Johanna Lindbäck

8 november, 2012

Mer intressant 3: svårigheter som författare, skribent, föreläsare

Filed under: Ego — Johanna @ 06:52

Från Annie: ”Hur du tacklar svårigheter du stöter på i din vardag som författare, skribent och föreläsare.” Och med detta förtydligande: ”Jag tänkte närmast på rollen. Det är ju inte alldeles lätt. Konkurrensen är tuff och omvärlden full av skeptiker. Möter du dem? Hur möter du dem?”

Svar: Eeeh…jaha?
Möter jag skeptiker? Ja, självklart. Litteraturkritiker, bokbloggare, andra som läst och tyckt om mina böcker.
Hur möter jag dem? Det är ju ofrånkomligt att en del inte alls gillar böckerna, eller gillar dem halvt om halvt bara. Precis som det är med allt som jag läser, ser på, lyssnar på, äter, med mera. Det är ju bara en naturlig del livet att alla har olika smak. Och är man en vuxen människa vore det väl hemskt om man gick omkring med andra föreställningar. Så jag vet inte om jag tänkt så mycket på hur jag ska möta såna som inte älskar det jag gör, annat än att förstå att de finns. Såna möter ju ALLA oavsett vad man har för yrke eller vad man gör.
(Men ganska mycket lättare att tex åka på en bokmässa och inte ha utgångspunkten att jag är guds gåva till litteraturen som alla ska känna till och känna igen och som alla ska älska. Man blir ju så lätt besviken när det inte blir så sen.)

Huvudsaken är att jag själv har gjort ett bra arbete. Jag skulle ha mycket svårare att få kritik för att jag var slarvig, oförberedd eller hafsig i något än att någon inte älskade böckerna. Är en duktig flicka och en kvinnlig lärare ju. Jag knallar tex inte bara upp på en scen och tänker att det löser sig, det här går säkert bra, om jag ska föreläsa / framträda. Jag har ju förberett mig.
Och böckerna, ja, de tar ju ett bra tag att skriva. Jag rafsar inte igenom dem.
Men sen finns det inga garantier. En del älskar vampyrer, tycker att jag är asjobbig eller tråkig. Okejdå. Andra tycker inte det. Okejdå.

Min policy är väl alltså: göra så gott jag kan, och sen försöka acceptera att det ändå kommer att mötas på olika sätt och att det är utom min kontroll. Oftast går det rätt bra, men ibland blir jag givetvis avundsjuk på andra som är mer lyckade på olika sätt. Också helt naturligt i ett liv. Bara inte avundsjukan tar över, och om man går omkring i ett tillstånd som det jag beskrev lite ovan – alla borde känna till mig och älska min konst – är det nog lätt att bli jäkligt bitter över utebliven dyrkan. Jag lever bara i ett väldigt milt sånt tillstånd. Jag blir jätteglad när folk älskar mina böcker och tänker ”åh, vilka trevliga och fina människor ni är!”, men jag ser det inte som hela Sveriges skyldighet att göra det.

Var det svar på den här frågan?

Annonser

Kommentera »

Inga kommentarer ännu.

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: