Johanna Lindbäck

10 april, 2013

Är Jack snygg?

Filed under: Ego,En liten chock,Föreläsningar,Välkommen hem — Johanna @ 19:29

Jag har varit 3 dagar i Göteborg på Författarveckan. Det är en flott grej de kör i den där kommunen. Bjuder in en massa författare, tror 45 stycken i år, och alla kuskar runt till en skola per dag och träffar 4 klasser. Då blir de klasserna förhoppningsvis inspirerade till läsning och kanske att skriva själv. I de bästa av världar iallafall.

Jag fick komma till 3 högstadieskolor, träffade mest åk 8 men även en 6:a och ett par 7:or. Ofta är frågorna jag får ganska lika – inspiration och skrivtid och pengar och sånt – men igår fick jag en helt ny.
Jack, pappan i ”En liten chock”, är han vältränad och snygg eller har han ölmage och är lite slemmig? Det var killarna i en klass som uppfattade honom som snygg, medan tjejerna trodde han hade ölmage.
Mitt svar: Killarna har rätt. Han är snygg. Inte bodybuilder-vältränad, men han är helt klart i bra form. Och inte slemmig!

En annan fråga jag fick var att berätta lite mer specifikt hur Eli i ”Mycket mer än så” och Jonah Griggs i ”Jellicoe Road” har inspirerat Adrian i ”Välkommen hem”. Det var för övrigt den allra första frågan i den klassen. Fattar ni, första frågan! I det läget vill man ju bara göra vågen fem varv.

Annonser

3 januari, 2013

MIN antagningshistoria. Igen.

Filed under: Årets redaktör,En liten chock,Kreativitet,Livet,Skrivande — Johanna @ 12:13

Uhuh, det kom HOJT! Nu drar jag min egen fantastiska berättelse igen. Det finns säkert flera som redan läst / hört, ni kan säkert hitta något annat spännande på nätet?

Så här gick det till.
It was a dark, stormy night…
Neeej. Seriöst.

Jag bodde i Bergen i Norge. Jag var tjänstledig från mitt lärarjobb i ett år för att min dåvarande sambo D skulle forska i Norge. Jag skulle jobba med annat (alltså annat än lärande) och försöka skriva min första bok. Det hade jag gett mig tusan på.

När den var klar i september (wow!!!) printade jag ut och skickade till fem barn/ungdomsförlag. Jag var SÅ förberedd på nej tack för det var min allra första kompletta roman ever (wow!!!).

Jag fick nej tack från alla fem. Som väntat. Men ett av förlagen gav mig en sk positiv refus. De tackade nej med konkreta, tydliga råd om hur den kunde förbättras, så ett par månader efter jag skickat iväg manuset första gången började jag skriva om det efter dessa råd. Skrev om MYCKET. Det tog ett par månader. Printade ut igen. Skickade in igen. Började vänta. Trodde inte att det skulle ta 3 månader innan jag fick svar den här gången, för nu hade de ju… Svar inom en vecka, right?

Det tog längre tid.

I denna väntan och under hela processen så skrev jag på en blogg jag hade då (finns inte längre) om mitt liv och boken och allting. En dag kom ett mejl från en förläggare på ett b&u-förlag som sa att hon läst bloggen, och undrade vad var det för bok jag höll på att skriva. Det var från just det förlaget jag skickat in till! Jisses!
Jag svarade snabbt som ögat att min bok låg någonstans i deras post.
Hon svarade att hon skulle leta upp den genast.
Jisses!
Jag tänkte att NU får jag snart veta! Imorgon, right?

Nej. Det tog ännu lite mer tid. Skitlång tid.

SEN kom ett mejl, en måndag i april, där förläggaren skrev att de hade läst, de gillade och  de ville ge ut den.
Jag: Stor stor chock. Like huge. Kunde inte tro det. Hade väntat mig ett svar typ ”den här versionen var mycket bättre, försök en gång till” alt ”vi läser gärna din nästa bok” underförstått att då skulle den vara bättre och kanske kanske kunna ges ut.
Men de ville GE UT DEN HÄR BOKEN. Kunde inte fatta det!

