Munsår, sms och det sociala spelet?

Citat 1:

Citat 2:

Det är från en recension i DN som jag inte hittar på nätet, men den är på David Wibergs roman som jag gillade massor.

Saker jag inte håller med recensionförfattaren om, och ja, jag har läst Emma Granholms och Gunnar Ardelius böcker så jag uttalar mig om oss tre nu:

Att våra konflikter kretsar kring munsår och sms.
Att vi har vag intrig.
”I detalj beskriva det sociala spelet mellan tonårstjejer.” Och? Hur många romaner är inte ute efter att i detalj beskriva det sociala spelet mellan människor? Nästan alla romaner jag läser handlar om det. Så himla gjort, eller? Skulle inte tro det ju.

Att skriva på heltid = drömmen! Eller?

Det här har jag funderat på senaste veckorna, månaden. Är det en drömtillvaro att kunna skriva på heltid (skriva på heltid betyder i mitt fall också att göra så många skolföreläsningar som möjligt)?

På ett sätt: JA, herregud, klart det är. Det är ju det massa människor drömmer om. Jag med.

På ett annat sätt: jag vet inte. Anledningen är att jag tycker det blir så självcentrerat och att allt med mottagande och sånt blir så extremt viktigt. För viktigt.
Jag menar inte att jag struntat i respons och recensioner förut, absolut inte, men då har skrivandet haft en stor konkurrens från mitt lärarjobb. Mer stress, mindre ork och energi. Det är ju både bra och dåligt. Till det bra kan räknas att mitt yrkesliv inte enbart varit skrivandet. Nu under hösten när jag har varit lärarledig har jag känt mig mer brydd av allt (som jag bloggat om förut). Var har boken reccats? Vad har hänt med den? Hur hoppades jag att det skulle bli? På det sättet. Och det är mycket lättare att känna sig missnöjd och bli bitter (hemska tillvaro!) när skrivandet är the one and only yrke.

Det självcentrerade förstärks av att när jag är ute på skolor och föreläser så är det ju om mig själv och mitt skrivande. Det var superroligt att få ett önskemål om könsroller i litteraturen som i Helsingborg senast, men såna hör till undantagen. I 9.5 av 10 fall så berättar jag om hur mitt skrivande går till. Dvs, helt fokus på me, me, me.

Låter jag otacksam nu? Jag menar så här: det är otroligt introvert att skriva böcker för man ägnar ju SÅNA mängder tid åt sina egna tankar och åt att befinna sig i sin egen värld.
Sen kommer boken ut. Då är man alltid så nervös för hur den ska mottas, vad folk ska säga. En ängslig period. Tänk om ingen upptäcker den? Om de inte fattar vad jag menat? Inte gillar? Vad händer då med mig?
Sen blir det fortsatta jobbet att prata om den och tidigare böcker och hur de kom till.

Ser ni ensidigheten? Det handlar så mycket om MIG hela tiden, i alla aspekter av yrket. När jag jobbar som lärare är det på ett helt annat sätt, även om det också är högst personligt och mycket krävande, men inte lika mycket om MIG.

Så missförstå mig inte – jag tycker det är fantastiskt att få ett helt år där jag testar hur det är att vara riktig författare. Jag har jobbat som en galning i flera år med skola, författande och bokhora. Det går inte att hålla på så hur länge som helst även om alla tre jobb är roliga. Att alltid skriva på loven, att aldrig vara helt ledig utan ständigt ha deadlinepress = så tröttsamt. Det är definitivt inte ett bra tecken om man kommer hem från jobbet och ser a-lagarna som sitter på bänken där i centrum och man tänker ”åååh, dom är ju iallafall lediga” med stor avund.
Det senaste sommarlovet var det första på minst sex år där jag inte började på en ny bok vid midsommar och kände stressen att få ihop 60-70 sidor innan augusti. Jag var ledig och skrev ingenting (utom bokhora) på en hel månad. Skitlyxigt.

När jag fick tjänstledigt så sa typ alla jag känner ”men du kommer ju inte att gå tillbaka till skolan?!”. Men jag vet faktiskt inte. Vi får se. Jag har inte alls bestämt mig än, för även om det är en allmän drömtillvaro att skriva på heltid så är det ju inte givet att det passar alla? Det känns lite mer komplext än att bara skeppa allt det tidigare överbord.

En till aspekt av det här är såklart att jag skriver det i december. Det är mörkt och kallt, jag är trött och jag vill ha julledigt. Men ändå, vi får se hur det blir i fortsättningen.

Reccar av ”Som om jag frågat”

Har fått ett gäng fina omdömen under den första officiella recensionsveckan. Mycket mycket nöjd!

Bokfreak
Flaskposten
Bibliotekskatten
Sincerely Johanna
Enligt O
Biblioteksbubbel
Mittimellan
Boktjuven
Stardustan
Bibli
Fullbokhylla

Tidningsrecensioner:
Sundsvalls tidning (samma recension som i Norrbottens-Kuriren)
Kristianstadsbladet

Läst och känt som jag hoppades!

Fick en fin första dagstidningsrecce på ”Som om jag frågat”. Är just nu i det där nervösa stadiet när reccar börjar trilla in, och man vet ju aldrig vad man kan vänta sig… Men den här var fin! Kritikern har läst och känt precis som jag hoppades när jag skrev.

”Det råder ingen tvekan om att hon förstår hur ont det kan göra i magen av oro och ledsnad, hur det känns att plötsligt ha ångest för att gå hem när föräldrarna inte beter sig som vanligt. /…/ Mycket i boken kretsar kring John och hans föräldrar, kring taffligheten och den goda viljan när alla tre försöker att inte trampa snett trots att en jordbävning redan raserat allt. Texten berör mitt i all coolhet och skyddande jargong som ska dölja de där inre bråddjupen.”

Lite otålig nu, ja

Ett meddelande till bokhandlare över Sverige: PACKA UPP BOKEN.

Ett meddelande till kunder: KÖP DEN.
Och sen: LÄÄÄS!
Och sen: BLOGGA. Eller: MEJLA. Eller: TWITTRA.

Jag vill veta vad ni tycker! Smått desperat! Det är ETT ÅR sen jag började jobba på den.
SÅ KOM IGEN NU, LÄÄÄS!

Och ja, jag vet att man ska verka lite cool och så utåt, det är snyggare, men jag har varit cool i ett helt år. Nu vill jag ha RESPONS!

Är man nervös när man ska släppa sin SJÄTTE bok?

Svar: JA, DET ÄR MAN!
Om man = jag.

Det här är jag alltid nervös för: att läsarna ska tycka det är segt och att inget händer. Att det är tråkigt, noll humor, inget fnissigt. Att de ska känna sig nollställda och helt neutrala inför karaktärerna, dvs inte bry sig om dem. Att folk ska tycka det är dåligt skrivet, så där är det inte, ungdomar beter sig inte så, pratar inte så, etc etc.

Just nu med 6:an är jag också nervös för: att läsare ska vänta sig en kärlekstriangel à la ”Välkommen hem”. It is not!!

NU får jag peta i manuset igen

För nu är manusmöte 1 avklarat om det.
Resultat: har ett papper med stolpar att ta tag i – sånt som ska utvecklas. Faktiskt mest bara utvecklas, inte så mycket stryk (av intrigtrådar alltså).
Och för första gången, inget förslag om att de inledande 5-10-50 sidorna ska strykas! Inledningen sitter. Wow. ”Plötsligt” händer det… sjätte gången gillt.
Så nu, eller mer realistiskt om ett litet tag, öppnar jag doc-et igen och kör igång redigeringen. Detta är min favoritfas. Love love love första redigeringen, och den andra när manuset kommer tillbaka från redaktören med alla strykningar. De är de bästa.

Sen när alla vändor så småningom är gjorda och allt är klart och det har varit sommar, då kommer den ut. Vecka 17, eller 20 augusti.

6:an är en ANNAN bok

Det här funderade jag på imorse när jag var och simmade. Min 6:a som jag håller på att skriva nu, det är absolut inte en ”Välkommen hem 2″. Det är en ANNAN bok. En kille är huvudperson, han går på högstadiet, det är inget jättefokus på kärlek och hans relationer utan på lite annat blandat. Så alla som gillade VH och hoppas på något liknande, sorry. Det blir inte riktigt den stilen i 6:an.

De två böcker som jag fått mest och bäst respons på från läsarna är ”Tänk om det där är jag” och ”Välkommen hem”. (Ja, och så ”Min typ brorsa” som är min skolbok.) Båda handlar om tjejer, och i båda är det kärlekshistorier. I synnerhet nu efter VH, borde jag inte bara liksom trumma på i det spåret? Det gick ju skitbra, nu kör vi.
Njaa. För sen är det det här att boken ska skrivas, och det tar ett år, och jag ska skriva den, och då måste jag verkligen gilla för annars orkar jag aldrig. Av den anledningen: variation. Och det är nog av just den anledningen det har blivit varannan kille / varannan tjej.

Killarna är alltid mer nervösa för mig. Mycket mer osäkra kort. Jag var givetvis nervös när VH kom ut i somras, men inte supersupernervös. Jag visste att folk skulle gilla den. (Läs mig rätt här, det ska inte låta helt cocky, men jag visste att den passade min läsargrupp.) Däremot när ”Saker som aldrig händer” kom ut förrförra året? Nervöööös. För att det inte är en kärlekshistoria på det klassiska sättet, och för att den är så annorlunda från ”Tänk om det där är jag” som kom året innan. Pratade om det med en författarkollega då. Mina fjortonåriga tjejläsare kanske inte kommer att gilla och ojoj. Hon sa ”men då kommer andra läsare att hitta den”. Och yes, det är ju så det är. En annan bok för andra läsare. Allra mest för mig. Jag behöver alltid skriva just den boken jag håller på med. Just nu behövde jag inte alls skriva om en tjej och två killar igen.

Och som en koppling till detta, har precis läst Sarah Dessens ”What happened to goodbye”. Det är så en annan bok för henne. Tycker modigt.

2011, en sammanfattning

Januari. Är tjänstledig! En hel termin! Så sjukt underbart. Så här var min första dag. Skrev mycket koncentrerat på ”Välkommen hem” och det gick upp och ner.. Sen blev jag nominerad till ett fint pris, Nordiska barnbokspriset. Skolbiblos röstar. Jag vann inte, men jag blev jätteglad för nomineringen.
Lisa Bjärbo och jag hade en lunch där vi bestämde att vi skulle skriva bok ihop.

Februari. Skrev vidare på VH-boken. Var också i Borås och hade författarprat för olika klasser. Skitkul! Kunde pga tjänstledigheten göra mycket mer såna saker nu, och jag gillar det. Körde lite fråga/svar och här en om hur lång tid det tar och om hur jag blev antagen.

Mars. Skrev klart första versionen av VH och skickade iväg. Hade sen första manusmötet. Alltid mycket spännande och intressant. Fick också se mina nya pressfoton,  jag har fortfarande inte kommit över HUR snygga de är!

April. Var i Göteborg på deras författarvecka. 15 prat.  Trött. Omslaget till VH släpptes offentligt. Så jävla snyggt! Var också i Portugal på semester och redigerade och skrev. Slet!
Läste ”Jellicoe Road” på Portugalsemestern, och det var skitbra för min bok. Gud, vad jag är imponerad av Melina Marchetta. En rolemodel om någon. Tacka Jonah Griggs för Adi, det säger jag bara.
Slet ännu mer med VH och kunde skicka in färdig version 2, stor skillnad mot version 1. Men slutet, inte klart. Skrev sen om slutet typ… 6 ggr? Rekord.

Maj. Fick ännu mer respons på manuset. Nu går vi in i petfasen kan man säga. Och NEJ man blir inte ledsen när man ser såna här sidor, man blir GLAD. Sen var jag i Umeå och pratade på olika högstadieskolor, det var en fröjd!

Juni. Gud, vilken redigeringsmånad. Känns som den knappt bestod av något annat nu när jag läser igenom arkivet. Läs mer om det här och här och här. Sista länken är det i princip färdigt. Hade också precis avslutat en skrivarkurs för ungdomar, det var kul! Gillar att föreläsa, gillar att ha skrivarkurser! (Bara ett tips.)
På midsommardagen var jag med i TV4 Nyhetsmorgon och tipsade om ungdomsböcker. Och så nådde mina böcker Pocketshop där de funnits förut, men inte alla titlar. Yeay!

Juli. Ledigt! Semester!

Augusti. ”Välkommen hem” kom som riktig bok!! Berättade om criss-crosset i den och ”Saker som aldrig händer”. Och om Robyns otroligt bra låt ”Call your girlfriend” som passar perfekt till VH. Och så var det RELEASEFEST!! Min salong gästade. Jag fick så sjukt mycket fint och gott! Och… jag hade börjat på ny bok efter ganska svåra beslutskval om vad jag skulle skriva, hade olika idéer. Det blev i den här miljön till slut. En ungdoms.
Sen började recensionerna på VH trilla in!
Ja, och så hade jag börjat jobba som lärare igen ju.

September. Gästbloggade på Rabén i samband med boksläpp. Fick så MÅNGA och så FINA recensioner. Flest och finast hittills. Den här av Lotta Ohlsson i DN tar priset. Den är liksom Recensionen nu. Men förutom den, en massa andra i dagstidningar och bloggar. Vi kan döpa 2011 till Genombrottsåret för så kändes det.
Vi släppte e-bok +  av VH, det betyder att det är nytt extramaterial med bilder och deletade scener.
Det var bokmässa, jag tog nästan inga bilder, men jag hade ett varierat och jätteroligt program om VH, om att skriva och läsa. I liked!

Oktober. Jag var på Bok&Bild i Luleå. Pratade tillsammans med Mikael Niemi. Och på Björks biblo! Lisa och jag hade kick-off, och sen började vi skriva och blogga och skrivarkursa. Varför nöja sig med bara en sak?
Skrev vidare på min egen bok under höstlovet. Kom på en del bra saker.

November. Jag bestämde mig för att nästa egna bok ska bli en vuxen. (Hur pratar vuxna?? Lite nervöst detta!) Jag var med på Bokens dag, en kväll som SvD ordnar. Jag var the ungdomsförfattare tillsammans med Katarina Frostenson, Tomas Bannerhed, Torbjörn Flygt, Jan Berglin, Birgitta Holm och Mara Lee. Hade tränat massor på mitt 10 minuter långa prat inkl lite läsning, och det blev lyckligtvis skitbra. Jo, på riktigt, fick beröm från flera håll efteråt.
Skrev böcker också, som vanligt. Gjorde bla det på en skrivarhelg på ett superfint ställe utanför Kolmården tillsammans med flera andra tjejer som skriver.

December. Jag och Lisa hade vår skrivarkurshelg och det var lyckat. Jag gjorde författarprat i Stockholm x 2 och Skellefteå. Och när jag var hemma i Luleå så blev jag igenkänd! Skrev ju böcker också, precis som vanligt.

Andra fantastiska saker i år: Bokhoras 5 års-fest som var så rolig så gudars, och att vi vann Formas Bokbloggsaward, och sen mitt i allt fick vi veta att vi även vunnit Priset till Adam Brombergs minne som går till någon som gör läsfrämjande insatser. Det var en mycket fin kompensation för att vi inte lyckades knipa Stora Kunskapspriset som vi också var nominerade till. Prizes all around. Men Kunskapsprismiddagen och prisutdelningen i Blå Hallen gick inte av för hackor. Alla vi nominerade fick komma gående nerför trappan som vår entré. Mitt livs flådigaste prisutdelning? Tror nog absolut det.

När man listar allt så här känns det som att under 2011 har i princip ALLT jag jobbat med blivit bra, fått skitmycket uppmärksamhet, fin respons, priser och/eller erkännanden. Ett år med att skörda frukter. Hur ska 2012 någonsin kunna toppa?

Vad är ”vardagsbekymmer”?

En sak jag har funderat på, det här med ungdomsböcker kontra vuxen, och bekymmer kontra bekymmer i de olika.
Mina ungdomsböcker får ofta beskrivningar i stil med att de innehåller vardagsbekymmer, att huvudpersonerna går igenom lite lättare kriser.
I ”Saker som aldrig händer” är dessa vardagsbekymmer en kille som älskar sin tjej men sen efter ett år tillsammans blir han ensam. I samma veva får han också massa problem med sina kompisar. Han blir verkligen skitensam, kan man säga.
I ”Välkommen hem” är det en huvudperson som brottas med det att hon gjort slut med en kille och vill hitta tillbaka till en mer vänskaplig relation med honom eftersom han fortfarande är en viktig person för henne. Hon vet inte hur det ska gå till och vad hon så att säga får tillåtelse att göra under tiden. Rätt mycket en växa upp-process för båda två, att försöka bete sig moget.
I ”Tänk om det där är jag” handlar det om en tjej som har blivit helt stukad efter ett otroligt ensamt år och nu vill hitta något sätt att bryta den trenden. Hon tvivlar konstant på sig själv och ifall hon fixar de sociala koderna eller gör bort sig.

För mig är vardagsbekymmer sånt som att missa bussen, kanske ha ett litet barn som inte sover på nätterna så man är så jävla trött hela tiden men man vet att denna period går över, eller att man har en kollega på jobbet som man stör sig lite lite grann på hela tiden fast inte så mycket att man vill skälla ut hen. Saker som påverkar en, men som inte tar över ens liv helt och hållet eller förändrar en i stort.

Om man nu tänker vuxenböcker och översätter mina handlingar till såna. Separera. Gå vidare, hitta tillbaka, hitta något nytt, förändra sig själv, tvivla. Kallas separationer i vuxenböcker för vardagsbekymmer? Oftast inte. Att separera är ju likställt med att förlora en familjemedlem, att få sparken och att bli allvarligt sjuk på den där listan över saker som chockar och påverkar en allra mest. Och okej, min huvudperson är en artonårig kille så han och hans tjej har inte bott ihop, de har inte förlovat sig, men det har varit ett riktigt förhållande för dem i ett år. Det ÄR en skitstor grej att lämna det.

Jag tror den här tendensen kanske kommer av den gamla traditionen att ungdomsböcker ska vara så extremt svarta och svåra. Det räcker inte med att göra slut med sin tjej för att det ska vara allvarligt, man ska även ha en mamma som är svårt sjuk och en pappa som super. Lite överdrivet, men hänger ni med? Vi har en lång räcka av problemhistorik i svenska ungdoms, mycket socialrealism. Sånt som, tack och lov, majoriteten inte känner igen sig i för deras liv är inte fullt så misäriga. Men sen kommer jag och skriver om huvudpersoner som har vanliga, fungerande familjer, de går i skolan och fixar det bra. Sen råkar de dessutom ha lite kärleksproblem eller tackla en sorgeprocess eller något, men i kontrast till det andra så kanske inte det är så farligt? Lite vardagsproblem bara. Well…