Är det så kul att skriva? Nej.

Jag blev intervjuad i veckan. En av frågorna var vad som är så kul med att skriva.
Det är inte så kul, hör jag mig själv säga. Men jag gör det ändå, för det är det jag gör. Men det handlar inte främst om att ha kul.

Nu låter jag som en martyr och som att någon tvingar mig att hålla på. Icket.
Men jag har skrivit sen jag var 7 år. Alltid skrivit. Det är mitt sätt. Brev, dagbok, bloggar, böcker. Nu skriver jag främst böcker, och det är ett större slit med mer krav än att driva en egen blogg utan deadlines eller något sånt. Men allt kommer ifrån det där att tydligen är det skriva jag gör när jag ska bearbeta saker som händer. Man kan springa i skogen, lyssna på musik, göra musik, vad som helst. Jag skriver.
Och för att snyggt sno en sak ur min egen bok ”Välkommen hem”. Adrian och Sara pratar om träning. Adrian påpekar att hon fortsätter att springa gång efter gång även om det inte är kul. För kul är bara en av de många anledningarna de har att träna. Inte den främsta kanske. Eftersom jag har skrivit det där – så tycker jag om både träning och skrivande. Ibland är det superkul, ibland hemskt och trögt. Men den senare känslan får mig inte att sluta. För det handlar inte bara om att nå den första känslan. Det är främst att jag ska sortera mig, bearbeta, inte bli tokig, inte bli för uppstressad. Därför håller jag på. Att ha kul är en väldigt trevlig biprodukt som kommer då och då. Sen är det givetvis fantastiskt roligt att jag skriver böcker som ett förlag ger ut och som massa människor läser. DET ÄR K-U-L. Men om jag inte hade lyckats bli publicerad författare så vet jag att jag ändå hade fortsatt skriva. Hade säkert satsat ännu mer på att blogga och sånt, bara för att jag måste skriva, hela tiden, varje vecka, år ut och år in.