Fick den frågan när jag var på ett författarprat i en skola häromveckan, och det är ju intressant. Mitt svar: Mycket.
Jag menar inte att bara byta namn och orter nu, men en historia, ett upplägg, why not? Hur många berättelser läser man som inte är gjorda förut? Ibland känns det som att allt är berättat, och då går man ju bara runt och snor hela tiden. Och det blir ändå så otroligt varierat och personligt, så vad är faran?
Man kan ju säga att ”Min typ brorsa” är snodd från Katarina von Bredows ”Syskonkärlek”, men ändå är det inte alls samma böcker eller ett plagiat. Och med ”Tänk om det där är jag” så var jag väldigt influerad av ”Prep”, jag ville ha fram utanförskapskänslan. Nu med femman har jag andra mycket tydliga inspirationsböcker, men det blir alltid med min twist.
I helgen läste jag tex en amerikansk ungdomsbok* med ett skitbra upplägg.
Som författaren inte alls förvaltade på rätt sätt.
Det hade kunnat bli världens bästa men hon gjorde det så platt och trist och tunt.
Jag kunde verkligen inte låta bli att fundera på hur jag skulle ha gjort medan jag läste. Kanske kommer min version om några år? Eller en inspiration av den.
* ”Sweethearts” av Sara Zarr
Skönt att höra! Jag arbetar med ett manus som har vissa likheter med en klassisk svensk bok och har känt mig orolig för att något ska tycka att det är ett plagiat. Min plan är att tona ner de bitar som är liknande och lyfta fram det unika – och förhopninsvis få den utgiven.
Kommentar av Annelie — 2 december, 2010 @ 09:12 |
Tack för intressant inlägg
Kommentar av malin, costa brava — 8 december, 2010 @ 17:38 |