Johanna Lindbäck

31 oktober, 2012

Intressant: Hur man bygger en karaktär

Filed under: Skrivande — Johanna @ 22:16

Ett förslag på något intressant från Janina: Konkreta skrivtips/skrivvanor tycker jag alltid är kul att läsa om. Dina böcker är ju väldigt karaktärsdrivna, det vore intressant att veta något om hur du tänker och jobbar när du bygger dina karaktärer.

Svar: Jag tänkte faktiskt på det här senast idag när jag var ute och sprang på förmiddagen. Hur förklara hur man skriver och bygger bra karaktärer? Det är svårt för det låter så självklart när man säger det. Men här kommer ett försök.

1) Jag tänker på dem jättemycket hela tiden medan jag skriver. Spanar på folk i samma ålder, som ser ungefär likadana ut, lyssnar på hur de pratar, tänker på vad de gillar för musik, allt sånt.

2) Det är som att lägga ett pussel som blir större och större för varje dag. Det börjar med små bitar. Kille. 15. Spelar fotboll men är ingen ”sportkille”. Lite känslig. Väldigt familjekär. Duktig i skolan. Snäll. Och ändå lite för gnällig ibland. Inte så konfliktsökande. Ganska osäker men ändå trygg hemifrån. Ganska bortskämd. Fattar inte riktigt hur andra ser honom, att han utstrålar mer säkerhet än han tror.
En del saker kommer jag på direkt, andra är sånt som växer fram.

3) En hel del om dem uppstår i pauserna när karaktärerna kan ägna sig åt oviktiga saker som att strösnacka, lyssna på musik, flumma runt, ha tillbakablickar. De blir mycket mer fylliga av allt det där som pågår mellan de stora händelserna.
Det här är ungefär som när man lär känna nya människor på riktigt, den processen. Först ser man hur de ser ut, och det är verkligen det minst intressanta med dem. Sen får man (förmodligen) deras trevliga och välvilliga jag. Och sen blir man kanske kompisar på riktigt och då får man se många fler sidor av dem, goda och mindre goda, och man törs bli mer öppenhjärtig. Typ så går det till att skapa en karaktär. Alltså, inget som jag svänger ihop på en vecka. Mina karaktärer är supertrista de första 50 sidorna i första versionen av en ny bok. Sen har jag fått lite kläm, och sen blir de bättre och bättre. (Går tillbaka och fyller i hela tiden.)

4) Sätt att prata. Väldigt viktigt! Folk pratar så olika i verkliga livet, och prat är en extremt bra informationsbärare. Man måste lyssna in sina karaktärer precis som man gör med riktiga människor. I min senaste bok märkte jag att pappan Henrik ofta hade börjat sina meningar med ”du”. Som ”du, han är väldigt…”. Det låter ju som en skitliten grej, men det är en sak som kan särskilja och märkas i skriven dialog. Och sen eftersom huvudpersonen John har ett väldigt nära förhållande till sin pappa så fick han också använda ganska mycket ”du”, medan andra utanför familjen inte fick göra det.
Jag tycker överlag att jag har kommit ganska långt med mina karaktärer när jag hör hur de ska prata och hör när det är fel.
En annan sak som jag tror att jag skrivit om förut är Mattias i ”Välkommen hem” som stammar lite. Nu är det väldigt många scener med honom som blev bortklippta till slut, men när jag skrev honom var det så tydligt för mig att han var besvärad av sin stamning så när han är med okända människor pratar han lite och kort för att inte riskera så mycket stamning. När han är med kända där han känner sig bekväm babblar han på. Och detta är inget som jag säger rent ut i texten alltså, utan det bara finns där.

5) Nr 2 hänger ju ihop med vad som ska hända för dem. Som i ”Som om jag frågat”, där är John så svartsjuk på sina kompisar och rädd att föräldrarna ska skiljas. Om man är femton, hur yttrar sig svartsjuka? Vad är man rädd för angående skilsmässan? Vad märker man av den? Varför får detta INTE hända? Hur är det troligt att en sån kille som han reagerar? Hade han börjat slåss och supa hade det känts helt out of character, så vad gör han istället?
Och, jätteviktigt, hur kan man gestalta allt det utan att bara sitta och säga ”han var förtvivlad”. Ja, hur ÄR just JOHN förtvivlad? Det är knäckfrågan. För lyckas man förmedla det genom gestaltning, (show, don’t tell), då kommer det att kännas som en trovärdig karaktär.

6) Ibland kan jag komma på en liten, liten detalj som blir jätteviktig. Typ som nu skriver jag på en sak där jag kom på vad huvudpersonen skulle ha för glasögon. Major breakthrough! Det var så mycket som blev tydligt med dessa glasögon. Och det är ju en pyttegrej egentligen, men den viktiga pyttegrejen.

7) Det viktigaste är ändå att jag är karaktären när jag skriver. Det är det allt mellan punkt 1-6 ska mynna ut i. Jag vet ju hur jag pratar och jag vet vad jag gör när jag blir förtvivlad. Det är därför frågan ”skriver du om sanna saker?” är så klurig. Ja, det gör jag. För om det inte var sant för mig så skulle jag aldrig kunna skriva det. Så det senaste året har jag varit en 15-årig kille, en 42-årig manlig gympalärare och pappa som gillar U2 och som är livrädd för att splittra på sin familj men ändå så jävla less på allt så han kanske måste det iallafall, och en lamslaget ledsen 40nånting mamma som jobbar som läkare och inte pallar med allt som hon borde för hon är så uppriven.
Just nu är jag en 24-årig kille med ett barn. Ja, och en 18-årig tjej. Frågor på det?

Hörni, detta blev en drapa utan dess like. Finns det fler INTRESSANTA saker att skriva om?

Annonser

6 kommentarer »

  1. Tack för ett jättebra svar. Jag funderar också mycket på nummer 7 – liksom vad är självbiografiskt stoff och vad är det inte? Man måste ju ösa in en massa av sig själv hela tiden i skrivandet, samtidigt som situationerna och karaktärerna i sig kan vara påhittade. Tror det är Ajvide Lindqvist som skrivit det i förordet på ”Låt den rätta komma in”: Alltihop är sant, fast det hände på ett annat sätt.

    Kommentar av Janina Kastevik — 1 november, 2012 @ 14:18 | Svara

  2. Jätteintressant att höra hur du arbetar kring karaktärer, dina tips kommer hjälpa mig mycket på vägen!

    Kommentar av Emmelie — 2 november, 2012 @ 09:21 | Svara

  3. åh vilket HIMLA bra och intressant inlägg! väldigt inspirerande!

    Kommentar av Evelina — 7 november, 2012 @ 17:37 | Svara

  4. […] i minst en av dem – hur kan man bara hitta på sånt? Just den frågan hann jag inte ställa, Janina hann före, men jag har frågat om […]

    Pingback av … jag har frågat « TinaO — 9 november, 2012 @ 10:16 | Svara


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: