All work and no play

Det är min anledning till glest uppdaterande här på bloggen. Känns som jag har en deadline per dag. Inte helt sant, men mina 3 stora projekt; Dessen-översättningen, ”Lite ihop” och ”Vi måste sluta ses på det här sättet”, har gått omlott hela våren och speciellt senaste månaden. Plus författarföreläsningar och jobbresor och det vanliga. Plus att bygga upp representation på nya förlagen med pressfoton, infotexter och sånt som också tar tid att fixa. Jag har varit och är lite busy helt enkelt.

En till sak att rapportera apropå busy är att Litteralund går av stapeln nästa vecka, och på fredag morgon ska jag intervjua den brittiska författaren Anne Cassidy. Kom och se! Jag är väldigt nyfiken på vem Anne Cassidy är och hur hon tänker när hon skriver sina böcker, så jag ska försöka luska ut allt jag kan om det.

Min nya grej = dokumentärer

Alldeles nyss avslutades en dokumentär på Svt2 som hette ”Alla är äldre än mig”, gjord av Martin Widerberg. Den handlade om hans pappa Bo, hans farfar och lite om hans söner. Mest om Bo Widerberg, filmskaparen, och deras komplicerade förhållande. Klipp från en doku som Bo påbörjade men aldrig avslutade om sin pappa. Flera klipp från hans filmer och hans karriär. Och så lite om Martins söner.
Så himla bra doku! Se den så fort ni kan!

(Jag vet att det är supercheesy och egofixerat att göra den här kopplingen men fick sån lust att skriva mer om John och Henrik, ”Som om jag frågat”-människorna.)

Dokumentärer verkar överlag vara min nya grej. Har senaste halvåret fascinerats av ”Searching for Sugarman”, ”Palme” och ”Stenbeck” (fast den tyckte jag inte var så bra, det var för mycket affärer och för mycket samma), och den om Knausgård efter han skrivit klart ”Min kamp”. Hoppas jag snart får sen några svinbra dokus om kvinnor också. Marie-Louise Ekman till exempel, det vore väl en hit?

In the meantime, leta upp ”Alla är äldre än mig”.

Okej, nya tag. Kom igen, kom igen…

Ugh, har haft så svårt att regroupa och koppla om sen jag lämnade Majken-manuset i måndags. Ska ju snabbt hoppa över till min och Lisas bok och skriva ihop två kapitel på den, tjoff tjoff, men jeeesus, vilken KRAFT som behövs för att faktiskt göra det. Har ju hoppat mellan dessa två projekt hela hösten (det kanske jag kan skriva om i ett annat blogginlägg om det är intressant? Skriva två böcker samtidigt?) utan större problem, men nu är det som… Den vanliga ”efter lämning”-bluesen? Inte för att Majken är färdig, men milstolpe 1 är ju fixad, så jag bara ”åååh, pusta uuuut, gud vad sköööönt”. Eller inte vet jag. Ofokuserad är jag då.
KOM IGEN.

Kom på nåt då! Nu!

Hela dagen har tillbringats i ett stadie av detta: Kom på nåt då! Nu! Kom igen! FANTISERA!
Det handlar om en Majken-scen som ska vara lite humhum och leda fram till det senare humhum. Kryptiskt värre. Men struntsamma, det viktiga är att jag inte har så mycket specifikt innehåll för dem överhuvudtaget utan jag har legat på soffan och tänkt ”TÄNK NU DÅ!”.
Yes, I did. Och gissa tre gånger hur bra det gick?
Kan jämföra utfallet av den övningen med klassikern: tänk INTE på apelsiner.

Sen läste jag denna grej om skrivande och hjärnor på twitter och den tycker jag var bra.
Inte för att det relaterar till mig just nu – har ju inget att ens försöka sätta mig vid datorn med, buhu – men ändå.

Och som tur är har jag ett berg av smutstvätt att ta hand om ikväll. Då kommer det ändå att kännas som att jag har fått något nyttigt gjort denna dag.

MIN antagningshistoria. Igen.

Uhuh, det kom HOJT! Nu drar jag min egen fantastiska berättelse igen. Det finns säkert flera som redan läst / hört, ni kan säkert hitta något annat spännande på nätet?

Så här gick det till.
It was a dark, stormy night…
Neeej. Seriöst.

Jag bodde i Bergen i Norge. Jag var tjänstledig från mitt lärarjobb i ett år för att min dåvarande sambo D skulle forska i Norge. Jag skulle jobba med annat (alltså annat än lärande) och försöka skriva min första bok. Det hade jag gett mig tusan på.

När den var klar i september (wow!!!) printade jag ut och skickade till fem barn/ungdomsförlag. Jag var SÅ förberedd på nej tack för det var min allra första kompletta roman ever (wow!!!).

Jag fick nej tack från alla fem. Som väntat. Men ett av förlagen gav mig en sk positiv refus. De tackade nej med konkreta, tydliga råd om hur den kunde förbättras, så ett par månader efter jag skickat iväg manuset första gången började jag skriva om det efter dessa råd. Skrev om MYCKET. Det tog ett par månader. Printade ut igen. Skickade in igen. Började vänta. Trodde inte att det skulle ta 3 månader innan jag fick svar den här gången, för nu hade de ju… Svar inom en vecka, right?

Det tog längre tid.

I denna väntan och under hela processen så skrev jag på en blogg jag hade då (finns inte längre) om mitt liv och boken och allting. En dag kom ett mejl från en förläggare på ett b&u-förlag som sa att hon läst bloggen, och undrade vad var det för bok jag höll på att skriva. Det var från just det förlaget jag skickat in till! Jisses!
Jag svarade snabbt som ögat att min bok låg någonstans i deras post.
Hon svarade att hon skulle leta upp den genast.
Jisses!
Jag tänkte att NU får jag snart veta! Imorgon, right?

Nej. Det tog ännu lite mer tid. Skitlång tid.

SEN kom ett mejl, en måndag i april, där förläggaren skrev att de hade läst, de gillade och  de ville ge ut den.
Jag: Stor stor chock. Like huge. Kunde inte tro det. Hade väntat mig ett svar typ ”den här versionen var mycket bättre, försök en gång till” alt ”vi läser gärna din nästa bok” underförstått att då skulle den vara bättre och kanske kanske kunna ges ut.
Men de ville GE UT DEN HÄR BOKEN. Kunde inte fatta det!

Det här var veckan innan påsk så typ allt var stängt i Bergen. I Norge behöver någon bara ha tänkt ”helgdag” i en sekund för tre år sen för att allt ska stängas. Dom är lite speciella så. Passar man sig inte så är det långhelg och alla mataffärer visar sig vara stängda de kommande tre dagarna. Ja, jag kanske talar av egen erfarenhet.
Jag ville gå ut och äta en fancy lunch för att fira, men vi hamnade på en vanlig thairestaurang eftersom inte så mycket var öppet. Iallafall, jag var supersuperglad och chockad och min sambo var också det, och sen blev jag även supernervös för jag bestämde med förlaget att jag skulle komma upp på möte 2 veckor senare när jag var i Stockholm. (Bokat sen tidigare.) I 2 veckor var jag nervös varje dag att de skulle mejla igen och ha ångrat sig. De ville inte ge ut boken längre. Men, jag klarade mig. Vi hade möte. Jag fick massa synpunkter på manuset och åkte hem och skrev om och skrev om och skrev om… och på den vägen är det. Jag fick jobba med helt otroligt duktiga människor på förlaget, i synnerhet min förläggare C och min redaktör Y, och jag har lärt mig MASSOR av dem.

Visst är det en fin historia? Blir fortfarande så glad när jag tänker på det!
Och det som är så himla fantastiskt, och som jag inte fattade då eftersom jag inte visste något om bok/förlagsvärlden, är att jag blev en debutant ur slumpmanushögen, och det var med min allra första bok. Hade inte skrivit något längre än typ 25 sidor innan den.
Man plockar väl 2-3 debutanter ur slumpmanushögen / år. En del av dem har skrivit 3 böcker och kämpat i flera år innan de lyckas. I was so lucky!

En sucker för antagningshistorier, och diverse annat bla bla bla

Fråga: Om jag just tillbringat över en timme med att läsa arkivet till en amerikansk YA-författares blogg, som jag dessutom redan läst förut, för att reprisera hens antagningsberättelse?

Svar: Ja.

Det var ju ett duktigt värdefullt utnyttjande av min tid.

Andra saker jag tänkt på denna morgon:
Åh, jag älskar att skriva!
Varför skriver jag inte nu då?
Jag borde åka till Paris och skriva. Nu! Det skulle vara superbra för boken. Nu kollar jag flyg.
Men gud, kom igen. Skärp dig. Du ska INTE till Paris.
Fan, jag måste skriva in januarigrejerna i min kalender för jag har INGEN koll.
Jag borde skriva bok. Nu.
Bara läsa en månad till på den här bloggen.
När ska jag springa idag?
Om jag åker in och skriver på kafé, det är nästan lite som Paris?
Åh, tänk Paris. Det vore så underbart.
Ska jag springa idag?

Produktion på topp med andra ord!
Inte.
Tanken var ju att jag skulle bli inspirerad av den där bloggen.

(Om ni vill att jag ska berätta MIN antagningshistoria så är det bara att hojta till. Det gör jag så gärna så. Igen. När som helst. Nu.)

Att skriva på heltid = drömmen! Eller?

Det här har jag funderat på senaste veckorna, månaden. Är det en drömtillvaro att kunna skriva på heltid (skriva på heltid betyder i mitt fall också att göra så många skolföreläsningar som möjligt)?

På ett sätt: JA, herregud, klart det är. Det är ju det massa människor drömmer om. Jag med.

På ett annat sätt: jag vet inte. Anledningen är att jag tycker det blir så självcentrerat och att allt med mottagande och sånt blir så extremt viktigt. För viktigt.
Jag menar inte att jag struntat i respons och recensioner förut, absolut inte, men då har skrivandet haft en stor konkurrens från mitt lärarjobb. Mer stress, mindre ork och energi. Det är ju både bra och dåligt. Till det bra kan räknas att mitt yrkesliv inte enbart varit skrivandet. Nu under hösten när jag har varit lärarledig har jag känt mig mer brydd av allt (som jag bloggat om förut). Var har boken reccats? Vad har hänt med den? Hur hoppades jag att det skulle bli? På det sättet. Och det är mycket lättare att känna sig missnöjd och bli bitter (hemska tillvaro!) när skrivandet är the one and only yrke.

Det självcentrerade förstärks av att när jag är ute på skolor och föreläser så är det ju om mig själv och mitt skrivande. Det var superroligt att få ett önskemål om könsroller i litteraturen som i Helsingborg senast, men såna hör till undantagen. I 9.5 av 10 fall så berättar jag om hur mitt skrivande går till. Dvs, helt fokus på me, me, me.

Låter jag otacksam nu? Jag menar så här: det är otroligt introvert att skriva böcker för man ägnar ju SÅNA mängder tid åt sina egna tankar och åt att befinna sig i sin egen värld.
Sen kommer boken ut. Då är man alltid så nervös för hur den ska mottas, vad folk ska säga. En ängslig period. Tänk om ingen upptäcker den? Om de inte fattar vad jag menat? Inte gillar? Vad händer då med mig?
Sen blir det fortsatta jobbet att prata om den och tidigare böcker och hur de kom till.

Ser ni ensidigheten? Det handlar så mycket om MIG hela tiden, i alla aspekter av yrket. När jag jobbar som lärare är det på ett helt annat sätt, även om det också är högst personligt och mycket krävande, men inte lika mycket om MIG.

Så missförstå mig inte – jag tycker det är fantastiskt att få ett helt år där jag testar hur det är att vara riktig författare. Jag har jobbat som en galning i flera år med skola, författande och bokhora. Det går inte att hålla på så hur länge som helst även om alla tre jobb är roliga. Att alltid skriva på loven, att aldrig vara helt ledig utan ständigt ha deadlinepress = så tröttsamt. Det är definitivt inte ett bra tecken om man kommer hem från jobbet och ser a-lagarna som sitter på bänken där i centrum och man tänker ”åååh, dom är ju iallafall lediga” med stor avund.
Det senaste sommarlovet var det första på minst sex år där jag inte började på en ny bok vid midsommar och kände stressen att få ihop 60-70 sidor innan augusti. Jag var ledig och skrev ingenting (utom bokhora) på en hel månad. Skitlyxigt.

När jag fick tjänstledigt så sa typ alla jag känner ”men du kommer ju inte att gå tillbaka till skolan?!”. Men jag vet faktiskt inte. Vi får se. Jag har inte alls bestämt mig än, för även om det är en allmän drömtillvaro att skriva på heltid så är det ju inte givet att det passar alla? Det känns lite mer komplext än att bara skeppa allt det tidigare överbord.

En till aspekt av det här är såklart att jag skriver det i december. Det är mörkt och kallt, jag är trött och jag vill ha julledigt. Men ändå, vi får se hur det blir i fortsättningen.

Att skriva lättläst

Idag var jag på ett mycket intressant möte. Vi kan säga att det var som ett informationsmöte på Lättläst-förlaget. Jag vet att jag skrev på bloggen för några månader sen om en idé jag fått, att testa skriva lättläst. Men eftersom jag inte har använt såna böcker i skolan så vet jag inte alls hur de är, och alltså inte vad man ska tänka på om man ska skriva såna. Så, därför, informationsmöte!
Jag fick prata med en av redaktörerna och höra om nivåer och längder och allt möjligt. Och hur det funkar med försäljning och sånt också. Rätt annorlunda än mitt vanliga förlag, då Lättläst-förlagets böcker inte går att köpa i vanliga bokhandlar. Det är bibliotek och skolor som är kunderna, och så har de en webshop om man vill handla på nätet. Ja, och vanliga nätbokhandlar. Men främst är det olika läsförmedlare som tipsar, och det är ju logiskt. Är man en ovillig läsare har man ju ett annat beteende än såna som själva nosar upp vilka böcker de är sugna på.

Det här är en typisk boksida. Notera hur den är satt – att de är så korta rader och mycket luft, så det ser ut ungefär som en dikt fast det här är vanlig prosa. (En sida ur ”Överlevaren Isaq”.)

Längden om man ska skriva en lättläst bok: drygt 100 000 tecken.
Och det är (håll i er!), 1/4-del eller 1/3-del av hur långa mina böcker brukar vara. Weey! Det är det här jag går igång på också. Man måste ju vara så väldigt koncentrerad. Hålla nere antalet konflikter, och definitivt hålla nere utvikningarna och fyllet och gå mer direkt på kärnan, och ÄNDÅ få till liv i text och i karaktärer så att de inte känns helt torra. Hur gör man det?

Fick med mig ett gäng böcker så jag kan läsa och känna in lite. Och sen, kanske testa. Om ett tag. Har lite andra books att bli klar med först.
Men det känns kul! Det här är mitt wild and crazy-skrivår. Jag vill ju skriva massor av saker.

Hej Robyn!

Jag menar Petra Marklund och hennes låt ”Händerna mot himlen”. Har ni hört den? HAR NI HÖRT DEN? Now, there’s a novel if I ever saw one.
Heard one.
Whatever.
SKITBRA LÅT.

Ett samtal med Cilla Naumann

Ni kanske redan har koll på detta, eller tom har lyssnat, men vi har börjat göra podcaster med bokhora. I det andra avsnittet pratar jag med Cilla Naumann om hennes två senaste böcker, en ungdoms och en vuxen, som hänger ihop och delvis handlar om samma händelser. Så spännande! Kan inte komma på någon annan författare som gjort så?
Det var superroligt att prata med henne, och vi hade lätt kunnat fortsätta i en timme.
Inslaget kommer som nr 2 i podden, och pratet är cirka 10 min långt.