MIN antagningshistoria. Igen.

Uhuh, det kom HOJT! Nu drar jag min egen fantastiska berättelse igen. Det finns säkert flera som redan läst / hört, ni kan säkert hitta något annat spännande på nätet?

Så här gick det till.
It was a dark, stormy night…
Neeej. Seriöst.

Jag bodde i Bergen i Norge. Jag var tjänstledig från mitt lärarjobb i ett år för att min dåvarande sambo D skulle forska i Norge. Jag skulle jobba med annat (alltså annat än lärande) och försöka skriva min första bok. Det hade jag gett mig tusan på.

När den var klar i september (wow!!!) printade jag ut och skickade till fem barn/ungdomsförlag. Jag var SÅ förberedd på nej tack för det var min allra första kompletta roman ever (wow!!!).

Jag fick nej tack från alla fem. Som väntat. Men ett av förlagen gav mig en sk positiv refus. De tackade nej med konkreta, tydliga råd om hur den kunde förbättras, så ett par månader efter jag skickat iväg manuset första gången började jag skriva om det efter dessa råd. Skrev om MYCKET. Det tog ett par månader. Printade ut igen. Skickade in igen. Började vänta. Trodde inte att det skulle ta 3 månader innan jag fick svar den här gången, för nu hade de ju… Svar inom en vecka, right?

Det tog längre tid.

I denna väntan och under hela processen så skrev jag på en blogg jag hade då (finns inte längre) om mitt liv och boken och allting. En dag kom ett mejl från en förläggare på ett b&u-förlag som sa att hon läst bloggen, och undrade vad var det för bok jag höll på att skriva. Det var från just det förlaget jag skickat in till! Jisses!
Jag svarade snabbt som ögat att min bok låg någonstans i deras post.
Hon svarade att hon skulle leta upp den genast.
Jisses!
Jag tänkte att NU får jag snart veta! Imorgon, right?

Nej. Det tog ännu lite mer tid. Skitlång tid.

SEN kom ett mejl, en måndag i april, där förläggaren skrev att de hade läst, de gillade och  de ville ge ut den.
Jag: Stor stor chock. Like huge. Kunde inte tro det. Hade väntat mig ett svar typ ”den här versionen var mycket bättre, försök en gång till” alt ”vi läser gärna din nästa bok” underförstått att då skulle den vara bättre och kanske kanske kunna ges ut.
Men de ville GE UT DEN HÄR BOKEN. Kunde inte fatta det!

Det här var veckan innan påsk så typ allt var stängt i Bergen. I Norge behöver någon bara ha tänkt ”helgdag” i en sekund för tre år sen för att allt ska stängas. Dom är lite speciella så. Passar man sig inte så är det långhelg och alla mataffärer visar sig vara stängda de kommande tre dagarna. Ja, jag kanske talar av egen erfarenhet.
Jag ville gå ut och äta en fancy lunch för att fira, men vi hamnade på en vanlig thairestaurang eftersom inte så mycket var öppet. Iallafall, jag var supersuperglad och chockad och min sambo var också det, och sen blev jag även supernervös för jag bestämde med förlaget att jag skulle komma upp på möte 2 veckor senare när jag var i Stockholm. (Bokat sen tidigare.) I 2 veckor var jag nervös varje dag att de skulle mejla igen och ha ångrat sig. De ville inte ge ut boken längre. Men, jag klarade mig. Vi hade möte. Jag fick massa synpunkter på manuset och åkte hem och skrev om och skrev om och skrev om… och på den vägen är det. Jag fick jobba med helt otroligt duktiga människor på förlaget, i synnerhet min förläggare C och min redaktör Y, och jag har lärt mig MASSOR av dem.

Visst är det en fin historia? Blir fortfarande så glad när jag tänker på det!
Och det som är så himla fantastiskt, och som jag inte fattade då eftersom jag inte visste något om bok/förlagsvärlden, är att jag blev en debutant ur slumpmanushögen, och det var med min allra första bok. Hade inte skrivit något längre än typ 25 sidor innan den.
Man plockar väl 2-3 debutanter ur slumpmanushögen / år. En del av dem har skrivit 3 böcker och kämpat i flera år innan de lyckas. I was so lucky!