Johanna Lindbäck

1 november, 2014

En internetsorg

Filed under: Livet — Johanna @ 16:29

I veckan hände det här: en tjej som jag har läst på nätet i säkert 8-10 år råkade ut för en fruktansvärt hemsk och sorglig sak i sin familj.
Sen jag fick veta det har jag tänkt på henne jättemycket. Jag blev verkligen ledsen för hennes familjs skull, och typ ”men hur ska det bli nu för dom, resten av livet, hur ska det gå?”.

Det jag gjorde var att jag skrev en kommentar på hennes blogg där jag beklagade sorgen. Det var första gången någonsin jag skrev där. Ibland blir det ju bara så med vissa bloggare, man uppskattar verkligen deras texter men man ger ingen respons tillbaka. Med den här tjejen har det definitivt varit så. Vid det här laget tycker jag ju ändå att jag lite känner henne för att jag läst henne så länge och för att hon har skrivit så mycket om sig själv. Men egentligen har vi ingen relation alls. Hon vet inte vem jag är. Hon läser inte mig på sociala medier (tror jag). Vi har aldrig setts irl. Och så vidare.
Som sagt, ingen relation alls. Och jag är ändå så ledsen för hennes skull.

Det här måste ju vara ett typiskt internetfenomen? Folk som inte på något vis är kändisar men ändå mycket välkända i ens närhet, och som man följt länge, länge. De råkar ut för saker och man reagerar starkt.
Det är ju helt annorlunda än när en ”riktig” kändis dör, typ Philip Seymour Hoffman. Också jättesorgligt, men han var på en annan planet.
Också annorlunda motför sorgliga så kallade engångstexter på nätet. Jag minns tex en som kom för några år sen när det var en liten kille som dog i en tågolycka och en av hans föräldrar berättade om den dagen. Det inlägget fick ganska stor spridning i sociala medier. Tårarna rann i floder när jag läste det. Men sen återvände jag aldrig mer till den bloggen.

Den här tjejen däremot, hon bodde tills nyligen några stopp bort på tunnelbanan. Jag läste bloggen när hon höll på köpa just den lägenheten för ett par år sen. Och i somras såg jag henne med sin lilla familj när jag gick förbi en uteservering här i närheten. Jag bara ”åh kolla, där är ju X och Y!” som om jag såg någon jag faktiskt kände. Men eftersom hon inte vet vem jag är så hälsade jag ju inte eller något sånt. Jag fortsatte bara gå.

Har sett på bloggen nu att det är massa människor som har skrivit liknande kommentarer som jag gjorde. Såna som har läst henne länge men aldrig hört av sig förut, och som nu uttrycker sorgen och stödet och att de tänker på henne hela tiden. Det är såklart jättefint, men… det känns så himla futtigt i sammanhanget.

Tänk alla helt vanliga människor man har en relation till via internet och bara internet? Ibland är den tvåvägs och man hörs, och ibland är den envägs och skribenten vet inte om den. Fast läsaren blir ändå så påverkad av det hen skriver.
Nu låter det som att jag laddar upp för en slutkläm om att man ska kommentera oftare eller höra av sig, men det var inte det som var meningen med det här inlägget. Det handlade bara om en speciell sorts medkänsla / stöd / tanke som jag inte vet var jag ska göra av riktigt, och att jag ville uttrycka det.

Annonser

1 kommentar »

  1. Jag förstår hur du menar. Har också känt så när något hänt en bloggare som jag läst länge. Det blir liksom någon man känner, fast den känner inte mig…. Konstigt känns det också när någon plötsligt stänger sin blogg och man aldrig mer får följa den personen. Det känns som om jag mist någon men den personen saknar ju inte mig. Knepigt.

    Kommentar av Christina — 1 november, 2014 @ 22:15 | Svara


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: