Vad ska de heta?

Med ”de” menar jag personerna i böckerna.

Jag tror att jag och Håkan Nesser är varsin motpol när det gäller att döpa karaktärer. Han går oftast på de mycket speciella namnen. Jag kör på Erik, Sara, Gustav, etc. Efternamn Larsson och Holmström och sånt. Vanliga hederliga svenska namn. Why? När man kan smälla till med Barbarotti?
Well… Jag brukar tänka på vad mina elever heter. Det är ungefär såna namn jag vill ha. Jag eftersträvar ju realism på alla fronter, så även på namnfronten, och det är därför det inte finns så många Ragnhild Ragnarök och liknande i mina böcker.

En annan faktor är att jag försöker tänka klassmässigt. Om man skriver om högskoleutbildad medelklass, som bor i en mellanstor svensk norrländsk stad.
Eller om det är mer arbetarklass.
Och barnen är födda på 90-talet.
Vad blir det då?
Ett namn är så ett så himla lätt sätt att ge sån info. Tänk om en kille heter Robin eller om han heter Samuel? Bara där ser man ju massa framför sig. Eller om han skulle heta Lennart. Och vara född på 90-talet. Snacka om info.

Den tredje faktorn är helt enkelt vad jag själv gillar.

Alla mina karaktärsnamn är en kombination av de tre ovanstående.
För det mesta brukar det bara komma någonstans ifrån oförklarligt när jag ska hitta på dem. Himlen? Mitt undermedvetna? Att jag läste en tidningsartikel den morgonen om en X? Såg en film med en Y? Vet inte riktigt. För bipersonerna brukar jag kolla svenskanamn.se eller sitta och läsa i almanackan och namnsdagar, men för huvudpersonerna är det oftast mycket mer…. organiskt? Mystiskt? Ja, ni fattar.

Så här tror jag att jag tänkte i fråga om mina olika huvudpersoner:

Med Gustav i Chocken så minns jag inte hur jag kom på det, det var så länge sen för jag började ju på den några år innan jag ”började” på den. En sak var iallafall att det skulle vara ett helsvenskt namn eftersom han var född i USA. Lite patriotiskt. Och den underbara pappan Jack bara för att jag älskar det namnet, det satt direkt. Sen blev han en Davenport eftersom skådisen Miles i ”This life” heter Jack Davenport i verkligheten. Snott rakt av! (Har ni inte sett ”This life”, så please do. Den är så grymt bra.) Läsdagboks-Camilla och fd sambon är de enda som jag vet spottat detta.

Brorsan-boken. Daniel tycker jag är ett väldigt fint pojknamn. Nina vetetusan? Det var bara så rätt på henne! Och lite tjejigt och snyggt. För mig är det ett mer röjigt namn än tex Ebba eller Anna. Som Nina är! Samma med hennes kompis Amanda, smeknamn Manda.
Wille, där tror jag kanske att det var Camilla Läckbergs son som inspirerade mig (!!). Det är iallafall typ den enda Wille jag känner till…

”Tänk om det där är jag”. Agnes hette Anja från början, men hon fick snabbt byta. Anja var inte rätt för henne. Agnes föräldrar är högutbildade akademiker så det skulle vara ett sånt typiskt flicknamn. Lillsyrran heter Karin. Också mitt i prick. Tänk även på ”Fucking Åmål”. Där finns en Agnes, och den pappa-dotter-relationen tycker jag är så himla fin, inspiration.
Adam blev Adam för att det skulle funka både på svenska och polska (hans mamma från Polen). Småsyrror Sofia och Teresa, också international.
Jacob tror jag hette Simon från början, om jag minns rätt. Men Jacob är mycket bättre. Det är ett av namnen jag använt oftast, i saker som är opublicerade.

Andreas i senaste ”Saker som aldrig händer”. Mmm, en av min mammas jobbarkompisar har en sommarstuga ute åt det hållet där pappan bor. Hennes son heter Andreas. Inte för att jag träffat honom de senaste trettio åren… Sen har jag en kusin som heter det också. Men egentligen gillade jag nog framförallt smeknamnsmöjligheterna med det namnet. Det kan bli Ante, Andis, med mera. Adde. (Fast i Norrbotten tror jag Ante är det vanligare smeknamnet?) Och sen är det inte supervanligt numera. Fast fint.
Mitt lilla avsteg här är att jag har en elev som heter Andreas just nu, och jag brukar undvika elevnamn för att det inte ska bli så präglat. Men han och fiktiva Andreas är så himla olika så det funkade ändå. Riktiga A har säkert också inspirerat som i påmint mig om det namnet.
Hanna, hans girlfriend, det bara kom. Samma med Erik. Där ville jag ha något kort i kontrast mot långa Andreas. Har använt Erik tidigare, jag gillar det. Tidlöst. Passar in i olika klasser. Alla landsändar.
Sen finns det en annan kille i boken som heter Nicholas, och han kommer från Pite. Min fd sambo kommer från Pite och hade en kompis som hette just det. Egentligen vet jag inte alls hur medveten man är om sånt här eller om man kommer på det senare? Jag tänkte iallafall direkt på namnet Nicko när jag kom på att han skulle vara från Pite. (Har aldrig ens träffat den riktiga personen!) Och Pite ville jag ha för dialekten, I love it.
Samma med syskonen Erik och Line, det var min sambos huskompis i Norge och hans dåvarande tjej. Men detta slog mig inte förrän jag skrivit färdigt hela boken. Liksom, Erik och Line, vänta nu..? Inte ens sambon tänkte på det när han läste, det var jag som påpekade för honom.

Namn är så svårt att förklara egentligen, som ni ser. Allt detta kanske bara är efterkonstruktioner, jag vet inte.

Det finns några namn jag har på vänt också. Antingen att de redan har en historia som jag tänkt på men inte börjat skriva än, eller att jag bara gillar dem. Under tiden får jag inte sno dem till andra grejer. Just nu gäller det för J, S, S, T, Å, M och P. Kryptiskt, jag vet, men det är det här med att jinxa… Och av den anledningen tar vi de nuvarande namnen i femman om några månader! (Kan bara säga att de är mina favoriter alla kategorier just nu. Och att de är bäst hittills. Så roliga att skriva om. Men, shut up, som sagt.)

Annons