Johanna Lindbäck

5 oktober, 2013

Så här blev jag läsambassadör

Filed under: läsambassadören — Johanna @ 09:11

Om ni tycker jag tjatar om detta, sorry, men jag har fått den här frågan flera gånger. Hur BLIR man Läsambassadör?
Så här går det till:

1) Alla som ville fick under en period nominera kandidater. Ja, ALLA, som i helt vanliga människor som kom på ett bra namn alltså.
2) En jury valde ut några av dessa nominerade och satte ihop en lista med kandidater.
3) Jag blev en eftermiddag i maj uppringd och fick veta att jag var en av kandidaterna, och de undrade om jag var intresserad av uppdraget och ville stå kvar på listan? Oh ja! sa jag.
Då fick jag skriva ihop en slags vision / programförklaring om vad jag vill göra som läsambassadör och mejla in den. Juryn läste och tog ställning, samt kollade in kandidaterna så gott det gick på andra sätt antar jag (media, nätet, hörde sig för, mm).
4) Ett par veckor senare blev jag uppringd igen och nu berättade de att jag hade vunnit eller vad man ska kalla det, så ville jag fortfarande bli läsambassadör? Absolut! sa jag.
5) Innan jag sa ja definitivt så föreslog de en träff med den första ambassadören, så jag och Johan träffades på ett fik på Söder och pratade i två timmar om vad det innebar, skyldigheter och rättigheter och allt mellan himmel och jord.
6) Jag ville fortfarande. JA TACK  till att bli Läsambassadör.
7) Toppen, sa de. Och du får absolut inte berätta för någon innan bokmässan, det här får inte alls komma ut, hemligt hemligt.
Absolut, sa jag, och så berättade jag ändå för cirka 10 pers för jag var ju liksom tvungen. Alla lovade att hålla tyst och inte yppa ett ord. Och det har de hållit! Inga läckor från mina håll. (Berättade tex för mina förlag – eftersom jag släpper två böcker i höst. För Lisa – också helt nödvändigt ju. Några få till.)
Sen fick jag även säga upp mig från jobbet hastigt och lustigt för jag fattade att det här uppdraget inte skulle gå att kombinera med fast lärartjänst. Berättade inte för min rektor vad jag skulle göra utan var hemligt flummig. Nu vet han nog iallafall om han läser tidningar.
Och sen fick jag bara vänta och hålla tyst och prata i hemliga termer med de få som visste fram till förrförra torsdagen. Då äntligen.

Annonser

Kommentera »

Inga kommentarer ännu.

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: