Några av de skrivbloggar jag läst som besatt sista tiden har en gemensam sak – så himla stöttande partners (i detta fall män). Nu menar jag stöttning under alla de svåra år som lett fram till Boken, och det är verkligen åååår. Ingen av dessa numera publicerade eller snart publicerade författare har knåpat ihop en bok på ett par månader, skickat iväg den och direkt blivit antagna. De har istället skrivit och skrivit i det stora tomma intet av ”kanske får jag ihop hela den här historien, och kanske kan jag då skicka iväg den”. Ibland har det lyckats, ibland inte. Så har de tagit nya tag och börjat om på ett till projekt med samma förhoppningar. Åååår alltså, ni är med?
Och under tiden, pojkvänner och män, som ber dem fortsätta, slår av teven, fixar en tekopp, betalar hyran, läser, peppar, läser igen, förstår allt annat de försakar, betalar en till hyra, förstår till fullo när en semester går åt till att göra revisions istället för att ranta runt och ha bara kul, och så vidare. Om och om och om.
Jag tycker det är så fint. Och så otroligt nödvändigt. Jag var ju tillsammans med D i flera år och just de åren som ledde fram till min Bok. Men innan det hände, alla timmar jag bara ville sitta och skriva, alla saker jag inte ville följa med på för att jag hellre stannade hemma och skrev. Helt okej för honom. Inga konstigheter. Bara känslan av att det var bra, att jag skulle fortsätta. Det var ju åååår som jag duttade för att jag pluggade eller jobbade, men ändå fortsatte skriva trots att det inte blev ”någonting” av det (förutom att jag blev bättre). Inget ifrågasättande.
D höll/håller på med musik och har gjort det typ lika länge och besatt som jag har skrivit så vi var nog bra på att stötta varandra på grund av det, båda hade sin kreativa form. Fast han var mycket mer framgångsrik och såg tidigare resultat än vad jag gjorde, så därför min lilla förundran över den självklara fortsätt-mentaliteten gentemot mig. Jag vet inte om jag haft tålamod om det varit tvärtom.
Iallafall. Jag tycker det är väldigt, väldigt, väldigt fint. Allt tar så lång tid med skapande/skrivande, och allt är ju så fruktansvärt ovisst tills det har nått resultat och kan komma ut/visas i någon form, och hela tiden är man famlande och osäker. Ja, efter man fått kvittot med för den delen, eftersom man ska börja om på allt och det är lika svårt. Men innan kvittot kommer på att man faktiskt är bra och att det man gör duger. Gud, all tid!! Det skulle kunna vara ett helgalet bortslösande men på grund av den där tekoppen så känns det inte så. Världens finaste present.
Dedikerade min första bok till D och mina föräldrar. Ingen slump om vi säger så.