Johanna Lindbäck

6 augusti, 2010

Recyclat om att stöta på livs levande läsare

Filed under: Ego,Misc — Johanna @ 13:50

Läste en så bra krönika av Bengt Ohlsson som jag gillade och tänkte att jag måste skriva något om, men nu skiner solen, jag läser en spännande bok, yada yada. I väntan på krönikekommentar recyclar jag en krönika jag skrev själv till Aftonbladet häromveckan. Det är en liten tangering av ämnet. (Gud, vilken build up jag gör nu!)
Här är Aftonbladet först:

Hjälp, där är min bok!

En kväll förra våren satt jag på tunnelbanan hem. Plötsligt ser jag att tjejen i sätet bredvid läser en av mina böcker, “En liten chock”. Första gången jag ser en okänd läsare i aktion, och jag höll på att smälla av! Tänk om hon eller någon annan kände igen mig och visste att jag skrivit den boken? Jag ville på en och samma gång kliva av direkt/säga något åt henne/absolut inte säga något åt henne utan försöka iaktta och se om hon verkade gilla.
Det jag gjorde var att spänt titta rakt fram tills vi nådde min station där jag klev av utan att säga pip. (Jo, jag messade min förläggare.)
Junot Diaz (Oscar Waos korta förunderliga liv) berättade för mig han att han inte kunde gå in på en bokhandel på flera månader efter hans debutbok kommit ut. Det kändes som att ett larm skulle gå igång och alla i hela affären skulle veta att han skrivit den.
Jag vill ju att alla ska läsa mina böcker, som jag är stolt över, men samtidigt känns det så svårt att se folk göra det. Jag tror att jag är rädd för att bli ställd till svars. Det är en sak att få en dålig recension i tidningen, men om någon kom fram fysiskt och sa samma? Du milde. Av den anledningen kommer jag nog att reagera på exakt samma sätt om det skulle hända igen. Förnekelse och flykt. Och om ni känner igen mig, säg helst inget? Tack!

Advertisements

2 kommentarer »

  1. Jag har tänkt läsa dina böcker länge (long time bloggläsare och bokhora-fan) men jag har så ont om tid jämt. Idag tog jag ledigt från Livet och läste på soffan, mer specifikt En liten chock. Tack för upplevelsen, jag tyckte den var fantastisk. Min mamma dog när jag var 23 och…jag vet inte, den kom väldigt nära inpå. Jag grät som en stupränna.

    (Nu känner jag mig lite…hm. Jag brukar inte meddela mig till Författare, men nu när jag hade chansen så…!)

    Kommentar av Johanna (livs levande läsare) — 6 augusti, 2010 @ 18:31 | Svara

  2. Åh, hemskt hemskt tråkigt med din mamma! Stort tack för att du först läste boken och sen skrev det här (förstår precis vad du menar med ”hmm” för jag brukar inte heller skriva till författare), och jag är väldigt glad att du gillade den. Jag har insett att jag alltid skriver om sånt som skrämmer mig mest, på ett mer eller mindre uppenbart sätt, och förluster av nära är alltid i topp på den listan. Och den dagen det händer kommer alltid för tidigt.
    Igen, stort tack för kommentaren!

    Kommentar av Johanna — 6 augusti, 2010 @ 19:20 | Svara


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: