Jag bryter gränser som hängivet äldre fan?

Från Adele till Annika Norlin som jag har snöat in på rejält i veckan. Läst bok, lyssnat på låtar, lyssnat på poddar. Tycker hon är så otroligt bra i allt! Välformulerad, smart, insiktsfull, snäll, skön, osv. Jag får lust att åka till Umeå på direkten och stalka människan. 

Pratar om henne med Lisa, också ett Norlin-fan, och pratar om att vi är för gamla för att vara så dyrkande och stalkande. Men fuck it, Annika Norlin säger att hon vill skriva och sjunga för att kvinnor slutar när de är 35. Hon vill hålla på tills hon blir gammal. Det är ovanligt så därför SKA hon. I den andan kan man väl få hitta nya idoler när man är gammal också? Stora idoler. Och bete sig som ett fan. ELLER HUR. Så nu gör jag det. Det är ju inte ens mitt fel, det är A Norlins! 

(Jag ska givetvis inte stalka henne på riktigt, men ni fattar?)

Annons

Vad ska man göra när man kör fast?

Idag. SÅ seg skrivdag.
Inser nu efter flera timmar att problemet är att jag inte vet exakt vad som ska hända i det här kap, jag har bara en högst diffus plan om ”lite backstory”.
Hur kan jag inte fatta det hindret redan kl 08.30?
Bra fråga.
Svar: Jag är ganska trög?

Nu ska jag skriva ut texten och läsa igenom allt noga. Det brukar ge en riktning. Imorgon: gör om, gör rätt, för guds skull.

Inte utan min fleece

Jag har varit i Helsingfors en vecka på skrivresa. Det var så kallt, så kallt. Jag fattade ju att det skulle vara det eftersom vinter, hallå, men det var ännu kallare än jag trodde. Har levt i långkalsonger och fleece. Har varit helt påpälsad varje gång jag gått ut. Jag har knappt gått ut och runt något i stan just pga kylan. Det var jättefina, soliga, klarblå dagar, men jesus christ, vad jag frös. Borde ha haft skoteroverall och rånarluvemössa, då kanske det gått bättre.

Först sista dagen blev det lite mer normal temp och då gick jag till Rödbergen där Peppe bodde förr och tipsade om. Det var mysigt. Allt ligger så himla nära i H-fors också, det är inte stort. Rödbergen som är ungefär som Söder låg cirka tre kvarter från citykärnan. Man kunde lätt promenera överallt. Om man inte hade frusit ihjäl då alltså.

Jag var också och simmade på Georggatans simhall från 1920-talet två gånger, och det var resans bästa. Det var uppdelat i dam / herr-dagar. Man uppmuntrades att simma naken, de flesta gjorde det. Och hey, when in Rome. Om jag bodde i H-fors skulle jag ha köpt årskort där på studs. Lugn stämning pga bara kvinns. Ingen hets. Avslappnade kroppar överallt. Fint.

Skrev givetvis också, det var ju huvudsyftet. Hemma, på olika caféer, i sofforna på Akademens bokhandel. Fick en rätt bra skrivvecka! Det är något med att åka bort, skala av all social stimulans, inte kunna språket, bara kunna tänka på texten hur mycket som helst.

Nu är jag tillbaka i den tropiska värmen i Stockholm. +1 grad as we speak.

J, I och K

Från det berömda första kapitlet, omskrivet cirka ettusen gånger:

”Den här sommaren var det just sånt hon längtade efter. Noll ny action. Eller, nästan noll. Isak skulle nämligen vara borta i ungefär två veckor också. En riktig flickvän ska bli lite ledsen när hennes kille berättar sånt. Vara ifrån varandra så länge, hur ska det gå, hur ska man överleva? Julia hade bara tänkt; perfekt.

Hazel Grace i ”Förr eller senare …” sa ju att hon föll för Augustus Waters på samma sätt som man somnar. Först långsamt, och sen allt på en gång.
Fram tills nu hade Julia varit i den långsamma fasen och det var okej, men nu behövdes den sista biten. Det var så nära? Det kändes verkligen så. Isak var skitbra, hon gillade honom jättemycket, var det någon man kunde bli kär i så var det han, med mera, med mera. Ett par veckor på Dalarö kunde få det att hända? Skitdålig uppkoppling, en såsig, stillsam lunk, inga andra människor att umgås med. Allt det var perfekta förutsättningar för att först slappna av och andas ut, och sen för att något annat förhoppningsvis skulle smyga sig på. Hemskt gärna längtan. Och en massa saknad. Och sen, allra helst, en allt på en gång-förälskelse.
Om hon inte hade honom skulle hon inte ha någon, och Karin skulle få rätt i att hon var en jävla bitch. Det gick inte. Det gjorde bara inte det.

Hon knappade fram listan över senaste messen fastän hon suttit med telefonen i handen och visste att det inte kommit svar än. Tomt. Inget nytt från honom eller någon annan. Karin? Of course not. Löjla dig inte liksom.”

Det vanliga undrandet

Det här brukar jag fundera på då och då – om jag skickade in ett spontanmanus under pseudonym, skulle det bli antaget? Alltså om jag inte hade tio utgivna böcker med i beräkningen, utan om jag var okänd, skulle mitt manus vara så bra på egen hand att det passerade nålsögat?
Det är läskigt att fundera på. Jag läser mycket svensk b&u, och jag tycker verkligen det kommer mycket bra. Fina historier, bra röster, bra känsla. Det saknas absolut inte duktiga författare i Sverige. Konkurrensen är hård. Och samtidigt vet ju alla att om man har arbetat upp sitt namn med några böcker som har gått bra, då vill förlagen fortsätta samarbeta med en. Så…

Min första bok, ”En liten chock”, skickade jag givetvis in som spontanmanus, men efter den har min antagningsprocess sett helt annorlunda ut. Gräddfilsvarianten. Typ såhär:

1) Jag får en bokidé. Berättar om den för en förläggare. Hen tycker det låter bra, säger ”kör igång!”.
2) Jag kör igång. Skriver typ 20-30 sidor. Mejlar till nämnda förläggare, ”här är början, verkar det ok?”. Hen läser och återkommer med något à la ”Ja! Vill läsa mer! Fortsätt!”. Alltså ingen textkritik om detaljer, utan det är bara en positiv påhejning som visar att jag inte har skrivit något helt knäppt. Förlaget är intresserade.
3) Jag skriver på. Brukar mejla nya textsjok till min förläggare när jag har ökat på texten med 40-50 sidor. De fortsätter komma med glada tillrop. Menat som ”det här funkar, vi vill göra bok av det här!” även om vi inte har skrivit kontrakt.
4) Vid något skede i mitten av boken börjar vi prata konkret om preliminär tidsplan. När måste jag ha skrivit klart hela första versionen ifall det är en höstutgivning? I det läget är det alltså givet att det SKA bli en bok som kommer ut, även om vi kanske inte skriver kontrakt förrän 4 mån senare. Av någon anledning är jag alltid rätt sen med kontrakt. Tror vi skrev på ”Lite ihop” först när den hade gått till tryck? Och det var inte för att Erik var osäker på om han ville ha den ända fram tills dess, utan för att vi glömde bort.

Anledningen att jag gör såhär med flera kortare textskick är för att jag inte vill ägna ett år åt att skriva en bok som ingen vill ha. Vissa författare skriver helt klart innan någon får läsa, men jag vill ha en snabb återkoppling och spark i baken. Hade förlaget varit tveksamma efter första textskicket skulle vi förmodligen ha haft ett möte och diskuterat vad och varför. Ta i trä, det har inte hänt än, men jag skulle vilja få det beskedet tidigt i processen om det blev så. Av den orsaken, är inte alls lockad att testa skicka in under pseudonym. Jag sitter bara här och angstar lite över min kvalitet. Inga konstigheter.

Senaste dygnets besatthet: Adeles carpool karaoke

Den här grejen är så fantastisk på så många sätt. En superhärlig människa, James Corden, åker runt i sin bil och sjunger och sittdansar med olika stjärnor. Resultaten varierar, och det beror helt på hur mycket stjärnorna själva bjuder på. En del är stiffa och/eller astråkiga, andra är UNDERBARA. Tex Adele. Hon och James Corden är den bästa bästa bästa kombinationen!! Jag vill inte avslöja hur många gånger jag kollat dessa 15 min sen igår, men… det är ett sånt totalt lyckopiller!

En tisdag i januari

Hör och häpna, det visade sig att jag hade EN TILL omskrivning av första kapitlet i mig. Men nu är den gjord. Om någon jämförde det senaste första kap med det för en månad sen skulle man inte hitta så många skillnader… men jag antar att det var en resa jag behövde göra då. I helgen åkte jag tex till Söderköping och skrev om det.
Där var det afternoon tea, lite bubbelpool, god middag, sista halvan av ”Crazy, stupid love” på tv, god frukost och däremellan massa prat, skriv och prat om skriv. Skitmysigt!! Och uttröttande. Var helt slut när jag kom hem i söndags, fattar inte av vad.

Just nu har jag just skrivit klart ett lektörsomdöme på barnboksmanus och mejlat iväg. En snygg övergång till denna reklam: jag lektörsläser manus om du vill få en utomståendes uppfattning + förslag på hur det kan bli bättre. Inte bilderböcker, men allt uppåt. Barn, ungdom, vuxen. Mejla enlitenchock /snabel-a/ gmail.com för prisuppgifter.

Hur många gånger kan man skriva om ett första kapitel?

Svar: Skitmånga. Verkligen skitmånga.
Det är inte så att jag sitter och finpetar och flyttar kommateckan, utan det handlar om Anslaget och Konflikten. Jag har koll på den, men hur mycket ska presenteras i första kap, hur påverkad ska huvudpersonen vara, hur ska allt läggas upp inför kommande?
Skriver om och skriver om. Som en tok. Jag vill att det ska vara dramatiskt och spännande och kittlande.

Tro inte att jag inte försöker sluta och gå vidare i texten, för det har jag gjort många gånger. Men den måste sitta, starten. (Har skrivit fler kapitel än det första, men de petar jag inte alls lika mycket i.)

UPPDATERING
Kanske har det nu?
Famous last words.