Johanna Lindbäck

20 september, 2012

Om att skriva sanna saker

Filed under: En liten chock,Kreativitet,Livet,Skrivande,Som om jag frågat — Johanna @ 21:30

Kom precis hem från ett författarsamtal mellan tre skrivande psykologer på bibliotek Plattan. Skönlitterärt skrivande. Intressant att höra på, som alltid. Jag skulle kunna lyssna på författare som talar om hur och vad och varför minst en gång i veckan utan att lessna.
Här var det också en vinkel med att de var psykologer – hur påverkades deras yrke av skrivandet. Klienter som läser, som kanske får uppfattningar om dem, eller att författarna själva hindrades i vad de skrev om för att de jobbade som psykologer och skulle möta patienter, eller om klienter kunde känna att det handlade om dem fast det inte gjorde det. Med mera.
Det finns ju inget rakt och enkelt svar på alla de frågorna, men det var roligt att höra resonemangen.

Lite lite igenkänning själv eftersom jag vet att en del av mina elever (eller elevers föräldrar) läser mina böcker, och då kanske skapar sig en bild av mig, kanske tror att det är sant, att det är jag – typ. Som det ju inte är, men ändå är. Jag skriver inte om mitt eget liv, men ändå gör jag det. Fast inte på DET sättet. Mina föräldrar är tex inte skilda. Det har inte hänt mig. Jag är inte John i ”Som om jag frågat”. Men ändå är det massa saker hos John och alla andra i den boken som definitivt är jag. Fast de sakerna går inte att peka ut självbiografiskt och koppla till händelser när jag var 14 eller 27 eller 32 år, utan de bara är jag mer i största allmänhet. Poängen är inte att det ska vara jag eller att man ska känna igen mig, utan att jag sipprar in här och var i berättelsen oavsett jag vill eller inte.

Och jag tänkte på det när jag hörde psykologerna tala om frihet att skriva skönlitt i förhållande till sitt yrke, att jag faktiskt känner mig fri. Vad jag upplever blir jag inte hämmad av att veta att de jag träffar dagligen på skolan kan läsa böckerna, och läsa om pinsamma känslor, avundsjuka, svek och skam och allt sånt där som man egentligen helst inte pratar om. Jag tänker helt enkelt så otroligt lite på mitt yrke och de jag konkret möter där när jag skriver.
Det var en issue med min första bok, ”En liten chock”, där tex Gustav i den ligger på sin säng och runkar. Dels strök jag ett par av de scenerna, och sen var jag nervös när den kom ut. Men sen när jag inte fick några speciella reaktioner från mina elever om den så tror jag bara att jag släppte det. Efter den har jag aldrig tänkt speciellt på det sådär pga skolan. ”Shit, det är med sex här!” eller ”oj, det där blir det jobbigt om dom tror att det är jag”. Det är så fast på något vis för mig att det INTE är jag. Allt går bara ut på att kunna kliva in i den fiktiva figuren och BLI den, för då blir det på riktigt och då känns det. Men jag börjar aldrig med mig själv. Jag börjar alltid med fantasin. Det är så himla skönt.

Annonser

2 kommentarer »

  1. Jag har precis läst din bok Som om jag frågat – och jag älskade den. Fullständigt. Läs min recension av boken här; http://www.jonnalindberg.com/?p=1457.

    Kommentar av Jonna Lindberg — 23 september, 2012 @ 13:39 | Svara

    • Åh, tack och tack! Så himla fin recension, jag blev jätteglad!!

      Kommentar av Johanna — 23 september, 2012 @ 18:11 | Svara


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: