Det här har jag funderat på senaste veckorna, månaden. Är det en drömtillvaro att kunna skriva på heltid (skriva på heltid betyder i mitt fall också att göra så många skolföreläsningar som möjligt)?
På ett sätt: JA, herregud, klart det är. Det är ju det massa människor drömmer om. Jag med.
På ett annat sätt: jag vet inte. Anledningen är att jag tycker det blir så självcentrerat och att allt med mottagande och sånt blir så extremt viktigt. För viktigt.
Jag menar inte att jag struntat i respons och recensioner förut, absolut inte, men då har skrivandet haft en stor konkurrens från mitt lärarjobb. Mer stress, mindre ork och energi. Det är ju både bra och dåligt. Till det bra kan räknas att mitt yrkesliv inte enbart varit skrivandet. Nu under hösten när jag har varit lärarledig har jag känt mig mer brydd av allt (som jag bloggat om förut). Var har boken reccats? Vad har hänt med den? Hur hoppades jag att det skulle bli? På det sättet. Och det är mycket lättare att känna sig missnöjd och bli bitter (hemska tillvaro!) när skrivandet är the one and only yrke.
Det självcentrerade förstärks av att när jag är ute på skolor och föreläser så är det ju om mig själv och mitt skrivande. Det var superroligt att få ett önskemål om könsroller i litteraturen som i Helsingborg senast, men såna hör till undantagen. I 9.5 av 10 fall så berättar jag om hur mitt skrivande går till. Dvs, helt fokus på me, me, me.
Låter jag otacksam nu? Jag menar så här: det är otroligt introvert att skriva böcker för man ägnar ju SÅNA mängder tid åt sina egna tankar och åt att befinna sig i sin egen värld.
Sen kommer boken ut. Då är man alltid så nervös för hur den ska mottas, vad folk ska säga. En ängslig period. Tänk om ingen upptäcker den? Om de inte fattar vad jag menat? Inte gillar? Vad händer då med mig?
Sen blir det fortsatta jobbet att prata om den och tidigare böcker och hur de kom till.
Ser ni ensidigheten? Det handlar så mycket om MIG hela tiden, i alla aspekter av yrket. När jag jobbar som lärare är det på ett helt annat sätt, även om det också är högst personligt och mycket krävande, men inte lika mycket om MIG.
Så missförstå mig inte – jag tycker det är fantastiskt att få ett helt år där jag testar hur det är att vara riktig författare. Jag har jobbat som en galning i flera år med skola, författande och bokhora. Det går inte att hålla på så hur länge som helst även om alla tre jobb är roliga. Att alltid skriva på loven, att aldrig vara helt ledig utan ständigt ha deadlinepress = så tröttsamt. Det är definitivt inte ett bra tecken om man kommer hem från jobbet och ser a-lagarna som sitter på bänken där i centrum och man tänker ”åååh, dom är ju iallafall lediga” med stor avund.
Det senaste sommarlovet var det första på minst sex år där jag inte började på en ny bok vid midsommar och kände stressen att få ihop 60-70 sidor innan augusti. Jag var ledig och skrev ingenting (utom bokhora) på en hel månad. Skitlyxigt.
När jag fick tjänstledigt så sa typ alla jag känner ”men du kommer ju inte att gå tillbaka till skolan?!”. Men jag vet faktiskt inte. Vi får se. Jag har inte alls bestämt mig än, för även om det är en allmän drömtillvaro att skriva på heltid så är det ju inte givet att det passar alla? Det känns lite mer komplext än att bara skeppa allt det tidigare överbord.
En till aspekt av det här är såklart att jag skriver det i december. Det är mörkt och kallt, jag är trött och jag vill ha julledigt. Men ändå, vi får se hur det blir i fortsättningen.
Johanna Lindbäck 