Det som dyker upp varenda gång. Boklängtartillståndet. Jag vill hålla i min nya bok! Nu! Idag!
Det dröjer minst tre veckor till, förmodligen lite mer… Jobbigt.
Och i samma veva blev jag nervös. Visst läser ni in er lite på innehållet? Det här är ju inte ”Välkommen hem 2” utan en heeelt annan historia. Jag vet att jag har sagt det förut, men det tål att upprepas.
Här kan man läsa första sidan.
Det är inte varje dag man får komma upp på taket till kommunhuset och fota stan. Närmare bestämt är det hittills bara en enda dag jag varit med om detta. Luleå från ovan. Storgatan (som är centrum-centrum alltså) är den med alléerna, och den går hela vägen ända ner till tågstationen. Det gröna lummiga är givetvis Stadsparken.
Och där bakom ligger havet. Lule är omringat av vatten.
För tittar man åt andra hållet ser man samma sak. Där nere vid hamnen ligger Norrbottensteatern, och strandpromenaden.
Så. Himla. Ledig.
Har varit uppe i Luleå i 9 dagar och inte gjort något. Något = skrivande. Bara slappat. Första hellediga sommarlovet på sex år? Vanligtvis börjar jag alltid ny bok på sommaren, och brukar därför ha som krav att skriva minst 60-70 sidor, men i år när jag inte ska jobba i skolan kommande läsår… Nä. Jag sket i det bara.
Sen jag skickade mina kapitel till Lisa på Inte nu-boken har jag tagit det heeelt lugnt. Lisa har skickat kapitel till mig och jag har inte ens läst dem på direkten utan väntat 2-3 dagar! DÅ är det semester. Holy moly.
Istället för att skriva har jag:
1) Sprungit på Ormberget och kämpat ihop 33.5 km löpning på 4 tillfällen. Hälsenan har funkat, kroppen har känts hur bra som helst, och jag ÄLSKAR löpning. Det är den bästa sporten. (Också är jag så himla tacksam för att jag slapp allt krälande djurliv medan jag kutade där.)
2) Läst böcker och gjort min sommarfavvo som är att hitta en ny bra författare lagom till typ midsommar och sen plöja hela backlisten. Katarina Wennstam blev det i år. Mer om det på bokhora inom kort.
3) Fikat och ätit god mat. Vi var tex på hamnkrogen i Lövskär. Originellt ställe. Åt en jättejättegod lax. Tips!
4) Cyklat runt eller promenerat med kameran. Alltid kamera i Luleå ju! Dessa bilder är från kanalen vid Lulsundet.
5) Vilat!
6) Börjat längta efter ett rejält dagsverke igen och återvänt till Stockholm, så imorgon är det dags att köra igång.
Vad gör ni dagar som denna?
Jag håller på att läsa igenom hela internetz ett par varv, springa lite, grotta in mig på Harry Schein, se några filmer, softa, softa lite mer. Typ så. Fullt upptagen.
Skriva fiktion? Nej. Vadå, hur gör man det?
… är filmen ”Young adult” med Charlize Theron som en spökskrivare med fallande framgångskurva. Hon jobbar på en serie typ ”Gossip girl”, men skriver på sista boken nu, den ska inte fortsätta.
Iallafall, hennes hem / kontor = mardrömmen. Rörigt, stökigt, lever i mysbyxor, kläder överallt på golv och ytor, tomma matförpackningar, Cola till frukost.
Hade hoppats att den skulle innehålla mer skrivande, nu var det ytterst lite, och mer om ungdomskärleken hon desperat försöker få tillbaka.
Betyg: Mja… 3- av 5. Deppig och cynisk, men inte Richard Yates-varning. (Klarar inte Yates.)
Nej, det är inte en möjlig titel på min kommande deckare. Har ingen kommande deckare.
Det är när man kokar potatis och bara häller på precis så mycket vatten i pannan att potatisarna täcks. Knappt. Lärde mig det av min pappa någon gång för massa år sen, och har gillat det sen dess. Såna där specialuttryck, facktermer. Kort vatten.
Mycket bra att ha.
(Och nu vet ni det.)
Kan inte låta bli, så här kommer sidan 1 i ”Som om jag frågat”. Om en månad kommer hela boken. Än så länge bara en liten, liten sneakpeak:
”Hallå, eller hur? Vad tycker du?” Axel dunkade till Farzad lätt på axeln för att fånga hans uppmärksamhet.
”Va?”
Vi var på väg hem från fotbollsträningen. Pappa körde, jag satt fram bredvid honom, Axel och Farzad i baksätet. Axel och pappa var de enda som pratade. Farzad tittade tyst ut genom fönstret, försjunken i sina tankar. Jag i mina.
”Men du vet, om vi skulle …” Axel upprepade vad han sagt, och den här gången lyssnade jag i tio sekunder. Något spelupplägg, något smart, något ”viktigt”. Babbel.
”Mmm”, sa Farzad frånvarande. Han verkade lika ointresserad som jag. Eller bara trött.
Pappas händer på ratten var solbrända. Det var i och för sig augusti så det var inget konstigt, men han är solbränd redan i början på maj.
Han har ingen vigselring. Den försvann för några år sen, på väg till ett fotbollsläger faktiskt. Han hade förmodligen tagit av sig den på en toa någonstans och glömt. Han var skitnervös när vi åkte hem och han skulle berätta det för mamma. Hon blev ändå inte särskilt sur, säkert för att han var så knäckt. Han lovade att han skulle köpa en ny på en gång, men det blev visst aldrig av.
”Men Henrik, du håller ju med?” propsade Axel.
”Vi får testa nästa gång.”
Axel och Farzad släntrade iväg åt var sitt håll när vi var framme. Jag och pappa tog varsin bollpåse över axeln och gick långsamt mot vårt hus. Trötta? Kanske.
Mamma skulle vara hemma nu. Hålla på med middagen.
Jag önskade att de kunde bete sig hyfsat normalt, att det blev en sån kväll. Vi åt, småpratade lite, de kollade teve, pappa blev sötsugen efter ett tag och gick och grävde i frysen, mamma ville inte ha först, men sen tog hon i alla fall en glass eller något med honom. Allt var lugnt, normalt och lagom stillsamt och småtråkigt.
Mmm, oddsen för det?
_________________________________________
Apropå ingenting, inte skrivrelaterat iallafall, så lagade jag så god fisk häromdagen.
Svårt att fota mat bara, den ser inget speciell ut… Men det är koljafilé i sås på grädde/mjölk med lite paprika lök svamp i. (Och kryddor givetvis.) Potatismoset innehåller blomkål också. Vinnaridé faktiskt. Varsågod att sno.
Och känner du för en skiva Rågrut-hårdbröd till, så, ja, det är helt rätt tänkt.
Tre portioner blev det. Sånt uppskattas i matlådans tidevarv.
När jag skriver, först är det ofta kämpigt att komma igång. Jag skjuter upp, gör något annat, samlar mig, hittar ytterligare något annat att göra… Så kan det hålla på länge vissa dagar. En del dagar, tack och lov, går det bättre.
Sen när jag kommit igång fortsätter det oftast att vara kämpigt. Alltid en längtan bort. Nu har jag skrivit ett stycke, nu får jag göra något. Nu har jag suttit här i en halvtimme, nu får jag göra något. Och med ”något” menas alltså att lämna texten och hitta på något annat. Det ligger latent där hela tiden. Bort, bort. Så sjukt! För jag VILL ju skriva, men när jag håller på med det är det oftast en kamp att fortsätta. Ibland kommer jag in i skrivandet helt och blir uppslukad, men det är … 2 kanske 3 ggr av 10? Gissar jag. Övriga 7-8 är det mer ett tvång på mig själv att fortsätta, inte ge upp, inte sluta än. Crazy.
Ett sätt att lura mig själv har jag upptäckt sista veckan när jag hållit på med Inte nu-texterna. Vi har ju gjort en plan, kapitel för kapitel, och som ett tillägg till den har jag sen gjort en mer utförlig plan för det jag ska skriva. Har suttit med ett block och plottat det för hand, mer utförligt, med repliker och sånt. Sen har jag skrivit den scenen på datorn. Allt har varit liksom begränsat och planerat. Och när jag varit klar så har jag nöjt mig för den dagen. Typ 5-6 sidor text på en dag ÄR ett bra resultat för mig.
Denna metod är inspirerad av att skriva fortare som jag bloggade om tidigare. Jag har ingen aning om hur många ord jag åstadkommit under mina pass, inte så intresserad, men som en första pytteliten utvärdering av att försöka ändra arbetssätt så gillar jag det. Det tar längre tid än 5 min för mig att plotta dagens scen, men det tycker jag också är skitsamma. Nu när jag börjar skriva scenen så vet jag betydligt mer om vad den ska innehålla och hur den ska kännas än tidigare. Och det HAR gått enklare då.
Nybörjarflyt bara denna vecka? We’ll see. Så här långt är jag nöjd iallafall, och jag ska fortsätta. 1) Mer plan av hela boken, 2) mer detaljplan av varje scen, sen 3) skriv.
(Men jag längtar fortfarande bort när jag håller på. Det lyckas jag nog aldrig lösa.)
Jag har varit i en by utanför Järvsö några dagar, kom hem i eftermiddag. (Nej, jag såg inte Lill-Babs.) Så OTROLIGT FINT det var där! Blev smått kär. Följde med en kompis till hennes ”stuga” – det var en Hälsingegård. Där läste, skrev, solade, joggade / promenerade, fikade och läste vi lite mer. Supersuperskönt. Och allt i vackra omgivningar.
Lägger så sällan upp bilder av mig själv här på bloggen så nu kommer två på raken bara därför. Först fejkskriver jag på ”Inte nu” på verandan:
Och sen har jag gett upp fejkandet:
Detta är utsikten från verandan. Ni förstår, vackert!
Pix från en promenad. SÅ vackert överallt.
Sekunden efter jag tagit bilden upptäckte korna mig och så kom alla lunkande dit. Kor är tydligen nyfikna. Jag blev skitnervös och skyndade iväg.
En av sommarens matbesattheter, färskpotatis med sill. Kan äta det… cirka jämt. Ej i bild är rabarber/nektarinkakan som L bakade. Även det en besatthet. Rabarber, trädgårdens drottning? Eller hur, va. Allt bakat med rabarber = godast.
Som extra bonus: sov som en stock som man gör på landet, såg inte en enda minut teve (men hade med mobilen), lät tiden rinna iväg och hips vips var klockan halv fem på eftermiddagarna från att ha varit elva alldeles nyss. Väldigt skön minisemester!
Dessutom var vi bil-lösa så vi var verkligen bara i huset förutom en kväll när vi tog en cykeltur till en restaurang i närheten. Kändes kreativt isolerat liksom. Har redan förvarnat L om att jag kommer vilja hyra ”stugan” någon gång och åka dit i en vecka och skriva.
Johanna Lindbäck 