Johanna Lindbäck

5 april, 2011

15 författarprat senare…

Filed under: Föreläsningar,Frilansliv,Livet — Johanna @ 10:06

Det är vad jag ägnade 4 dagar åt förra veckan. Snacka man är less på att prata om sig själv sen. Och på sin röst. Vojvoj.
Men det har varit mycket kul under tiden. Jag har mött väldigt olika grupper, allt från såna som älskar att läsa och gillar att prata om det till såna som tycker det är hyfsat trist och bara gör det under tvång i skolan.

En sak som jag alltid är extremt glad över vid såna här tillfällen: mina 10 år som lärare. Fattar inte hur man klarar det annars. Man träffar fyra nya klasser varje dag och man har ett par minuter på sig att känna efter hur man bör vara med dem – lös och ledig eller mer tajtare och hårdare kontroll. Sen en ny grupp nästa timme. Om jag inte hade jobbat som lärare hade jag varit helt, helt slut efter såna dagar tror jag. Nu har jag ”bara” varit mycket trött.

Det här har vi bland annat pratat om:

Att Agnes i ”Tänk om det där är jag” ser lite för arty-estetig ut på omslaget. Jag berättar bittert om ”Decembergatans hungriga andar”. För alla ovetande, det är MITT omslag, okej? Dom andra hann bara först. Mycket olyckligt. Det nuvarande på ”Tänk om…” är skitfint, men som sagt, Agnes är lite för arty.

Varför är det alltid flyttar i mina böcker? ”Min typ brorsa”, ”Tänk om det där är jag”, lite grann i ”Saker som aldrig händer”.
Svar: För att det är så roligt dramaturgiskt! Mycket som händer i en flytt.

Har Gustav kryckor hela tiden? ”En liten chock”.
Svar: Ja.
Varför är det ändå inte så mycket om hans ben och det?
Svar: Ville inte skriva handikappbok, han bara råkar vara så. Ingen jättejättestor grej egentligen.

Hur kommer det sig att jag använder facebook, chattar, sms och sånt i böckerna? Är inte det ovanligt?
Svar: Nja, inte så värst kanske? Och dessutom helt nödvändigt om man skriver böcker som utspelar sig i nutid.

Hur kommer jag på omslagen?
Svar: Det gör jag INTE. Då skulle dom inte alls vara så fina som dom är, tro mig. Illustratören bestämmer allt om dom helt och hållet. Mitt enda önskemål är att det ska vara foton på omslaget, ej grafiskt.

Vilken av böckerna gillar jag bäst?
Svar: Den senaste (för minns alltid den bäst typ) alternativt alla. Kan inte välja!

Har mina elever läst mina böcker?
Svar: Ja, en del, men inte med mig på mina lektioner.

Tycker dom inte det är kul att ha en författare som lärare?!!
Svar: Jag tror inte dom tänker på det faktiskt. Iallafall inte ofta. Jag är bara hon den lite jobbiga, språknördiga svenskläraren som tjatar på dom att dom måste skriva mer om stil. That’s me.

Brukar jag sno saker från dom eller skolan?
Svar: Nej, men ibland frågar jag om info. Vad ser man på teve, vad spelar man på datorn, vad lyssnar man på.

Blir man rik på att skriva böcker?
Svar: TYVÄRR INTE!

Varför gör man det då?
Svar: Det är ju det ROLIGASTE man kan göra!

Ett biblo jag var på och träffade skolklasser var Gamlestadens. De har en bibloblogg.

Annonser

3 kommentarer »

  1. Det låter så roligt, men usch så jobbigt på samma gång. Men så kul för klasserna! Sånt hade vi aldrig när jag gick i skolan. Jag tycker det är ett stort plus med En liten chock att Gustavs ben inte alls är i fokus, det nämns men problematiseras inte. Jag försöker skriva på det sättet i mitt nuvarande manus, men har problem med balansen, hur mycket man ska hålla fram det eller inte, och på vilket sätt det ska nämnas för att inte göras till en stor grej men ändå märkas. Min tänkta lösning är att kanske låta andra reflektera över det – eller finns det bättre sätt? Alla tips är välkomna! För som sagt, det ska inte vara en big deal men ändå en identitetsfaktor för läsaren (ingen stor del av självbilden för huvudpersonen dock).

    Kommentar av Sandra — 5 april, 2011 @ 11:33 | Svara

    • Ja, jag håller med det du tänkt – om det är huvudpersonen som har något lite annorlunda så är det ju sällan man går runt och reflekterar a la ”jag föddes med ett handikapp som är si och så och det gör att jag bla bla…” i sin vardag för det är så självklart. Då bara smyga in det lite. Om det är en annan person som h-pers träffar och inte känner så tänker man ju mer på det i början, noterar det (fördomsfrihet i all ära, men man gör ju det med handikapp, avvikande utseenden, etc) så då kan det vara tydligare. Men sen efter man vant sig, tillbaka vid att inte nämna/tänka på det hela tiden. Hellre för lite än för mycket tycker jag. Stryk direkt 50% av extraförklaringarna om det avvvikande, det räcker säkert garanterat ändå!

      Kommentar av Johanna — 10 april, 2011 @ 18:40 | Svara

  2. […] Var i Göteborg på deras författarvecka. 15 prat.  Trött. Omslaget till VH släpptes offentligt. Så jävla snyggt! Var också i Portugal på […]

    Pingback av 2011, en sammanfattning « Johanna Lindbäck — 2 januari, 2012 @ 12:43 | Svara


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: