Johanna Lindbäck

29 september, 2014

Det är nu man ska vara jättejättenöjd med bokmässan

Alla författare som har varit på bokmässan säger efteråt hur nöjda de är och hur bra det har gått och hur mycket love de har fått från publiken. Det är obligatoriskt.
Nu gör jag samma. Jag var inte där som författare i år (förutom 10 inhoppade minuter) utan som läsambassadör, och för mig har uppdragen den här mässan varit ett par jack svårare än normalt. Det är lätt att prata om sin egen bok eller sitta i samtal med någon annan författare och prata om sina egna teman. Jag har i år lett en massa samtal om läsning ur olika vinklar och med olika expertgäster. Det har krävts mycket mer research och inläsning, och jag var riktigt nervös för ett par av seminarierna. Men allt har verkligen gått HUR bra som helst. Jag är otroligt nöjd. Mer nöjd än jag brukar vara när jag bara gör bok-promotion för det är ju som sagt lättare.

Har fått skitbra respons på alla men de jag har gillat extra mycket själv är:
det stora högläsningsseminariet
mitt samtal med Gunilla Molloy på Kulturrådets scen
mitt samtal med Anna Charlotta Gunnarsson på samma scen
och runner up: mitt samtal med finska läsambassadören på exakt den scenen

Inte för att jag ogillade mina andra punkter alltså, men de här blev extra bra.
Idag var jag på ett biblo här hemma och hämtade ut reserverade böcker och då kom en bibliotekarie fram och sa att hon varit på högläsnsem och hon tyckte det var mässans bästa. I agree!

Nu känner jag av lite halsont och är väldigt väldigt trött. Har varit helt slut på kvällarna pga det digra programmet och den extra anspänningen.
Känner mig också skitless på mig själv trots att jag knappt pratat om mig själv, men det blir nog så oavsett på mässan. Alla me me me-människor som är där. Guuud. Jobbigt.
Som tur är har jag bokat in en vecka utan några framträdanden nu. Otroligt smart gjort. Ska läsa böcker och vara tyst. Kanske skriva lite bok också, vi får se. Jag stötte ihop med min förläggare Erik i en mässkorridor och vi satt och snackade typ 10 min på en bänk och kom på en skitbra bokidé.

26 september, 2014

Bokmässan fredag

Filed under: Ego,Föreläsningar,Frilansliv,läsambassadören,Livet — Johanna @ 18:04

Allt har gått så himla bra!! Har ingen bokpromotion i år – eftersom jag inte hann skriva klart ”Kanske ihop” med släpp innan mässan – utan kör enbart saker som läsambassadör. ”Enbart”. Det har varit typ fullt ställ. Igår: 2 tv-intervjuer, 1 monterprat, 1 samtal på Forskartorget, 1 deltagande i storseminarium, 1 moderator av storseminarium. Idag: 1 monter, 2 grejer på Kulturrådets scen, 1 moderator av storseminarium. PUH.
Man är alltid särskilt nervös inför moderatorsuppdrag och årets har varit lite annorlunda och med större frågor än jag brukar göra, men dom har gått SKITBRA. Jag är verkligen nöjd. Och lättad!!
Det jag hade idag handlade om högläsning och det blev ett så böljande och intressant samtal. Igår hade jag mitt svåraste om läsning som vapen med en intressant men ganska spretig panel, så där var utmaningen att få ihop alla tre. Har lagt ner mycket tid på att förbereda det. Arrangörerna blev jättenöjda, tack och lov.

Nu vila på hotellet och sen middag. Ladda inför morgondagens bara 2 punkter, ett samtal på KURs scen och sen live-poddinspelning på eftermiddagen.

22 september, 2014

”Man vänjer sig”

Filed under: Business,Ego,Kreativitet,Livet — Johanna @ 21:31

Jag såg senaste avsnittet av SVT-programmet Sverige med Liv Strömquist, min idol. Finns på play, kolla det. Hon säger alltid så smarta saker!
En fråga hon fick var hur det kändes att det gick så bra nu; utsåld pjäs som är extraförlängd på Dramaten, ny bok släpps precis, andra hyllade insatser. Hennes svar blev att man vänjer sig så snabbt, att det blir ett normaltillstånd att det går så bra.
So true.

Nu ska jag INTE jämföra mig eller min karriär med Liv Strömquists, no no no, men jag känner samma. Jag gör saker idag som för 3-4 år sen hade varit helt otroliga, men idag är dom liksom vardag. Jag går inte runt och nyper mig i armen pga ”är det sant?!” utan jag bara… skyndar mig till tåget typ. Det här är det nya normala, och den övergången tog kanske 1 månad? Och det är väl iofs en förutsättning för att man ska klara av att jobba på och ligga kvar på den nivån, men samtidigt är det ju det där med stop and smell the roses också. Njuta av stunden. Gotta sig åt det som går bra. Och så vidare. Sånt är jag inte alls så bra på. Borde REFLEKTERA mer?

Tex över det faktum att jag kom med TVÅ böcker plus en översatt 2013. Och i år 2014 blir det en egen och en översatt, trots att det känns som att jag inte har hunnit skriva något alls pga allt föreläsande. Det är verkligen väldigt bra jobbat.
Typisk grej man borde gotta sig åt med gott samvete.

”Cashen rullar in som den ska. Det går bra nu.”

15 september, 2014

Beröm

Filed under: Ego,Kritik — Johanna @ 15:48

… men det här på Linda Skugges tumblr gjorde mig som alltid väldigt generat stolt. Och jag gillar Gunnars bok massor också, och Jennys.

1 april, 2014

Att tipsa och bli tipsad om

Filed under: #blogg100,bokhora,Ego,Läsa — Johanna @ 17:43

Ska försöka hålla tungan rätt i mun nu när jag skriver det här. Försöka hamna på rätt sida om bitter. Håll gärna det i huvudet när ni läser.
Here goes.

Vi startade bokhora 2006. Tänk på hur många böcker jag har tipsat om sen dess. Vet inte alls antal, men jag vet att många författare och förlag blir glada när vi skriver om dem för vi är ju stora. En positiv rec från oss är bra. Ibland får jag mejl som tack, ibland träffar jag folk irl på Bonnier-fester och julglöggar och sånt som tackar.
Men genom alla de här tipsen och alla de här åren kan jag nog faktiskt räkna på ena handens fingrar det antal författare som hört av sig och sagt att de läst något av mig också. Det låter otroligt lite, men det är tråkigt nog cirka den siffran. Plus minus. Nu pratar jag inte bara om författare jag tipsat om själv och som hört av sig efter det, utan om författare rent generellt som har läst mig och vill berätta att de gillade.
Jag räknar inte med min salong eller Lisa nu. Då är det ju några fler faktiskt. Men sk okända författare? Få.

Oftast tänker jag bara fine, det är så det är. Jag har bokhora, det är klart att jag tipsar massor och andra mycket mindre. (Mycket mindre. Pröva aldrig.)
Andra dagar, i synnerhet pms-iga, tycker jag det är snålt och blir lite bitter för att JAG så sällan kan få läsa någon annan författares gillande av mina verk.
Är de inget bra alltså? Finns ingen skrivande människa som uppskattar dem? Ingen som blivit lite lite inspirerad? Ingen som ens vill skriva en tweet eller en facebook-status om det? Nähej…
Det är visst helt okej att höra av sig och önska reccar, men att själv läsa? Nono…

Men driver jag bokhora för att få andra författares uppskattning? Nej. Och jag tycker det ÄR roligt att tipsa om böcker, annars skulle jag ju inte ha hållit på så mycket, eller hur? Det är mitt eget val.
Bara att jag inte har några problem att jämt berätta om inspiration från andra och hur jag blivit imponerad av det och det. Undrar om det har hänt när någon har läst mina böcker?

Och så idag. Den här kom på posten, Linda Skugges ”Constant reader”. Som jag har sett fram emot sen jag läste om den, för den skulle handla om hennes läsning.
Jag gjorde en bokpodd med henne förra året och det var så jäkla kul! Ett superbra samtal om läsning i största allmänhet. Och jag har läst henne väldigt troget ända sen Expressen Fredag.

När boken låg och väntade idag kunde jag inte hålla mig. Ville bara läsa lite, max en halvtimme, innan jag fortsatte med jobbet. Fixade en tekopp, satte mig i soffan, började, storgillade från 1:a raden.
Och sen hittar jag detta på sidan 59.
Alltså.
Blev helt röd om kinderna.
Det kändes likadant som de få gånger (två) jag sett någon läsa en bok av mig på tunnelbanan. Väldigt generande för tänk om de får reda på att jag har skrivit, och väldigt roligt för de läser min bok !!! Men så surrealistiskt att jag inte visste hur jag skulle bete mig.

Hela citatet är så här: ”Läser Johanna Lindbäcks ”Som om jag frågat” om femtonårige John vars föräldrar skiljer sig. Trots att mina föräldrar också är skilda känner jag inte alls igen mig. Men boken är väldigt bra. Jag tycker mycket om den.”

Jag blev så himla glad.


Och uppdaterat: 
Tack tack för kommentarerna! Menade inte alls som något allmänt ”buhu, ingen uppmärksammar mig” för jag får ju en massa bloggreccar på mina böcker, har alltid fått, och det är mycket bra. Det här var mer det som Anne här nedan i en kommentar är inne på – att tipsa för att man läser och för att man behöver läsandet i sitt skrivande, och det behöver ALLA. Så varför inte sprida ordet?

 

15 mars, 2014

Ännu mer om Littfest och Umeå och…

En grej jag gillar med Littfest i Umeå är att den är på ett relativt litet utrymme, Folkets hus, och att man stöter in i varandra flera gånger – det här gör att man kan få kommentarer och frågor om sina föredrag hela tiden. (Man är jag såklart.) I Göteborg är det mest så att man river av sitt prat, några kanske kommer fram efteråt men sen är det slut på publikreaktioner för det är SÅ mycket folk på plats. I Umeå, not as much. (Även om Littfest var fullsatt i år, men ni fattar.)

Jag pratade på en biblokonferens i onsdags på ett ställe utanför Umeå, Holmsund, och sen träffade jag några av de deltagarna under Littfesten. Andra i Littfest-publiken som lyssnat på mig under torsdagen kom fram senare den dagen eller på fredag. Sånt är så himla trevligt! Som föreläsare får man ju ett hum om publiken är med eller inte under tiden man pratar, men det är ändå väldigt VÄLDIGT trevligt om folk har frågor eller synpunkter efteråt. I sociala medier hittar man ju ibland en del reaktioner efteråt, men irl-möten = himla roligt!

Jag gillade verkligen alla tre programpunkter jag hade under torsdag, men det roligaste var nog min första egna där jag pratade om läsning och hur den har påverkat mitt eget författande. Så bra ämne. Rubriken var rätt öppen, Konsten att läsa, och jag valde att köra lite läsambassadörsstuk och mycket författande. Berättade om tex ”Välkommen hem” plus ”Jellicoe Road”, och ”Tänk om det där är jag” plus ”Prep”, som illustration på hur jag jobbar. Inspireras och utmanas. Hade lätt kunnat hålla på i en och en halv timme om detta kära ämne!

IMG_1414På fredagsförmiddagen hade jag tänkt åka till Tomtebo och insupa atmosfär i brist på reell skrivtid. Hålla texten levande ändå. Med kameran i högsta hugg. Tyvärr var det storm. Svinkallt och jätteblåsigt. Min Tomtebo-promenad blev väldigt kort. Tog en bild på Ivans hus iaf!

Sen lyssnade jag på några prat på Littfesten, åt en normalt fnissig lunch med Magnus. Jag såg en väldigt stylish Suzanne Brögger i hotellobbyn (förebild som stilikon!), och en lika stylish fast inte alls i min stil Oksanen. Hon är bara inte min stil, denna Oksanen. Inte på något sätt verkar det som.
Och sen flög jag hem på kvällen. Slut som artist.

Och apropå Majken och ”Lite ihop”, hittade en rec av en tjej som inte brukar gilla mina böcker men hon tokgillar ”Lite ihop”. Jag avslutar med den egokicken.

 

15 februari, 2014

Nina Björk-skryt

Filed under: Ego — Johanna @ 12:52

Jag har helgprenumeration av DN och vanligtvis brukar jag läsa (pappers)tidningen på morgonen och lunchen, men igår blev det inte förrän på kvällen. Så en hel dag gick jag omkring lyckligt ovetande om att Nina Björk i sin kärleksartikel citerat ur min Lena Andersson-recce från Bokhora. Stoooort. Jag tycker verkligen det. Nina Björk är en sån där skarp människa som alltid är så logisk, välformulerad, smart och insiktsfull att jag själv känner mig som ett ogenomtänkt mumlande ”och hon ba”-mähä. Och så… hon… min…vaaa!
Jag avskyr begreppet ”tänk att lilla jag”, men det låg nära igår, va, det gjorde det.

24 augusti, 2013

Inget att läsa? Jag vet! ”Lite ihop”

Filed under: Business,Ego,Lite ihop,PR — Johanna @ 19:48

lilla pirat lite ihopDet är nu en och en halv vecka tills ”Lite ihop” har släpp- och recensionsdag 4 september, och den går att bevaka och snart beställa på både bokus och adlibris. Det vore sååå trevligt om ni gjorde det! Jepp jepp, skamlös reklam och självcentrerat pushande här.
Så här är beskrivningen av den:

”Majkens bästa vän Tessan vill plötsligt bara prata om killar. Men Majken har ju ingen kille och är heller inte så intresserad. Hon spelar hellre fiol med sin lärare Izzy. Men när den nya pojken Ivan börjar på skolan, bestämmer sig Majken för att göra ett experiment. Hur skulle det bli om hon låtsades att de är ”lite ihop”…”

I stil som mina tidigare böcker så är den nog åt ”Tänk om det där är jag”-hållet fast inte lika ledsen, och kanske ”Välkommen hem” med tanke på snärtig, gullig kille. Fast i ”Lite ihop” är de 12 år, går i 6:an, så allt är yngre och oskyldigare.
Iallafall, den är bra! Jag tycker det. Fin och gullig bok. Och jag har börjat tänka på fortsättningen, för en sån ska det bli.

15 juni, 2013

Denna stora milstolpe

Ser ni att det står 12/13 på den lila (eg mer rosa) kalendern och 2013 på den nya röda? Viktig skillnad. Jag har nämligen gått från läsårskalendrar till helårs eftersom… jag inte jobbar som lärare längre. I måndags sa jag upp mig.
STORT steg. HUGE.

Jag ÄLSKAR saker som ”ekonomisk buffert” och ”anställningstrygghet” och ”månadslön”, och nu hoppar jag av från det till frilansliv.  Det har ju många fördelar, men inte tex ”anställningstrygghet”. Eller ”ekonomisk buffert”. Eller vi får se?

Det här var absolut inte ett lätt och impulsivt beslut, tvärtom. Har tänkt på det i flera år. Verkligen tänkt.
En anledning till att jag inte sagt upp mig tidigare är för att mitt lärarjobb har varit så himla kul, och jag trivs fortfarande superbra med det och på min skola. Inget missnöje alls på den fronten alltså. Men samtidigt som det är fantastiskt så är läraryrket också väldigt energikrävande och väldigt tids-oflexibelt. Det är inte så lätt att ta ledigt en dag här eller där för att göra något författar / bokrelaterat, och det var det som avgjorde till slut. Det här senaste året när jag har varit tjänstledig så har jag föreläst massor, kunnat ta såna jobb när som helst, och det är det jag ska fortsätta med i höst. Det hade blivit för krångligt om jag gått tillbaka för att jobba på skolan och därmed bara kunnat ta föreläsningar på tex tisdagar. Jag tror att jag hade grämt mig och ångrat att jag inte testade. Så efter mycket funderande fram och tillbaka blev det så här.
Läskigt! Pirrigt OCH läskigt. För en annan anledning att jag inte sagt upp mig tidigare är alltså att jag är en ekonomisk trygghetsjunkie. Jag är inte en sån som tar mina sista pengar som räcker i några månader och drar till Thailand, ”och så löser det sig säkert på något sätt”. Jag är motsatsen till såna människor. Överlag är ”men det löser sig säkert” ett av mina värsta uttryck. Mm, jag har ett rätt stort kontrollbehov också…

Mina närmsta planer nu är att släppa två skitbra böcker i september och att börja skriva på minst en ny skitbra fram tills dess. Och förmodligen börja översätta en till bok. Sen hoppas jag att det kommer att ramla in många föreläsningar i höst precis som det gjort det senaste året. Det är på den kombon jag överlever: skriva böcker + vara ute på skolor.
Har inte blivit en sån författare, än, som kan skriva en bok per år, eller en vartannat / var tredje år!, och klara sig på det. Vem vet, någon gång kanske det händer även om jag inte skriver deckare. (Och med anledning av det, visst vet ni att min senaste bok, ”Som om jag frågat”, har kommit i pocket? Den är jättebra! Läs den på semestern. Finns på alla bokhandlar och biblos.)

Hursomhelst, nu är det alltså inte sommarlov för mig, utan frilansliv året runt. Spännande!

7 juni, 2013

Men snälla, ge mig ett bäcken att byta

Filed under: Ego,Frilansliv,Livet,Skrivande — Johanna @ 20:23

En sak jag tänkte på idag var om jag skulle tycka det var lika pretto att vara Författare, med stort F, om jag skrev arbetarklasslitteratur. För det finns en ung tjej som heter Jenny något, som häromåret fick LOs kulturpris (eller stipendium?) och hon skriver lyrik och hon är arbetarklass och jobbar / har jobbat som kallskänka, och det är det lyriken handlar om.
För idag har jag då inte skrivit på någon roman. Min vuxen tex som ju uppnått hela 6 sidor än så länge. Har inte skrivit på den. Istället har jag gjort diverse annat. Typ varit ledig / varit hos kiron / handlat massa mat / lagat mat. Och under tiden har jag tänkt på romanen. Och tänkt ”åh, nu borde jag skriva när jag kommer hem”. Men det hände inte. Så då tänkte jag rättfärdigande ”okej, men det är lugnt att jag slöat och varit ledig, för den här fasen jag är i nu är ju att jag håller på att närma mig boken”.
Och när man tänker sånt…
Mitt jobb är att närma mig boken.
Alltså, ge mig ett bäcken att byta. Någon viktig uppgift. Något som betyder lite för mänsklighetens överlevnad.
Undrar om hon arbetarlyrik-Jenny känner så när hon går runt och inte skriver utan handlar mat och vattnar sina fina orkidéer som alltid på fredagar (1 äggkopp vatten bara, 1 gång i veckan bara, ni skulle se dom!)? Förresten har nog inte arbetarlyrik-Jenny orkidéer? Och igår köpte jag en bukett snittblommor för att motivera mig själv att städa mitt hem. Har tänkt städa i 2 veckor men av denna tanke blev noll och intet. Men det går inte att ställa fram en fin bukett på ett stökigt köksbord. Så jag shoppade blommor för 205 kr och sen städade jag duktigt.
Det här tricket kör nog inte Jenny med heller, va, när jag tänker efter? Suck.

Jag menar bara så här: vissa dagar är det svårare att vara Författare än andra dagar. Speciellt när man hatar budskap och skriver historier främst för att man vill underhålla och för att man gillar att bli förälskad i sina karaktärer.
Idag är en sån dag. Igår med.

Är det bara jag som har ständiga problem med sånt här? Jag behöver läsa lite Winterson eller Knausgård nu för att rättfärdiga mig själv igen. Varför kultur betyder något viktigt för människor.

Men mitt jobb är å andra sidan INTE att skriva tidningsartiklar av arten ”så här går du ner 5 kg innan midsommar” eller att skicka ut kundmejl som ska promota sommarklänningen för 75:e gången den här våren. För herregud…

« Föregående sidaNästa sida »

Blogg på WordPress.com.