Johanna Lindbäck

31 oktober, 2010

Kreativt problem? Sov. Och spring.

Filed under: 5:an,Kreativitet,Kropp,Sömn,Träna — Johanna @ 08:49

Det funkar nästan alltid. Man sitter och skriver. (Man = jag alltså.) Det går lite trögt i ett avsnitt. Man försöker och försöker få till det. Ger upp. Går och lägger sig. Vaknar nästa morgon. Sätter sig direkt med samma avsnitt. Alla de rätta orden rinner ur fingrarna. Magic.

Pratade om detta med en kollega på mitt jobb. Vi älskade tidiga morgnar båda två. Att med helt rent huvud kunna börja med den uppgift man nu skulle göra – bästa tiden på dagen, bästa fokuset och flowet, bästa lösningarna. Jag älskar att träna och att skriva på morgonen. (Okej, inte löpträning dirket ur sängen, det är för jobbigt, men tex sim eller spinn funkar.) Eftermiddagarna är okej, kvällarna är ofta ganska tröga. När jag skriver så ser jag att det blir mest nytt på morgonen och sen kan eftermiddagen bli fix och donande med det jag har skrivit tidigare. Kvällarna ägnas åt att flytta ord (den minst givande skrivaktiviteten).

Denna morgon var precis som beskrivningen ovan. Fick till gårdagens kämpande easy peasy.
Nu blir nästa steg att planera in dagens springrunda. Det är en annan sak som är super för min kreativitet. Av alla sporter är löpning den mest idé-framkallande. Jag undrar verkligen varför. Är det någon som vet? När jag simmar blir jag avslappnad och glad, men jag kliver liksom inte upp ur bassängen med fem smarta idéer. Det händer däremot jämt när jag springer.

Och förresten, nu är jag på sidan 103 i manuset! Tjoho!

Annonser

28 oktober, 2010

GillaR läget!!

Filed under: Uncategorized — Johanna @ 18:11

1) Imorgon ska jag springa igen – var i tisdagskväll, och mina hälsenor känns helt okej sen dess!! Jag vågar ju knappt skriva det. Ta i trä och alla andra besvärjelser som finns. (De är lite stela, men det tror jag att jag får leva med. I somras kunde jag vid ett tillfälle knappt på 3 dagar efter en springtur, och det är liksom min måttstock.)
Jag längtar redan efter springet! Det var så himla skönt, jag kom på massa bra kreativa saker. Som alltid. Min bästa sport. I love running!

2) Imorgon ska jag skriva igen! Eller kanske på lördag. Men iallafall, imorgon eftermiddag börjar höstlovet för mig. En vecka ledigt = en vecka totalskriv. Loooovely! Hoppas trycka på med massa sidor då. Har gått och tänkt aktivt och laddat för denna vecka. Har även bokat in en del fikor och frukostar för att få lite socialt mitt i. Ja, gud så härligt det ska bli!

23 oktober, 2010

Gilla läget

Filed under: 5:an,Livet,Träna — Johanna @ 13:02

Det är två områden där det känns som att jag gör ständiga omstarter; skrivandet och springningen.

Förra helgen var jag borta på kurs tor-sön. Självklart inget skrivet då, hade nog med att kursa. Sen en full fart-vecka med tre bokade kvällar: bokcirkel, flytt av bokhora-kontoret, en bokbloggsträff kring min favvo Sarah Dessen. Nej, inget skrivet då heller. Idag började jag om. Nu jävlar!

Samma med springningen alltså. Det är bokmässor, resor, onda hälsenor, förkylningar. Känns som jag sprungit i två veckor, vilat i två-tre, sprungit igen i två ända sen… tja, april? Jag vet inte, men länge iaf.
Idag blev det en jättelugn och fin runda kring Årstaviken, helt superskönt. För att vara första gången på just 2 veckor så kändes det helt ok. Det blir spännande att se hur det känns imorgon i hälsenor och överallt.

På ett sätt är ju detta jäkligt frustrerande. Jag skulle så gärna vilja vara mer konsekvent och uthållig, att ha möjlighet till det. På ett annat sätt, inte bra att gå runt med frustrationen hela tiden. Verkligen inte. I mina glada stunder försöker jag bara gilla läget. Jag kan ju faktiskt träna andra roliga saker som inte är löpning, och jag har ju på just detta start-stopp-sättet ändå lyckats skriva fyra böcker. Och jag har ett jobb jag gillar, och kursen var jättebra, och bokcirklarna var roliga, och allt sånt där. Mm. Positive!

Nu ska jag fortsätta skriva igen. Det vore fantastiskt att knäcka 100 sidors-gränsen idag.

15 oktober, 2010

Från Sigrid till Sarah

Filed under: Bloggar,Läsa — Johanna @ 08:04

Jag fortsätter på författar-spåret, läs den här bloggposten av Sarah Dessen som handlar om hennes skrivande (och lite annat). Vilka romaner hon haft svårt / lätt med, hur hon freakar ut med jämna mellanrum. Intressant!

Jag ÄLSKAR hennes böcker. För de som inte vet det redan (har babblat om henne för mycket på bokhora). Hon är min stora ‘så vill jag kunna skriva’-förebild.

13 oktober, 2010

En roman om att skriva en roman

Filed under: Läsa — Johanna @ 18:49

Jag håller på att läsa Sigrid Combüchens roman ”Spill”. Har ju fått väldigt bra kritik överallt, och well, joja, hittills tycker jag väl sådär liksom. Jag läste en annan roman precis innan, ”Att föda ett barn” av Kristina Sandberg, som knockade mig fullständigt så för tillfället är jag väldigt bortskämd med skitbra romaner.
Men det var egentligen inte jämförelser jag skulle hålla på med nu.
En rolig sak med ”Spill” är att det handlar om författarinnan själv, och lite här och där kommer det in saker om hennes arbete. I like that a lot. En roman som handlar om att skriva en roman. Inga handboks-‘hur gör man’-råd, men det vardagliga med hennes skrivprocess. Ett lästips bara.

10 oktober, 2010

Vad ska de heta?

Filed under: Skrivande — Johanna @ 14:30

Med ”de” menar jag personerna i böckerna.

Jag tror att jag och Håkan Nesser är varsin motpol när det gäller att döpa karaktärer. Han går oftast på de mycket speciella namnen. Jag kör på Erik, Sara, Gustav, etc. Efternamn Larsson och Holmström och sånt. Vanliga hederliga svenska namn. Why? När man kan smälla till med Barbarotti?
Well… Jag brukar tänka på vad mina elever heter. Det är ungefär såna namn jag vill ha. Jag eftersträvar ju realism på alla fronter, så även på namnfronten, och det är därför det inte finns så många Ragnhild Ragnarök och liknande i mina böcker.

En annan faktor är att jag försöker tänka klassmässigt. Om man skriver om högskoleutbildad medelklass, som bor i en mellanstor svensk norrländsk stad.
Eller om det är mer arbetarklass.
Och barnen är födda på 90-talet.
Vad blir det då?
Ett namn är så ett så himla lätt sätt att ge sån info. Tänk om en kille heter Robin eller om han heter Samuel? Bara där ser man ju massa framför sig. Eller om han skulle heta Lennart. Och vara född på 90-talet. Snacka om info.

Den tredje faktorn är helt enkelt vad jag själv gillar.

Alla mina karaktärsnamn är en kombination av de tre ovanstående.
För det mesta brukar det bara komma någonstans ifrån oförklarligt när jag ska hitta på dem. Himlen? Mitt undermedvetna? Att jag läste en tidningsartikel den morgonen om en X? Såg en film med en Y? Vet inte riktigt. För bipersonerna brukar jag kolla svenskanamn.se eller sitta och läsa i almanackan och namnsdagar, men för huvudpersonerna är det oftast mycket mer…. organiskt? Mystiskt? Ja, ni fattar.

Så här tror jag att jag tänkte i fråga om mina olika huvudpersoner:

Med Gustav i Chocken så minns jag inte hur jag kom på det, det var så länge sen för jag började ju på den några år innan jag ”började” på den. En sak var iallafall att det skulle vara ett helsvenskt namn eftersom han var född i USA. Lite patriotiskt. Och den underbara pappan Jack bara för att jag älskar det namnet, det satt direkt. Sen blev han en Davenport eftersom skådisen Miles i ”This life” heter Jack Davenport i verkligheten. Snott rakt av! (Har ni inte sett ”This life”, så please do. Den är så grymt bra.) Läsdagboks-Camilla och fd sambon är de enda som jag vet spottat detta.

Brorsan-boken. Daniel tycker jag är ett väldigt fint pojknamn. Nina vetetusan? Det var bara så rätt på henne! Och lite tjejigt och snyggt. För mig är det ett mer röjigt namn än tex Ebba eller Anna. Som Nina är! Samma med hennes kompis Amanda, smeknamn Manda.
Wille, där tror jag kanske att det var Camilla Läckbergs son som inspirerade mig (!!). Det är iallafall typ den enda Wille jag känner till…

”Tänk om det där är jag”. Agnes hette Anja från början, men hon fick snabbt byta. Anja var inte rätt för henne. Agnes föräldrar är högutbildade akademiker så det skulle vara ett sånt typiskt flicknamn. Lillsyrran heter Karin. Också mitt i prick. Tänk även på ”Fucking Åmål”. Där finns en Agnes, och den pappa-dotter-relationen tycker jag är så himla fin, inspiration.
Adam blev Adam för att det skulle funka både på svenska och polska (hans mamma från Polen). Småsyrror Sofia och Teresa, också international.
Jacob tror jag hette Simon från början, om jag minns rätt. Men Jacob är mycket bättre. Det är ett av namnen jag använt oftast, i saker som är opublicerade.

Andreas i senaste ”Saker som aldrig händer”. Mmm, en av min mammas jobbarkompisar har en sommarstuga ute åt det hållet där pappan bor. Hennes son heter Andreas. Inte för att jag träffat honom de senaste trettio åren… Sen har jag en kusin som heter det också. Men egentligen gillade jag nog framförallt smeknamnsmöjligheterna med det namnet. Det kan bli Ante, Andis, med mera. Adde. (Fast i Norrbotten tror jag Ante är det vanligare smeknamnet?) Och sen är det inte supervanligt numera. Fast fint.
Mitt lilla avsteg här är att jag har en elev som heter Andreas just nu, och jag brukar undvika elevnamn för att det inte ska bli så präglat. Men han och fiktiva Andreas är så himla olika så det funkade ändå. Riktiga A har säkert också inspirerat som i påmint mig om det namnet.
Hanna, hans girlfriend, det bara kom. Samma med Erik. Där ville jag ha något kort i kontrast mot långa Andreas. Har använt Erik tidigare, jag gillar det. Tidlöst. Passar in i olika klasser. Alla landsändar.
Sen finns det en annan kille i boken som heter Nicholas, och han kommer från Pite. Min fd sambo kommer från Pite och hade en kompis som hette just det. Egentligen vet jag inte alls hur medveten man är om sånt här eller om man kommer på det senare? Jag tänkte iallafall direkt på namnet Nicko när jag kom på att han skulle vara från Pite. (Har aldrig ens träffat den riktiga personen!) Och Pite ville jag ha för dialekten, I love it.
Samma med syskonen Erik och Line, det var min sambos huskompis i Norge och hans dåvarande tjej. Men detta slog mig inte förrän jag skrivit färdigt hela boken. Liksom, Erik och Line, vänta nu..? Inte ens sambon tänkte på det när han läste, det var jag som påpekade för honom.

Namn är så svårt att förklara egentligen, som ni ser. Allt detta kanske bara är efterkonstruktioner, jag vet inte.

Det finns några namn jag har på vänt också. Antingen att de redan har en historia som jag tänkt på men inte börjat skriva än, eller att jag bara gillar dem. Under tiden får jag inte sno dem till andra grejer. Just nu gäller det för J, S, S, T, Å, M och P. Kryptiskt, jag vet, men det är det här med att jinxa… Och av den anledningen tar vi de nuvarande namnen i femman om några månader! (Kan bara säga att de är mina favoriter alla kategorier just nu. Och att de är bäst hittills. Så roliga att skriva om. Men, shut up, som sagt.)

9 oktober, 2010

Tio steg till att bli en ungdomsförfattare

Filed under: Skrivande — Johanna @ 15:12

Amanda Hellberg på Alla har en bok inom sig, och även författare med ”Styggelsen” och kommande ”Döden på en blek häst” har dragit ihop olika människor till att skriva såna här 10 stegs-planer till att bli något. Mitt område är givetvis att bli ungdomsförfattare.
En del av dessa råd tycker jag är generella för skrivande i stort och de kan man läsa ungefär överallt, medan andra är mer ungdoms. Men helt enkelt, vad jag tycker är viktigt när man ska bli författare!
Så här:

1) Lär känna din målgrupp. Dvs, om du inte har någon kontakt alls med den åldersgrupp du tänkt skriva för, etablera sådan! Tjuvlyssna på caféer, eller tunnelbanan, eller gå över till grannen, eller inte vet jag.
Jag pratade med en skrivarkompis som läst min senaste bok och hon reagerade över att det var så mycket engelska med, ”pratar dom verkligen så nuförtiden?”, och svaret är att ja, det gör dom verkligen.
Det är bara ett exempel på saker som är annorlunda från när man själv var ungdom för kanske 10, 15, 20, 25 år sen.
Hur ÄR ungdomar? Mycket bra och helt nödvändigt att veta om man ska skriva om såna och man vill att det ska bli trovärdigt.

2) Det vanliga rådet – läs mycket. Läs, läs, läs. Om det var länge sedan du själv läste ungdomsböcker, fräscha upp det läsandet! En del är av åsikten att de inte alls vill det,  de vill helt göra sin egen grej, eller inte bli färgade eller så, men jag tycker man ska researcha marknaden genom att läsa.
Sen är ju just många ungdomsböcker i den stora gråskalan mellan vuxen och ungdom, dvs man kanske inte behöver vara lika språkförsiktig som om man skriver barnböcker, men ändå. Ton, stil, längd, fart, innehåll, allt sånt. LÄS UNGDOMSBÖCKER!!

3) Planera din historia. Weey! Lättare sagt än gjort. (Det här är generellt för ALLT skrivande. ) För mig var det nyckeln till framgång och att ta sig från bara 10 sidor text till 250 sidor text. I flera år hade jag inga direkta planer när jag började skriva på något nytt. Kastade mig bara in direkt efter jag fått min första idé. Det gick inget bra. Slutade alltid efter de 1o sidorna med idétorka. Sen i samband med att jag skulle börja på ”En liten chock” fattade jag att jag borde ändra metod. Jag PLANERADE. Då gick det skitlätt!! (Hahaha.) Men det gick iallafall lättare.
Jag planerar inte i kapitel eller skriver ner på papper, har inga post-it:s. Jag ser bara till att tänka massor innan jag börjar skriva. Har en ungefärlig mental plan för minst halva boken och de stora händelserna när jag sätter igång. Vet några nyckelscener. Slutet brukar jag inte veta mer än väldigt luddigt, men det funkar ändå. Det viktiga för mig är att ha koll på läget fram tills mitten för sen brukar det ha gett sig.

4) Ett till generellt råd. Planera dina karaktärer. För mig är de viktigare än historien. Eller så här, för mig ÄR karaktärerna historien. Jag skriver ju inte deckare så det som händer i mina böcker är det som händer med karaktärerna. Inga mord eller brott att driva på, mina handlingar brukar fokusera på någon förändring de vill / inte vill ha.
Jag tänker väldigt mycket på dem innan jag börjar. Och återigen, mycket lättare om man känner till målgruppen. Vad funderar 15-åringar på, vad gör de, vad gör de inte, vilken musik lyssnar de på, hur chattar de, messar, fördriver tid framför datorn, mode, stilar, intressen, teve. Både ytliga och djupa saker är viktiga. Jag brukar fuska och fråga mina elever när jag behöver något specifikt om tex dataspel eller sånt.

5) Dialoger. Oh, det här är kämpigt i ungdomsböcker. Det är en fin balans mellan att låta som ”töntig vuxen leker ungdom” eller som ”okej ungdom”. Ett inslängt ”fett bra” på fel ställe kan förstöra så mycket. Jag kommer tillbaka till råd 1 igen. Vill man skriva en nutida ungdomsbok så BÖR man lyssna på hur ungdomar pratar. Jag själv jobbar som lärare. Vet inte hur det hade gått om jag inte gjort det faktiskt. Bra dialoger med rätt ton är så svåra att få till. Egentligen är det inte så stor skillnad på hur unga tänker jämfört med vuxna, bara att ungdomar brukar vara mer dramatiska, men det är ganska stor skillnad på att skriva dialog i vuxenböcker. (Tror jag!) Vuxna har mer tålamod. Som vuxenläsare kan jag acceptera vissa brister om historien i stort är bra, men i ungdoms är det viktigare att alla delar är bra. Mycket mindre tålamod.
Dialogerna är en sån grej som man ska jobba mycket på. (Det tycker jag ju givetvis att man ska i vuxenböcker också.)

6) Starten. Ännu en tålamodsgrej. Unga läsare vill bli intresserade på de första sidorna. Kanske till och med den allra första. Det går inte att såsa på i 50 och sen puttra igång. Man måste ta greppet snabbt. Fina inledningar med mycket stil och känsla och finlir, glöm det. Fokusera på konflikten, det som ska dra. Mina inledningar brukar hoppa direkt in i handlingen. Sen efter ett par sidor brukar jag lägga in en bakgrundsuppdatering om det behövs (den kanske är 3-4 sidor lång), men det är viktigt att starten är snabb och direkt. Vem, vad, varför. Min direktaste start är i ”Min typ brorsa”. Den i 5:an som jag håller på med nu är också ganska bra.

7) Omfamna det oplanerade! Här kommer min halva planering in, det att jag vet fram till mitten ungefär. När jag har skrivit 50-60 sidor brukar jag få en aha-upplevelse och inse vad boken egentligen handlar om, det som jag inte alls fattat från början, och då får jag gå tillbaka och skriva om. Väldigt bra. Handlingen är alltid mycket jobbigare än mina första idéer och det är det jobbiga som gör det bra. I senaste ”Saker som aldrig händer” blev det så mycket fokus på huvudpersonens sorgeprocess efter sin tjej. Hade inte alls tänkt det så för sånt ville ju inte jag tänka på, men det var det jag behövde skriva om. Och nu är jag glad att jag gjorde det. Vilket leder till…

8. Slutet. Kan barn och ungdomsböcker sluta deprimerat och olyckligt? Inte helt och hållet tycker jag. Det måste finnas något hopp. Man kan skriva om skitjobbiga saker, och de behöver inte lösas på ett Hollywood-sätt där alla blir jättesnygga, lyckliga och får varandra, men lösas på ett sätt så att det är lite mindre nattsvart än inledningen. Why? För att skydda läsarna? Nej, för jag tycker för att det är en sak man lärt sig som vuxen. Det blir bättre. Det blir ju faktiskt det. Med tiden. Superjobbigt just nu, den här veckan, men om en månad eller ett halvår, då. Bättre! Det vill jag få fram. Alla måste gå igenom sina svåra saker, och alla känner sig ensamma och förtvivlade vid vissa punkter i livet, men det kommer andra tider. Och sen trillar man ner igen, och reser sig, och ner igen, och reser sig. Sånt är livet. Det perspektivet eller insikten måste finnas med. Det är det att växa upp går ut på. Att lära sig handskas med andra, sig själv, upplevelser. Det är därför jag läser så mycket. Jag vill alltid lära mig mer om det. Och jag tror det är en helt ålders och tidlös inställning som många fler delar.

9) När man så har skrivit hela sin historia, och putsat på den, och putsat lite till. Researcha vilka förlag som ger ut ungdomsböcker!! Det är nämligen inte alla. Skriv ut manuset på papper, skriv ett kort följebrev (en sida max) och skicka med. I det ska du inte bifoga ditt kontonummer och du ska inte fråga när boken kommer ut. Du ska berätta lite grann om dig själv och lite kort om vad boken handlar om. Säg inte att den är bra eller att din kompis gillade den jättemycket. Håll allt inom en sida som sagt.

10) Vänta. I upp till tre månader ungefär, va? Mmm, det är länge. Under tiden kanske man kan börja skriva på en ny bok. Om du sen får ett omdöme från förlaget (eller ett JA) och de har förslag om vissa ändringar – gör det jobbet!! Trust me, det är så enormt mycket värt det. De är proffsläsare, de kan marknaden, de ser din historia med fräscha ögon. Tycker de att slutet kantrar, eller att du har för mycket av det ena eller det andra, skriv om!! En färdig bok är i slutändan ett grupparbete mellan dig, din redaktör och din förläggare. Boken kommer att bli hundra gånger bättre än den första versionen du skickade in. Och det kommer du att vara glad för!
Viktigt: om du får ett nej men nej med omarbetningsförslag så betyder det att förlaget är intresserade. De vill kanske inte ge ut den i det här skicket, men de tycker att du har potential. Då måste du visa det, och visa att du kan ta kritik och göra förbättringar.

Good luck!

2 oktober, 2010

Först det, och sen det, och så det…

Filed under: 5:an,Kritik,OT,Skrivande — Johanna @ 21:00

Det känns som det var skitlänge sen jag skrev på boken nu. Satt med den i tisdagskväll, men det blev mest en sån här ”komma ihåg vad det handlar om”-session. Skrev väl 3 nya ord, fick börja med att läsa in mig igen istället. Som man måste när man varit ifrån det mer än en vecka. Gud så frustrerande, men sånt är livet som hobbyförfattare.

Idag är det en vanlig ledig lördag, men med tanke på att det var bokmässa förra helgen en ledig lördag med enormt stort behov av att vara just ledig. Har tränat, klippt mig, köpt nagellack, sett film, ätit god mat. Skrivit? Nope. Möjligen imorgon. Får se. Däremot skrev jag ut hela manuset i veckan, nu 92 sidor, och håller på att läsa igenom det igen på papper och gör små handändringar här och där. Jag TÄNKER på det alltså, bara det är ju ett framsteg efter två hektiska veckor. Plottar ut de kommande dragen. Försöker bestämma mig för ett viktigt beslut, har kanske lyckats.

Min egentligen barnlediga redaktör fick (för att hon själv ville måste jag ju förtydliga, vill inte framstå som egofixerad slavdrivare som skiter i att folk egentligen inte jobbar!) läsa det i veckan och hon gillade. Tur! Ni vet Jonas Gardells råd om att man ska ha några smak-auktoriteter i sitt liv? Det är ett bra råd. Man bestämmer sig för vilka de är, såna som man litar på, och sen kan det svaja och hurras och sågas hur som helst utanför det staketet. Säger smakauktoriteterna att det är bra, då är det bra. Så nu när Y tycker det, och C, förläggaren, då blir jag nöjd.
Som jag skrev tidigare i somras, jag brukar inte vänta med att nå sista sidan innan jag skickar det till förlaget. Jag vill inte jobba på något i typ 10 månader och sen få höra att de inte alls gillar eller är tveksamma. En del författare skriver klart allt först, en del inte. Jag tillhör inte-skaran. Vi har däremot ingen regelrätt feedback under tiden, det är mer att det bara kommer ”fortsätt! vill läsa mer!” från dem, och så fortsätter jag och pytsar iväg ett nytt sjok lite då och då. När allt är klart blir det riktiga samtal om redigeringsbehoven.

Och nu.. längtar efter att inte vara helt vimmelkantigt utsjasad så att jag faktiskt orkar ta mig an den igen.

Blogga med WordPress.com.