Vad säger vi förresten om osympatiska huvudpersoner?

Visst gillar vi såna? ELLER HUR?

Tror den enda hp:n i ungdomsboken ska bli lite osympatisk nämligen. Men no worries, självklart kommer man att kunna sympatisera med hen ändå, för det är ju så man ska skriva såna karaktärer. Läsarna ska bara få komma lite senare till den insikten, att de gillar personen ändå.
Ja, jag får se. Som av en händelse kom jag på en sak om ungdomsboken när jag var på väg hem från bokmässan i Göteborg; att avundsjuka ska vara ett tema. Så långsökt inspiration, va?! Undrar var jag fick det ifrån. (För nytillkomna läsare är bokmässan i Göteborg ett enda långt varumärkesbyggande och allt är fantastiskt och karriären går spikrakt uppåt och yes mina böcker säljer skitmycket-event i fyra dagar för författare. Eller det kan vara det. Det är iallafall lätt att svepas med i den känslan.)

Själv älskar jag Nora i Claire Messuds ”Kvinnan på övervåningen”, och hon brukar ibland kallas osympatisk. Det tycker jag inte alls att hon är. Hon är förbannad, och det med rätta. Likadant med Harry i Siri Hustvedts ”Blazing world”. Också förbannad. Också en skitbra karaktär.

Annons

Dags att INTE köra Nanowrimo igen!

November är snart här, och precis som varje år går jag och suktar efter Nanowrimo (National Novel Writing Month där man ska få ihop en komplett roman på minst 50000 ord mellan första och sista november). Jag HAR prövat, fler än en gång, men att skriva på ett sånt strikt antal ord per dag-schema funkar inte för mig. Det gör bara inte det. Jag får köra en novembersatsning på annat sätt, som att till exemepl hålla på med boken varje dag. Det vore en väldigt bra början. Ingen satt ordmängd, men bara att öppna doc-et varje dag. Även om jag har föreläsningar och resor och andra skrivjobb, för det är ju det som är utmaningen för mig nu. Vore skönt att komma igång ordentligt med ungdomsboken och pressa på rejält med den innan jul. Min rätt slappa oktobermånad är ju slut nu.

Ska ni köra Nanowrimo? Förväntningar? Tidigare erfarenhet?

Huset är hittat

En superviktig pusselbit när jag ska planera bok är stad, bostadsområde och ett specifikt hus.
Jag behövde ett sånt i Luleå (förutom Tunastigen) till ”JS del 2” och nu har jag hittat det. Området ligger på Östermalm nära centrum och kallas Seminariet för att det tidigare var en skola där, tex lärarhögskolan. Den gamla byggnaden är nog kanske kvar än, men flera nya är tillbyggda. De passar perfekt!

Området ligger jättefint, precis bredvid vattnet (ganska mycket i Luleå är ”precis bredvid vattnet”, för det finns vatten åt alla håll och väderstreck). Fin miljö. Bara en kort promenad från city.
Passande nog ska en lärare bo här.

JS-release!

Men senaste veckan var inte alls bara irritation pga knäpp recension, det var även en liten ”Jan Svensson”-baluns på Bokslukaren vid Mariatorget. Så himla mysigt!! Snittar, vin, skittrevliga människor och förlag (Gilla + Lilla Pirat, det ÄR verkligen så roligt att man får båda två i ett nu!).

Och idag kom jag på konkret och jättebra grej som kan ingå i ”Jan Svensson del 2” samt hittade ett passande hus för en annan (favorit)karaktär i den. Sweet!

Jag gjorde det förbjudna och svarade på en recension

Okej, inför det här långa inlägget så vet jag att 1) det pågår MYCKET hemskare saker i världen och 2) vad tusan spelar min lilla bok för roll? Ingen! JAG VET DET, JAG LOVAR. Jag har lite distans till mig själv. Men ändå. Det här har irriterat mig konstant senaste veckan. Jag fick en recension i Norrländska Socialdemokraten (NSD) på min nya bok ”Jan Svensson”. NSD är en lokaltidning i Luleå där JS utspelar sig. Reccen var en totalsågning. Jag har aldrig blivit så sågad någonstans. (Texten ligger bakom betalvägg så jag kan inte länka. Jag köpte ett 24timmars-abonnemang för att läsa den.) Den började till exempel så här: ”Jan Svensson, jag hoppas att du inte finns!”. Sen fortsatte det i samma väldigt arroganta och negativa stil.

Givetvis är det en besvikelse att få dåliga recensioner, men det som störde mig med den här är att den här bygger på en så sjukt orättvis läsning. Det är som att skribenten var ute efter typ ”Hungerspelen”, och då är inte ”Jan Svensson” rätt bok. Den är mycket mer lågintensiv och handlar om relationer och gruppdynamik. Skribenten fattar aldrig det, och dissar därför hela boken som skittråkig från början till slut. Det händer ingenting i den, tycker hon. Jan Svensson flyttar till en ny stad och glider gnisselfritt in i sin nya klass. Sen fikar han lite med en kompis. De säljer kokosbollar till en klassresa. Sen får man reda på att hans pappa cyklar. The end.
Sammanfattar man handlingen så, då har man VERKLIGEN missat ALLT.
Hon inledde också med att berätta att hon hatar ungdomsskildringar. Varför i såna fall skriva om ungdomsböcker?
Inget annat än handlingen tas upp i texten. Inget om språk, karaktärer, tonträff, etc. Det är bara fokus på handlingen och att den är citat ”så tråkig att skolklockorna stannar”.

Först tänkte jag bara synd men okej, det här får jag ta. Fast sen ångrade jag mig. Hennes recension är som att klaga på att en deckare är skitdålig för att den innehåller så lite kärlek, och aldrig fatta att genren deckare betyder något annat än genren kärlek. Och hon skriver på en kultursida i en dagstidning. Då måste man ju ändå hålla en viss nivå, eller hur? Så jag mejlade kulturredaktören. Första gången på nio år och tio böcker jag svarar på en recension.
I mejlet bad jag inte om en hyllning eller sa något i stil med ”hur fan kan ni hata boken, den är skitbra!” utan påpekade orättvis läsning och att man bör ta upp fler komponenter än bara en. Ska man såga, berätta om allt suger lika mycket liksom. En bok är ju mer än bara sin handling. Jag kopierade BTJs omdöme och betyg* som en slags second opinion.
NSD-skribenten raljerade även om ifall Tunastigen och Tunaskolan finns i verkligheten (hon hoppades ju att JS inte gjorde det), så jag berättade att så var fallet. Synd att just lokaltidningen på orten ifrågasätter den detaljen. Jag har varit jättespecifik med miljön, och har med både stad, gatuadress, skola, vatten, teater, badhus och bibliotek. Det räckte tydligen inte för att förstå att det är autentiskt?

Först gick det fyra arbetsdagar utan svar. Sen mejlade jag kulturredaktören igen och tog med chefredaktören också. Då fick jag ett mycket kort svar dagen därpå från kulturen. Nej, skribenten hatar inte ungdomsskildringar, hon hade kanske bara uttryckt sig otydligt. Och så:

”Recensenten läser och skriver på läsarnas uppdrag och ska då uppriktigt uttrycka om den bok det handlar om är värd att rekommendera till läsning.
Jag förstår din besvikelse, men jag hade varit mera besviken om XX hyllat boken för att vara snäll mot dig som författare. Det hade varit ett bedrägeri mot våra läsare.”

Men tack för absolut ingenting eller goddag yxskaft. Hans läsning av mitt mejl var lika dålig som hennes läsning av min bok, dvs allt innehåll försvann. Jag bad aldrig om silkesvantar eller hyllning, det var inte det ifrågasättandet gick ut på. Jag har blivit recenserad i nio år, jag skriver såna själv, och jag fattar vad man får tåla, men NSD-texten var på en helt annan nivå. Min förläggare frågade tex om jag hade haft någon kontrovers med skribenten, var det här en beef? Svar nej. Fast nu har jag ju kanske det. Ska jag lista en kultursida och/eller en skribent med noll förtroende blir det NSD och den här människan. Nio år, tio böcker och nu eventuellt en beef. Får se hur jag känner nästa vecka. Men så kan det gå.

* ”Jan Svensson” fick 4 av 5 i betyg från BTJ.

Författarnas Lars Winnerbäck, c’est moi?

Jag såg ungefär 10 min på Skavlan i fredags och det råkade bli då Lars Winnerbäck intervjuades. Eller snarare trackades för att han jobbar så lite. Han hade inte gjort något på två år utom en enda spelning. Nu har han börjat skriva låtar igen. Mycket märkligt beteende enligt Skavlan, all denna ledighet.
Jag tänkte bara: Winnerbäck har pengar, låt honom slappa om han vill?

Just nu känner jag mig lite som honom. Har mest lust att ta det lugnt och inte göra något ansträngande. Jag har föreläsningar och krönikor, så jag jobbar och pengar kommer ju in i höst, men det är ändå tanken att jag utöver det ska skriva på min nya bok. Det svåraste jobbet, och det har varit lite trögt med det senaste veckan bara. Borde ha skrivit som en tok, har mest varit seg och oproduktiv. (Det är lättare och mindre mentalt ansträngande att hålla en föreläsning än att börja skriva en ny bok, ja.)
Grejen är ju att jag skulle kunna fortsätta så här länge. Om man inte har en deadline eller ett kontrakt (den här boken är så pass ny att inget sånt finns än), kan man flyta iväg och såsa runt hur man vill. Det är bara att svara lite vagt ”jag skriver på ett nytt projekt” när folk frågar vad man håller på med.
Slutgräns: när bankkontot börjar vara tömt.

Men! Nu vill jag ju faktiskt skriva. Jag har en ny bokidé. Jag vill inte bara slacka på i evigheters evighet framåt. Tippar att jag kommer att ta mig samman inom en snar framtid.

Kolla förresten här, ”Jan Svensson” är med i Kulturrådets New Swedish Books. Varje vår och höst väljer de ut några titlar som presenteras på engelska. I höstens barn & ung är både jag och Lisa med, ”Jan Svensson” och ”Djupa Ro”. Våra Lissabon-böcker.

Vinn JS!

Idag just nu på bokhora är det tävling om ”Jan Svensson”. Du har fram till kl 17 på dig.

”Jan Svensson” existerar precis överallt nu

Har ju alldeles glömt att berätta, ”Jan Svensson” finns sen i torsdags! Nu kan man köpa den boken på nätet och i fysisk bokhandel.
Även på Bokslukaren vid Mariatorget den 21 okt då det ska bli lite släppkalas på kvällen. Öppet för alla som vill komma. Mer info till veckan.

Vi kan ha en rullande läsar-undersökning i det här inlägget: vilken karaktär gillar DU bäst och vill läsa mer om?

Att åka tåg och göra ingenting

Flera timmar på ett tåg. Hade tänkt: läsa bokcirkelsbok, skriva bok, blogga, göra annat viktigt grejs inte vet jag men något värdefullt.
Det här gjorde jag: slölyssnade på poddar (tycker En varg söker… har haft två svagare avsnitt i rad nu, håller ni med?), slösurfade, lyssnade på ”When you say noting at all” femton gånger, slösurfade ännu mer. Alltså jag gjorde ingenting. Var uttråkad för jag trodde att resan skulle vara fyra timmar, och den visade sig vara sex. Jobbigt. Men också, bra. Det är vääääldigt sällan man sitter i sex timmar och har lite lagom tråkigt och gör inget särskilt, bara låter tankarna vindla hit och dit om allt möjligt.

Kom fram till det här: nu skriver jag ungdomsboken. Efter en velande sommar, och efter en höststart med lite annat fokus, men nurå, nu är det dags. Och nu får det bli ungdoms. Jag är mest sugen på det. Är fortfarande liiite sugen på vuxen, men varje gång jag öppnar det doc-et så hm nja kanske, får bara en vag känsla. Så är det inte med ungdoms. Den känns mycket, mycket rolig.

Så nu är jag i den bästa fasen: KOMMA PÅ KARAKTÄRERNA. Gud som man älskar det. Att hela tiden inse ”men OMG ska killen verkligen få vara si och så totalt fantastisk? JA, DET SKA HAN! Och OMG kan tjejen verkligen få göra det och det härligt asjobbigt bitchiga? JO, DET KAN HON! FÖR DET ÄR JU JAG SOM BESTÄMMER!”.
I vanlig ordning har jag lust att lägga ut mina hittills 17 sidor på alla sociala medier och bara ”läs!”, men det ska jag inte. Hursomhelst, det här blir höstens och vårens projekt. Huvudpersonerna har gått ut nian. Det är sommar. Det kommer att…. hända grejer. The end.

Och sen kanske en ”Jan Svensson 2” för tycker så mycket om en bikaraktär i den att jag vill skriva mer om hen. Fick en läsarreaktion igår från kompis som läst och hon gillade också hen. (Med gillade menar jag egentligen citat ”är nu helt kär i X”. Bra reaktion! Det är nämligen jag också.)

Iallafall, nu ska denna författarhybris gå från ord till handling.