Det rafflande deadlines-livet

Får jag pris för mest intressanta och mest uppdaterade blogg snart, eller?

Iallafall, den här veckan har jag klarat av Söderhamn och 3 skolor mån – tis. Onsdag vet  jag inte riktigt vad jag gjorde förutom att det tusan var fullt upp och småstressigt fram till kl 16.30 när vi började spela in nya bokhora-podcaster. Det höll vi på med fram till 19. Jag åkte hem och var helt slut sen.
Idag är det röd dag och torsdag. Weird! Jag har redigerat och gått spåret i skogen (som jag brukar jogga, men väntar lite till på att min hälsena ska bli tipptopp innan jag törs börja med det) och sen redigerat ännu mer. Gissar att det kommer att fortsätta på samma sätt hela helgen. Helst också med fint väder!
Jag ska vara klar med manuset på söndag. Den här gången är det mitt och Lisas. De går tajt omlott nu, manusen. På fredag får jag förmodligen och förhoppningsvis tillbaka ”lite ihop”-manuset, då korrat för en till redigeringsvända. Och så vidare…

Kurs, podd, pekfinger, Majken

Kurs: är du ungdom? Känner du en ungdom? Vill den personen gå en helgskrivkurs? Om JA, kolla här. Min och Lisas kurs senare i april. Vi är både snälla och inspirerande.

Podd: igår spelade vi in nya avsnitt av Bokpodden. Det är kul! Jag hade målat naglarna dagen till ära. Om 2 veckor kan ni höra om det märks på kvaliteten.
Vill man lyssna på våra bokpoddar men inte fattar hur det funkar med iTunes och sånt så är det bara att gå till Bokus sida och trycka på play-knappen. Väldigt enkelt.

Pekfinger: jag var på bodypump (okej, skivstång för det är Friskis) häromdagen och då har man ju såna här klämmor så att inte viktskivorna ska glida av stången. Jag tycker alltid de är så hårda att klämma ihop och passet började med att ett blodkärl i mitt högra pekfinger brast när jag gjorde det. Det är inte så dramatiskt, och det händer ibland med mina fingrar om jag vrider ur tvätt hårt eller så. Ser ut som att man har fått ett blåmärke och så blir det lite svullet. Men olämpligt när man just ska börja träna! Nu har ”blåmärket” försvunnit, men däremot är det lite avdomnat i fingertoppen när jag skriver. Suck. Svaga fingrar, ingen hit.

Majken: har haft textmöte med Erik på Lilla Pirat och fått massa Majken-synpunkter. Det är nu det ska börja bli en bok av den där textmassan!

Jag ska köpa icebugs för pengarna

Sista dagen jag var hemma i Stockholm innan jul fick jag ett kuvert på posten med det glädjande beskedet att jag fått ett stipendium ur Fotokopieringsfonden. Tjoho!

Ja, det finns en sån fond.
Ja, det är 2012, men tänk på att skolor fortfarande använder en hel del kopior och att det görs antologier och att man inte köper in allt i klassuppsättningar och… ja, ni fattar. Det är inte SÅ urmodigt även om man hör talas om läsplattor oftare än kopieringsmaskiner nuförtiden.

Iallafall, jag blev himla himla glad över stipendiet! Det är en engångssumma och motsvarar typ 3 (beskattade) vanliga månadslöner. (Och med mitt snålande just nu = ännu lite mer.)
Har kommit på en firar-sak jag ska köpa för en del av dem: vinterlöparskor. Icebugs. Med tanke på att det mest är is och åter knögglig is på Stockholms gator fram till mars kanske, så känns det väldigt fiffigt. Jag vill ju springa. Helst inte halka och bryta något.
Det blir dessutom ett kreativt stipendieutnyttjande för jag använder ju löpning som en del av bokskapandet. Så fort det blir vardag igen ska jag knalla iväg och göra min investering!

Les vacances

Så. Himla. Ledig.
Har varit uppe i Luleå i 9 dagar och inte gjort något. Något = skrivande. Bara slappat. Första hellediga sommarlovet på sex år? Vanligtvis börjar jag alltid ny bok på sommaren, och brukar därför ha som krav att skriva minst 60-70 sidor, men i år när jag inte ska jobba i skolan kommande läsår… Nä. Jag sket i det bara.
Sen jag skickade mina kapitel till Lisa på Inte nu-boken har jag tagit det heeelt lugnt. Lisa har skickat kapitel till mig och jag har inte ens läst dem på direkten utan väntat 2-3 dagar! DÅ är det semester. Holy moly.

Istället för att skriva har jag:

1) Sprungit på Ormberget och kämpat ihop 33.5 km löpning på 4 tillfällen. Hälsenan har funkat, kroppen har känts hur bra som helst, och jag ÄLSKAR löpning. Det är den bästa sporten. (Också är jag så himla tacksam för att jag slapp allt krälande djurliv medan jag kutade där.)

2) Läst böcker och gjort min sommarfavvo som är att hitta en ny bra författare lagom till typ midsommar och sen plöja hela backlisten. Katarina Wennstam blev det i år. Mer om det på bokhora inom kort.

3) Fikat och ätit god mat. Vi var tex på hamnkrogen i Lövskär. Originellt ställe. Åt en jättejättegod lax. Tips!

4) Cyklat runt eller promenerat med kameran. Alltid kamera i Luleå ju! Dessa bilder är från kanalen vid Lulsundet.

5) Vilat!

6) Börjat längta efter ett rejält dagsverke igen och återvänt till Stockholm, så imorgon är det dags att köra igång.

Typ som i NY

När man simmar ute på E-dals så ser man åt ena hållet lite skog och ett par tre höghus som sticker upp ovanför dem. Det ser snyggt och city ut. Uppdaterat förtydligande: tänk Central Park. City på det sättet.
Åt andra sidan ser man Skanstullsbron och bilarna och… wait for it… tunnelbanan. Det ser väldigt city ut. Nästan lite som i NY?
Jag har alltid haft en thing för att se tunnelbanan utomhus. Typ att om man är ute på kvällen och det är lite mörkt och så står man vid en bro eller något, och så kommer den svischande. Jag tycker det är så jäkla snyggt! Urbant, city, coolt och snyggt.
Följdaktligen tycker jag utsikten från utebassängen är fantastisk åt alla håll. Man kan titta och titta, man lessnar icket.
Det är synd bara att uteomklädningsrummet inte är lika bra som det inne. Tycker ute kan bli ganska sunkigt framåt dagen faktiskt. Smällar man får ta?

Och btw, träningssommaren 2012 är igångkickad! Har sprungit, spinnat, funktionsträningsgymmat, simmat. Och promenerat! Har idag träningsvärk lite överallt på överkroppen. Ska bli så hälsosam och i form så gudars.

Fredag den 8 juni

Den här dagen, y’all. SÅ behaglig.

Startade med morgonsim i utepoolen på Eriksdals. Solen sken, det var varmt, det var efter morgonrushen så inte mycket folk alls. Underbart. Har dessutom haft ont i halsen hela veckan så det här var första träningen på länge.

Åkte till förlaget och fick mitt satta manus (satt = ser ut som boksidor). Började läsa på direkten. Åt en snabb lunch på stan, och sen hem. Balkongen i sol och linne, och läsa och läsa.

Det var inte mycket fel alls i fråga om stavning eller sånt pet. Inte heller i fråga om innehåll. Typ tre scener som jag vill skriva om lite, men resten var helt okej. Väldigt lindrig korr måste jag säga. (Skulle Y ha tyckt samma, undrar jag alltid skitnervöst i såna här lägen.)

Och fatta att detta är sjätte boken! Det är helt galet. Faktiskt, det är det. Även hur jag sitter där på balkongen och som bara ”men det här var ju inte så svårt?”. HALLÅ, JO, DET VAR DET. Det är det ALLTID.

Mitt i läsningen en paus för att gå och handla och då passade jag på att köpa blommor också.
Det har öpppnat en ny blomaffär här i centrum för några månader sen, men jag har aldrig handlat på den förut. Bara tänkt att jag ska för att man vill stötta sina lokala. Som typ att jag nu äntligen har varit på ”nya” fiket i centrum flera gånger och insett hur bra det är som jobbfik. (Nya = ett år gamla.)
Idag iallafall, jag var värd en bukett snittblommar. Och även belgiska jordgubbar. Synd att de var så smaklösa, men blommorna var fina.

Läste klart, funderade på scenerna som behöver tillägg, ska skriva det i helgen. Kände mig nöjd så. Började fundera på nästa bok. Eller. Jo, men lite.

