen/sånt/sån
ojdå
okejdå
godnatt
bodylotion
facebook (ej versal)

Hade jag några invändningar mot det?
Jag typ: are you kidding me? Jag bryr mig inte. Det där blir jättebra. Allt ni säger om denna bok och ändringar i den blir jättejättebra. Sluta mejla mig. Bara tryck skiten.

Nej, det sa jag inte alls, men jag tänker det. Det enda jag vill höra om den nu är att första exet har kommit från trycket. I övrigt, bra bra jättebra whatever.

10 september, 2014

Te-Hitler hälsar på i Gnesta

Filed under: Frilansliv,Livet,Skrivande — Johanna @ 21:31

10665572_336292136544649_1750311832_n

Har snott bilden från Lisas instagram. Har inte ens bett om lov innan. Så jobbar jag.
Anyways, idag var jag hos henne i Gnesta. Vi satt i samma eller varsitt rum mellan kl 10-15.30 och skrev på varsin bok med avbrott endast för lunch, fika, och lite frågor om verbtempus och annat man behöver dryfta. Superbra! Så rogivande / peppande att ha någon annan som också sitter och skriver och som gör att man inte ballar ur och börjar kolla twitter så fort det är segt.

Här kan alla bara: okej, har du hört talas om KONTOR? Och jag ba: men ffs, jag har jobbat som lärare i 13 år, så JA givetvis. Eller typ NEJ, för lärare har aldrig kontor utan arbetsrum som man delar med minst fem andra och det är sällan så rofyllt eller koncentrerat, men ändå. JA.

En kul grej var att när Lisa mötte mig på stationen berättade hon att hon köpt te innan. För hon kom ihåg min åtgärd i Lund: att jag köpte med eget Earl Grey till hotellet för det brukar jämt bara finnas äckliga sorter eller grönt te, och då blir man så besviken när man kommer dit och ska dricka sin kvällskopp. Mycket riktigt visade det sig att jag hade rätt. Bara äckliga sorter. Tur att jag varit så förutseende.

Det märkliga med allt det här är att trots att jag tycker jag är så okräsen – allt jag vill ha är svart te typ vanligt Earl Grey – känns det som att jag börjar få ett rykte om att vara en te-Hitler? Bara för att ört-teer är äckligast av allt, jag hatar svartvinbärste, vill helst inte ha grönt och framförallt inte rooiboos. Men förutom det har jag inga starka åsikter om te. English Breakfast, Earl Grey, Yellow label, osv går utmärkt. Så jag är ju inte krånglig egentligen. Visst inte? Jag är normal, alla andra är konstiga?
Iallafall, det blev alltså ingen tekris idag. Allt flöt på hur smidigt som helst.

8 september, 2014

På riktigt, nu nästan, verkligen nästan

Filed under: Kanske ihop,Skrivande — Johanna @ 20:59

kanskeihop-217x300Läser det nya sen igår korrade korret en sista gång och det tar e-vig-het-er på grund av så ofokuserad och less på det. Men snart. 20 sidor kvar eller så. Har hittills hittat 2 stavfel.
Gaaaah.
Vill bara bli klar.

Och hur kommer det sig att jag har en skitbra vuxenboksidé som jag gillar hur mycket som helst, men så fort jag faktiskt börjar skriva på den blir jag skitnervös och tänker det här går aldrig, vuxenförlag kommer att skratta åt mig, jag vet inte hur vuxna är, jag är för ytlig, det blir inget bra, den här idén är ju inte ens bra, gud så tråkig, jag slutar?

Förklara det, tack.

7 september, 2014

Nu, nästan

Filed under: Kanske ihop,Lite ihop 2,Livet — Johanna @ 21:34

Man skeppar iväg sina manuskommentarer till redaktören. Sen storstädar man. Och stortvättar. Och ser på Babel. Inväntar den sista pdf-versionen av manuset som ska komma imorgon kväll för en allra sista genomläsning. Oh joy. JAG ÄR SÅ LESS PÅ DET.

Sara Stridsberg i Babel. Kommer aldrig kunna uttrycka mig om mitt skrivande och skapande som hon gör. Är lite… inte rädd för, men respektfull, inför henne. Typ jag skriver bara någon rolig liten historia jag hittar på i farten, på stulna stunder. Hon skriver och tänker och värker fram en historia med ett syfte att visa det och det under en lång process. Det blir så stort hennes skrivande.
En liten skillnad mellan oss.
En likhet är att vi båda har sparat ut håret. Hon hade ju tidigare också kort, och hade alltid så jäkla bra hair days när det var dags att ta pressbilder till nya höstkatalogen.
Men nuförtiden kör vi långt.

Nästa sida »

Rubric-temat. Blogga med WordPress.com.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 46 andra följare