Johanna Lindbäck

2 oktober, 2014

”Ju mindre privat det är, desto mer personligt blir det”

Filed under: Kreativitet — Johanna @ 12:54

Kristina Lugn igår i hennes SITT bokcirkel-program. ”Ju mindre privat det är, desto mer personligt blir det.”
Hon pratade om Mare Kandres romaner, men uttalandet är ju generellt. Och sant!

(Nu gjorde jag samma pronomenfel som jag blev galen på hos mina elever. Vilken ”henne” pratar du om nu? Det finns bara en människa i det här sammanhanget.)

Annonser

5 kommentarer »

  1. ”Ju mindre privat det är, desto mer personligt blir det.” sa Lugn och det enda hon och de andra deltagarna sedan gjorde, var att prata om sina egna privatliv, med Kandres bok som förevändning. Om Kandre blev det ingenting alls. X-)

    Kommentar av Kristina Orolig — 2 oktober, 2014 @ 16:01 | Svara

    • Fast det är ju själva formatet i det programmet? Jag tolkade inte alls hennes uttalande som att ”det är så vi ska bete oss här”. De använder litteratur för ett personligt samtal.

      Kommentar av Johanna — 2 oktober, 2014 @ 16:04 | Svara

      • Du kan ha en poäng. Men uttalandet om att något blir mer personligt ju mindre privat det är, är ju ganska märkligt. Aristoteles menade till exempel att historieskrivning är mindre sann än vad fiktion är eftersom fiktion är allmängiltig. Alla kan känna igen sig i en huvudperson i ett drama, men det blir svårare att känna igen sig i en specifik historisk persons öden. Det är väl också därför man skapar en ”image” – för att så många som möjligt ska känna igen sig själva i bilden. Artisten själv, privat, som person, kan skilja sig helt från den bild som artistens fans har av artisten. Alltså borde ord läggas till Lugns ord: ”Ju mindre privat det är, desto mer personligt blir det – för alla andra som därmed kan projicera sig själva på en annan person eller ett verk”. Men om man inte intresserar sig för författaren så förstår man ju också verket sämre, eftersom man inte vet till exempel vilken tradition författaren ingår i, kontexten till verket.

        Den stora frågan är väl snarare varför vi inte bara kan skilja på verket och författaren och uppskatta båda. Lära oss om författarens liv, medvetna om att vi aldrig kan få reda på allt om en människa ändå men vi kan få inblickar till exempel i hur författaren arbetade. En risk med Lugns program är att Mare Kandre återigen utmålas som enbart en person som uttrycker sitt eget liv i sina böcker. Visst, hon använde sig av sitt eget liv men minst lika mycket av litteratur, tidningar och annat. Hon var väldigt medveten om vad hon gjorde. Det ser man om man vet något om hennes liv (se Fyhrs Skitigt vackert mörker). Som också Carina Rydberg påpekade nyss:
        http://www.boktipset.se/blogg/carinarydberg/2014/10/02/logn-bara-logn-darfor-var-kristina-lugns-bokcirkel-om-mare-kandre-stotande/

        Så min syn är, tillspetsat, att vägran att se författarens personliga liv är detsamma som att helst vilja att boken bara handlade om en själv, det vill säga en form av narcissism.

        Kommentar av Kristina Orolig — 3 oktober, 2014 @ 16:59

  2. Jag är superless på att nuförtiden alltid tolka in väldigt mycket av författarens verkliga liv i hens verk. Pratar inte om Mare Kandre nu utan allmänt. Tycker det är en farsot i tiden. Allt ska härledas till det och det biografiska, och vad ger det till läsningen? Jag gillar friheten som fiktion ger.
    Jag fattar att det är lockande att ta reda på mycket om författaren (är själv ganska besatt av Knausgård tex) men det är fortf väldigt intressant att hålla fiktion för fiktion och inte en sanning. Mina böcker är sanna, men de är fortf inte så sanna alls om man ser på mitt liv för jag skriver om massa saker som jag själv inte varit med om. Som ett exempel.

    En helt annan sak är att läsa in tiden i verken, och det är jag mer intresserad av. Hur påverkar samhället, konflikter, diskussioner den konst som skapas? Här menar jag att man lyfter blicken från det individuella och tar in något större. Ofta behöver man ju en viss tids distans för att lyckas med det.

    Men att nagelfara en författares verkliga liv för att sen tro att man får ut mer av romanen den har skrivit. Kan vi ta en paus från den fixeringen?

    Kommentar av Johanna L — 3 oktober, 2014 @ 17:16 | Svara

    • Jag håller med dig om att det är en farsot i tiden och jag skulle säga att det stora felet med nutiden är att tolkningarna är förenklade eftersom förenkling säljer. Men går man till så hard facts som möjligt ï form av dokument är det en annan sak. Jag har inte läst Cullbergs och Sahlins nya bok där de visar att Hjalmar Söderberg med hjälp av personer i familjen Bonnier spärrade in Söderbergs första fru, Märta, på mentalsjukhus fast hon var frisk, i syfte att kunna skilja sig från henne och ge honom skrivro. Där satt hon och dog sedan som fattighjon: ””Märta blev 61 år. Hon begrovs den 29 december 1932 på Skogskyrkogården i Stockholm, i en så kallad ensamgrav. Graven var upplåten på 25 år och är inte bevarad… Märta är utraderad.” (från http://biografier.nu/2014/09/25/recension-marta-och-hjalmar-soderberg-av-cullbergsahlin/ )

      Cullberg har i Babel från Boksmässan påpekat att Söderberg själv sa att han inte var en trevlig person (”sprucken” eller hur det var) och att det är litteraturvetare som har idoliserat honom. Cullberg påpekade också att Söderbergs verk fortfarande i hans ögon är geniala (vilket inte hindrar att bilden av Söderberg blir mindre idoliserad). På samma sätt har man genom enskilda exempel som Sigge Stark (Signe Petersén) visat kvinnors dåliga författarsituation.

      ”Men att nagelfara en författares verkliga liv för att sen tro att man får ut mer av romanen den har skrivit. Kan vi ta en paus från den fixeringen?”

      Jo men nog får man ut lite mer av till exempel Stagnelius verk av att veta att han levde 1793-1823? Okej, sådana fakta accepterar du nog, de är ju inte nagelfaring. 🙂 Men Stagnelius författarsituation – och liv – påverkades ju av tiden han levde i och personerna i hans omgivning. Utan att läsa brev etc kan man inte skapa sig en bild av detta. Genom att opublicerade verk av honom publicerades efter hans död får vi en större bild av hans författarsituation – och tiden.

      Kort sagt: Jag tror att verkliga fakta är nödvändiga för att motverka förenklingen. Det enda en seriös forskare kan göra är att se fakta utan att övertolka: I verken kan man enligt mig egentligen inte se något annat än den estetiska utvecklingen. Denna utveckling kan i sin tur hänga samman med att författaren till exempel träffar vissa personer, upplever vissa saker etc som påverkar den – och får författaren att skriva på ett visst sätt. I efterhand, tack vare till exempel brev, kan vi få veta att författaren till exempel var homosexuell och vi inser att han/hon levde i en tid då detta var omöjligt och vi ser därför plötsligt att författaren faktiskt uttryckte den sidan av sig genom kod i sina verk. När det gäller relationen mellan författaren och människor så kan man endast referera vad som står i till exempel brev eller andra dokument och man kan bara göra det så länge man vet att det inte är hela bilden. Det är när man börjar göra sina egna tolkningar av författarens liv som det riskerar att bli kladdigt, menar jag. Beklagar lång text.

      Kommentar av Kristina Orolig — 3 oktober, 2014 @ 18:34 | Svara


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: