Avstämning och pepp

Igår åt jag middag med en annan författare som känns snudd på som en mentor för mig bara för att jag lärt mig massa praktiskt om författarlivet av henne. Jag menar nu inte ”lyft pennan och skriv en bok”, utan stipendier och arbetsliv och sånt. Vi hamnade av en slump bredvid varandra på en tågresa för några år sen och efter det utnyttjar jag henne skamlöst.

Jag har ju min lilla skrivarcirkel också men där är det mer fokus på pågående projekt. Otroligt värdefullt det med, men med E är det liksom helheten. Och jag blir alltid så himla peppad! Igår pratade vi om min senaste bok och vad den betytt för mig, och vad som ligger härnäst. Det var verkligen ett sånt tillfälle när man hör sig själv formulera saker som man inte fattat förr – iaf inte alls så konkret eller i de orden. Men bara för att man sitter och pratar med någon annan så faller det på plats. Mycket givande!

Och vad som kommer härnäst: hur det hänger ihop med ”Saker som…”-boken. Min fina men ledsna terapibok. Nu när jag håller på med 5:an känns det så ovanligt lätt och roligt, redan från sidan 1, som det aldrig brukar, och det hade nog inte gått utan ”Saker som…” och det jag skrev av mig där. Stuff like that.

Ja, och så det som kommer efter 5:an för självklart har jag tänkt på det med. Jag har tänkt på grejer jag vill skriva som kan fylla de kommande tre åren, minst …
Allt sånt får jag diskutera igenom med E. Och hela ‘sätta ord på’-upplevelsen alltså, very very nice.

Det finns en blogg jag läser och den människan är expert på att ungefär varje vecka få in ett inlägg om hur hon legat under natten och planerat och gjort visioner. Jag har alltid tänkt ”men satan, vad hon planerar!” lite avundsjukt, för i min värld är ”planerar” lika med stora saker som säga upp sig från jobbet, byta bostad, flytta till en ny stad, etc. Och det funderar den här människan på jämt och låter som att hon kommer på nya spännande projekt hela tiden?! Whaaat?
Sen slog det mig att hennes ”planer” kanske är av arten ”ska åka till Uppsala över helgen” och då är det ju inte konstigt att man kan fundera på det varje vecka… Jag menar, stora vs små saker. Jag planerar att träna minst tre gånger innan nästa lördag. Jag har en vision om att jag ska laga mycket mat hemma nästa vecka. You get it. Inte så väldans speciellt. Men när jag snackar planer med E, då känns det speciellt. World domination! Haha.

Och nu till genomförandet!

Annons

Sidan 42

Det är så långt jag nått nu. Och jag gillar dem. *det går bra nu*
Jag satsar/hoppas på 60 innan jag börjar jobba. *hallå, lätt som en plätt!*
Yeah, yeah, jag har ju varit med förr…

Hade värsta fina dagen planerad idag: skriva, springa långpass, skriva, äta lunch hemma, åka och lämna över en bok på eftermiddagen.

Så här är det hittills: skriva, läsa blogg, skriva, äta lunch hemma, läsa blogg igen å igen för den var så bra och rolig, skriva. Det regnar mer eller mindre hela tiden och snart börjar ett Sommar-program jag ska lyssna på. Mitt första, med Pija L. Känner henne litelite, så det ska bli extra intressant att höra vad hon pratar om. Sen blir det boköverlämning.

Åkej, nu är det Pija!

Dagarna jag inte skriver…

… fast jag ”skriver”. Menar det att jag sällan kan sitta sju dagar i sträck och spotta ur mig 3-6 sidor varje dag. Det går inte. Skriver kanske ett par dagar, sen kommer det alltid någon paus när jag inte får ur mig ett ord. Jag öppnar inte ens datorn och doc-et för att försöka. Måste komma på vad som ska hända eller tänka igenom/smälta något eller så.
Nu är detta bok 5 så jag vet att det blir så här, men det känns ändå lite stressande och oproduktivt. Sommarlovet är min startperoid, det vore swell om jag kunde ha åtminstone 60 sidor när jag börjar jobba igen. Då är jag inne i boken. Så även fast jag vet logiskt att jag inte är oproduktiv på dessa dagar kan de kännas jääkligt bortslösade när timmarna går och det inte händer något nytt i berättelsen. Rastlöst liksom. Note to self: slappna av.

Idag har hittills varit en mittemellandag. Jag har skrivit men för hand i mitt block, och det känns som jag mest tänkt. Sådärnöjd alltså. *Läser noten. Försöker slappna av.*

Går händelserna i förväg…

… och komponerar en mycket speciell spellista som ska komma in i handlingen kanske 100 sidor framåt. Skulle helst fastforward-a och hoppa dit direkt, för åh, just det kommer bli SÅ FINT.
Nu måste jag bara harva på här i starten fort som fan* så jag får skriva det också.
Har på köpet hittat ett par av mina themesongs, tror jag.

* Ha ha ha. Tänk någon månad.

Jag hade fel

Eh, det jag sa här under att jag sket i det avsnittet? Nej, tar tillbaka. Jag fiskade upp och la till massa nytt. Idag har jag suttit hela dagen, nu även skrivit en annan text jag ska lämna imorgon. Min nacke är helt slut, men det känns bra. Har lite kvar på det avsnittet men sen redo för att gå framåt igen.

Kommer inte att hålla på och korrigera mig själv hela tiden här, honestly, det skulle bli astråkigt att läsa. Bara att det är fascinerande hur det funkar när man skriver. Jag tycker det i alla fall. Det är sååå gnetigt. Mängden sudda ut, skriva, sudda ut, skriva. Boy, oh boy.

Sakta men säkert

Igår funderade jag hela dagen på hur jag skulle skriva en viss sak*, och sen på kvällen kom jag på att det allra bästa var att skita helt i det avsnittet. Jahapp. Det är mycket sånt som man glömmer bort mellan gångerna att starta nytt projekt. Mitt senaste skrivminne är ju liksom 250 sidor som jag går in och redigerar i. ”Minns inte” den här fasen med att bygga upp de 250 sidorna en åt gången.
Men oh well. Det är fortfarande kul iallafall. Och jag gillar verkligen de här karaktärerna, speciellt en, helt förtjust. Alla har inte kommit in riktigt än, kommer nog gilla dem också. Tanken är alltså att man verkligen ska gilla allihop, annars funkar inte idén.

Idag har jag varit ute och sprungit (det gick skitbra) och sen suttit ute och skrivit (för hand) och sen blir det grillmiddag och vin och jordgubbar och grädde. Typ en ganska perfekt dag för mig.

* Under tiden passade jag på att klämma Keplers nya. Det funkar väldigt bra med såna former av sk aktiv vila. Läs något annat och tänk mycket på det man skriver själv.

Skickat, och inte ens på en helg…

… men däremot under semestern. Jag höll mig inte så länge innan jag pytsade iväg det jag hade till förläggaren. Men det finns en liten anledning, pov:en. Point of view. Tidigare har jag alltid skrivit i tredje (han/hon), nu är det första (jag). Jag är inte själv så förtjust i första, men det kändes ändå direkt att den här boken skulle vara det.

Riskerna är att :
det lättare känns klaustrofobiskt och trångt
det blir lite för snackigt (iallafall med min stil tycker jag, alltid risk för att vara snackig)

Fast, i de 11 sidor jag är uppe i nu så tycker jag det känns bra, och ville kolla det.
En del författare vill skriva färdigt till sista sidan innan de visar en enda människa, men jag gör inte så. Vanligtvis brukar jag ju börja skriva nu på sommaren och sen i slutet av den skickar jag iväg det jag har, kanske 60-70 sidor av uppskattningsvis blivande 250, bara för att min redaktör och förläggare ska okeja det. Jag skulle hellre ta synpunkter på innehåll i det läget om det var något som inte var bra än om jag suttit i 1o månader och jobbat.
11 sidor är alltså lite litet, men för att kolla tonen och pov:en räcker det. Och hon höll med om att det var bra, så nu fortsätter jag. Så peppad!!

Jetlag+ny bok = ingen sömn

Jag vet inte om jag bara ska skylla på jetlagen (kom hem från NY i torsdags efter 2 veckor där) eller om det är en kombination av den och att jag har satt igång med nya boken och på det vanliga besatta skedet i den startprocessen kommer på nya saker hela tiden. Resultatet är iallafall att jag aldrig kan somna på nätterna. Senaste dagarna har jag varit vaken till 2 – 3 – 3.30 sådär. Har försökte korta av sömntiden, dvs vakna tidigare, så att jag ska BLI trött och somna normalt, men det har inte funkat.
Idag somnade jag väl strax före 3 och klev upp 5.50 för att jag skulle på morgonspinning, så får se hur det går ikväll/inatt…

Murakami har skrivit en novell om en kvinna som inte behöver sova längre. Hon går och lägger sig för syns skull med sin man, men när han har somnat stiger hon upp och är vaken hela natten. Utan att det orsakar några fysiska problem.
Har jag blivit den kvinnan?

Okej! Då är den igång.

Ny mapp skapad, nytt doc döpt (alltid bara första orden i första meningen), första 298 orden skrivna. Nr 5. Läskigt, ja, roligt, ja. Har ångrat mig cirka 10 ggr fram och tillbaka vad den här ska handla om, vilka som ska vara med, vad de ska ha för relationer till varandra, och nu idag när jag äntligen skulle börja skriva och inte bara tänka så ångrade jag mig en 11:e gång och förkastade nästan allt jag tänkt ut sista tiden. Mina 298 ord är alltså väldigt oplanerade, på sätt och vis. Eller på ett annat sätt, de är väldigt välplanerade genom att jag har tänkt massor innan. Bara inte på precis just det här, men det kanske visar sig att det är det som blir bra.

Min första impuls efter första sidan är däremot samma som alltid: vill genast skicka till min förläggare med ett ”visst verkar det bra?!”, men jag brukar försöka hålla mig i några sidor till. Typ 50. Det är svårt, men jag kämpar. Och sen måste det faktiskt skickas under en helg också. Jag brukar tydligen skicka mina manus på helgerna när det inte finns tillgång till skrivare. Sån är jag. (En annan förklaring till helgskickandet är väl att jag lönearbetar mån-fre och manusarbetar lör-sön, men det verkar inte lika mytiskt intressant. Glöm den infon.)