Dessutom på förlaget, vi bestämde vilken bok jag ska översätta. Wey! Jag tror det blir roligt. Språkpill och få till flow och ton, utan att behöva ta några kreativa handlingsbeslut. (Berättar sen om ett tag vilken det är.)

Maxpuls 200

Detta kommer inte handla om skrivande och böcker utan om… spinning! Var på två såna pass på Luleå Högskolas gym i helgen när jag var hemma, och där kör de tydligen spinn puls varenda gång. (Man får låna pulsband och sen ser man passets uppläggning och sin puls på en tavla längst fram i salen. Ledaren instruerar efter olika ansträngning och vilka färgfält man ska ligga i.)

Alltså, jag älskar spinn puls! Kör aldrig med pulsklocka på annan träning, så vem vet, jag kanske skulle älska det överlag. Men på spinnpassen, när man får en genomtänkt helhetsträning med uppvärmning och toppar och dalar – tycker det är så himla bra!
Jag har bara kört det ett par gånger här i Stockholm (på Friskis är det inte standard), men har nu lärt mig att min maxpuls förmodligen är 200. Då stämmer alla nivåer av ”lite ansträngande” och ”sjukt ansträngande” som man går igenom.
Den stora vinsten för mig är de här låtarna när man ska ligga på en ganska hög anstränging men inte maxa och spurta. Där är det så lätt att man börjar vila och kommer ner för mycket i puls. Med klockan, inga problem. Jag låg verkligen på hög ansträngning i fyra minuter, och det är jobbigt!

Det första passet jag gick på i helgen – helt okej. Normal spinning liksom.
Det andra – extremt bra!! Den typ av ledare som jag älskar: inte skrikig, inte vrålande, utan ganska normalpratig och ändå väldigt peppande och pedagogisk. Gud, vad jag slet! Var helt genomblöt av svett efter det. Och endorfinhög! Supersuperbra. Kändes som mitt hjärta och hela kroppen tackade efteråt.

Träning – love it. Efter en vår med massa resande och dåliga träningsrutiner är det dags att ta tag i saker och ting nu. Sommaren ska bli en träningssommar!

Det har jobbats, deklarerats, skrivkursats, minglats…

… fyllts år, skrivits, minglats igen.
De senaste två veckorna alltså. Ett ord: busy.
På bilden (klicka för större) är jag och Lisa på en bokrelease i torsdags, Pernilla Alms ”Alltid du”. (Bilden är snodd från Pernillas blogg.)

Det har varit roliga och/eller jätteroliga saker mycket av det, men shit, väl intensivt.

Ledde skrivkurs med Lisa förra helgen också = inte så mycket vila då. Sen på’t igen med Vimmerby och skolbesök i måndags. Och sen skoljobb som vanligt, och div mingel och aktiviteter tre kvällar i rad. I lediga stunder har jag dessutom försökt klämma in skrivande för att bli färdig med redigeringen av 6:an.
Ja, spännings/trötthetshuvudvärken har suttit som en smäck varje morgon.

Igår fredag var min lediga dag, och då hade jag tänkt tokskriva men insåg snabbt att jag var alldeles för trött. Det blev bara pyttelite skriv på förmiddagen och sen skogspromenad och läsa andras böcker och koppla av istället. Totalt nödvändigt.

Det är klart och tydligt att jag behöver göra detta för att inte bli utbränd / tokig: träna och läsa. Har knappt tränat och har inte läst mer än 10 min i stöten de senaste 2 veckorna. Det var så lyxigt att igår sitta på balkongen i några timmar.

Sen är mamma på besök och hon ville bjuda mig på middag på någon fin restaurang. Vanligtvis älskar jag ju det, men nu var jag helt ”kan jag inte laga mat här hemma istället? Det var minst en vecka sen sist!”. Så igår och idag, gjorde recept ur mina kokböcker. Planerade och skrev inköpslistor. Det är också ett måste, att laga mat ibland. Nu åt vi precis en rabarbersmulpaj, vårens första. Är rabarber den godaste pajingrediensen? Jag är benägen att säga ”gud, JA!”.

Slut på ”kära dagbok”-inlägget. Måste fortsätta läsa.

Är det så kul att skriva? Nej.

Jag blev intervjuad i veckan. En av frågorna var vad som är så kul med att skriva.
Det är inte så kul, hör jag mig själv säga. Men jag gör det ändå, för det är det jag gör. Men det handlar inte främst om att ha kul.

Nu låter jag som en martyr och som att någon tvingar mig att hålla på. Icket.
Men jag har skrivit sen jag var 7 år. Alltid skrivit. Det är mitt sätt. Brev, dagbok, bloggar, böcker. Nu skriver jag främst böcker, och det är ett större slit med mer krav än att driva en egen blogg utan deadlines eller något sånt. Men allt kommer ifrån det där att tydligen är det skriva jag gör när jag ska bearbeta saker som händer. Man kan springa i skogen, lyssna på musik, göra musik, vad som helst. Jag skriver.
Och för att snyggt sno en sak ur min egen bok ”Välkommen hem”. Adrian och Sara pratar om träning. Adrian påpekar att hon fortsätter att springa gång efter gång även om det inte är kul. För kul är bara en av de många anledningarna de har att träna. Inte den främsta kanske. Eftersom jag har skrivit det där – så tycker jag om både träning och skrivande. Ibland är det superkul, ibland hemskt och trögt. Men den senare känslan får mig inte att sluta. För det handlar inte bara om att nå den första känslan. Det är främst att jag ska sortera mig, bearbeta, inte bli tokig, inte bli för uppstressad. Därför håller jag på. Att ha kul är en väldigt trevlig biprodukt som kommer då och då. Sen är det givetvis fantastiskt roligt att jag skriver böcker som ett förlag ger ut och som massa människor läser. DET ÄR K-U-L. Men om jag inte hade lyckats bli publicerad författare så vet jag att jag ändå hade fortsatt skriva. Hade säkert satsat ännu mer på att blogga och sånt, bara för att jag måste skriva, hela tiden, varje vecka, år ut och år in.

Vad man gör?

Jo, tvingar sig själv. Igår måndag = skrivdag. Var och simmade på morgonen och sen skulle jag börja jobba. SÅ less ju. Satt hemma först och det gick inget bra, tråkigt, trist, osv. Fick övertala mig själv att fortsätta. Käkade lunch och sen gick jag till bibblan för att en bok kommit. Tog med mig datorn dit bara för att. Skulle mejla några saker och sen började jag skriva, och så hips vips hade det gått två och en halv timme med lite flyt. Mejlade det jag fått ihop hittills (typ 25 sidor kvar att skriva / fixa) till förläggaren och redaktören med uppmaningen ”säg att det här är lite bättre nu”. Ja, exakt formulering. Och det fattar ju jag med att dom i det läget inte skulle säga ”nej, tyvärr, det är det faktiskt inte”, för det skulle ju vara väldigt osmart ur deras synvinkel. Men ändå, behöver lite pushig och positiv respons. Skrev lite mer. Åkte in till stan och lyssnade på ett samtal om skrivande med andra författare. Blev inspirerad och kände igen mig mycket.
(Ända tills några började ställa prettofrågor om form. Alltså, intresseflaggorna bara sjönk ner mot golvet i rummet då. SÅ tråkig vändning i det spännande samtalet. Vad rymmer formen, hur har diskussionen blivit om det, är det bra, yada yada yada. Såna som pratar så mycket om det – saknar dom en historia att berätta? För mig känns det så. Är man så intresserad av att uttrycka sig om formen och bara diskutera den men inte innehållet, då har man inget att berätta fast man skulle gärna önska att man hade det. Min åsikt. Som att vara mer intresserad av att bygga den bästa cykeln med dom bästa grejerna än att faktiskt ta sig en cykeltur.)

Och idag andades jag ut lite (känner mig stressad för har så många punkter denna vecka, och måste ju skriva, men det är det ena viktiga efter det andra som ska fixas) och började läsa igenom manuset från sidan 1 i lugn och ro. Hatar faktiskt inte! Framsteg.

Gud, den här processen, de här upp och ner-dalarna. Hur den är.

Sen såg jag teve. ”Min sanning” med Linda Skugge som jag läst hela livet. Gillade det programmet mycket. Måste kolla igenom hennes böcker. Önskar att hon skulle börja skriva någonstans igen. Ja, eller skriva en bok. Men det tar ju tid. I know.