Det här var veckan innan påsk så typ allt var stängt i Bergen. I Norge behöver någon bara ha tänkt ”helgdag” i en sekund för tre år sen för att allt ska stängas. Dom är lite speciella så. Passar man sig inte så är det långhelg och alla mataffärer visar sig vara stängda de kommande tre dagarna. Ja, jag kanske talar av egen erfarenhet.
Jag ville gå ut och äta en fancy lunch för att fira, men vi hamnade på en vanlig thairestaurang eftersom inte så mycket var öppet. Iallafall, jag var supersuperglad och chockad och min sambo var också det, och sen blev jag även supernervös för jag bestämde med förlaget att jag skulle komma upp på möte 2 veckor senare när jag var i Stockholm. (Bokat sen tidigare.) I 2 veckor var jag nervös varje dag att de skulle mejla igen och ha ångrat sig. De ville inte ge ut boken längre. Men, jag klarade mig. Vi hade möte. Jag fick massa synpunkter på manuset och åkte hem och skrev om och skrev om och skrev om… och på den vägen är det. Jag fick jobba med helt otroligt duktiga människor på förlaget, i synnerhet min förläggare C och min redaktör Y, och jag har lärt mig MASSOR av dem.

Visst är det en fin historia? Blir fortfarande så glad när jag tänker på det!
Och det som är så himla fantastiskt, och som jag inte fattade då eftersom jag inte visste något om bok/förlagsvärlden, är att jag blev en debutant ur slumpmanushögen, och det var med min allra första bok. Hade inte skrivit något längre än typ 25 sidor innan den.
Man plockar väl 2-3 debutanter ur slumpmanushögen / år. En del av dem har skrivit 3 böcker och kämpat i flera år innan de lyckas. I was so lucky!

20 september, 2012

Om att skriva sanna saker

Filed under: En liten chock,Kreativitet,Livet,Skrivande,Som om jag frågat — Johanna @ 21:30

Kom precis hem från ett författarsamtal mellan tre skrivande psykologer på bibliotek Plattan. Skönlitterärt skrivande. Intressant att höra på, som alltid. Jag skulle kunna lyssna på författare som talar om hur och vad och varför minst en gång i veckan utan att lessna.
Här var det också en vinkel med att de var psykologer – hur påverkades deras yrke av skrivandet. Klienter som läser, som kanske får uppfattningar om dem, eller att författarna själva hindrades i vad de skrev om för att de jobbade som psykologer och skulle möta patienter, eller om klienter kunde känna att det handlade om dem fast det inte gjorde det. Med mera.
Det finns ju inget rakt och enkelt svar på alla de frågorna, men det var roligt att höra resonemangen.

Lite lite igenkänning själv eftersom jag vet att en del av mina elever (eller elevers föräldrar) läser mina böcker, och då kanske skapar sig en bild av mig, kanske tror att det är sant, att det är jag – typ. Som det ju inte är, men ändå är. Jag skriver inte om mitt eget liv, men ändå gör jag det. Fast inte på DET sättet. Mina föräldrar är tex inte skilda. Det har inte hänt mig. Jag är inte John i ”Som om jag frågat”. Men ändå är det massa saker hos John och alla andra i den boken som definitivt är jag. Fast de sakerna går inte att peka ut självbiografiskt och koppla till händelser när jag var 14 eller 27 eller 32 år, utan de bara är jag mer i största allmänhet. Poängen är inte att det ska vara jag eller att man ska känna igen mig, utan att jag sipprar in här och var i berättelsen oavsett jag vill eller inte.

Och jag tänkte på det när jag hörde psykologerna tala om frihet att skriva skönlitt i förhållande till sitt yrke, att jag faktiskt känner mig fri. Vad jag upplever blir jag inte hämmad av att veta att de jag träffar dagligen på skolan kan läsa böckerna, och läsa om pinsamma känslor, avundsjuka, svek och skam och allt sånt där som man egentligen helst inte pratar om. Jag tänker helt enkelt så otroligt lite på mitt yrke och de jag konkret möter där när jag skriver.
Det var en issue med min första bok, ”En liten chock”, där tex Gustav i den ligger på sin säng och runkar. Dels strök jag ett par av de scenerna, och sen var jag nervös när den kom ut. Men sen när jag inte fick några speciella reaktioner från mina elever om den så tror jag bara att jag släppte det. Efter den har jag aldrig tänkt speciellt på det sådär pga skolan. ”Shit, det är med sex här!” eller ”oj, det där blir det jobbigt om dom tror att det är jag”. Det är så fast på något vis för mig att det INTE är jag. Allt går bara ut på att kunna kliva in i den fiktiva figuren och BLI den, för då blir det på riktigt och då känns det. Men jag börjar aldrig med mig själv. Jag börjar alltid med fantasin. Det är så himla skönt.

26 juni, 2012

Antagningshistoria!

Filed under: En liten chock — Johanna @ 09:29

”Hej Johanna! Den här frågan har du säkert fått tidigare men jag är en ny besökare på din blogg och undrar hur det gick till när du fick din första bok antagen? Ringde förlaget upp och jublade och så skrev ni kontrakt? är jättenyfiken på hur sånt går till. Saknar “antagningshistorier”.”

Svar:  Jag hade skickat in manuset till det som blev ”En liten chock” till fem förlag. Hade efter 3 mån fått refusering av 4, precis som jag förväntat mig. Men ett av dem skrev en positiv refusering, dvs konkret vad som kunde fixas till i manuset. Så jag skrev om jättemycket och skickade in till dem igen. Jag var fortfarande väldigt refus-förväntande, typ att de skulle säga att det var bättre nu och att de såg fram emot att läsa mitt nästa manus. Det var den allra första boken jag skrivit, så jag trodde inte på antagning.
Jag bodde i Norge det året, och jag tror inte ens jag hade skrivit vårt telenummer i följebrevet. Det kom ett mejl. Det stod att de gillade manuset jättemycket och ville ge ut det.
Jag blev skitförvånad!! På riktigt! Så förvånad att jag trodde de råkat mejla fel människa, men det hade de inte.
Sen när jag förstått det jublade jag och ringde min familj.
Sen var jag ändå nervös i flera veckor efteråt att de skulle mejla igen och säga att de läst en gång till och ångrat sig, men det hände tack och lov inte. Ett par veckor efter mejlet skulle jag till Stockholm så då gick jag upp till förlaget och vi hade vårt första möte. Allt var skitspännande. Och sen åkte jag hem till Norge och började redigera om hela boken.

Efter ett år fick jag svar från det femte förlaget. De tackade nej. Efter ETT ÅR. Jag kunde inte hålla mig från att mejla tillbaka och i all blygsamhet säga ”helt okej, för den kommer ut på Tiden”. (Tiden var en del av Rabén&Sjögren-förlaget, och för några år sen slogs de ihop.)

19 maj, 2011

Första refusen way back when

Filed under: En liten chock,Kritik,Skrivande — Johanna @ 07:17

Oj! Jag grävde i mitt epostarkiv och hittade mitt uppmuntrande refuseringsmejl från Tiden (numera Rabén&Sjögren). Det som jag fick när jag skickat in min första bok som spontanmanus till dem.

Amanda har skrivit om tips hon fick och lyckades genomföra så att hennes första bok blev antagen. Tycker ju alltid det är SUPERspännande att läsa om sånt, fortfarande, lessnar verkligen aldrig.
Så nu postar jag mina synpunkter om blivande ”En liten chock”.

Det som var bra i manuset först:
Fint flyt och öra för dialoger och jargong.
Historien känns trovärdig och oväntad på samma gång, gestalterna lever och språket är, som sagt, bra.

Det som inte var så bra:
Historien blir lite ytlig.
Jag (redaktören som skrev mejlet alltså) får veta mycket om VAD som händer, men inte lika mycket om hur det känns, vad Gustav känner i olika situationer. Allt går lite för lätt. Det hintas om att han är annorlunda på något sätt, att han har ett handikapp (?) men den tråden tappas bort mot slutet och jag får aldrig någon klarhet i hur han är annorlunda eller på vilket sätt han är handikappad.
Jag tror att ditt manus skulle vinna på ytterligare en genomarbetning.
_______________________________

Och genomarbetning blev det, en ganska stor sån med fokus på mer känslor och mer utveckling av allt och alla. HUR och VARFÖR kan man ju tänka på hela tiden när man skriver. Sen skickade jag in igen och då gick det. Och så blev det ännu mer genomarbetning efter den i flera varv och sen blev det ”En liten chock”.

24 februari, 2011

”Gå och skriv din bok nu.”

Filed under: Bloggar,En liten chock,Kreativitet,Livet,Skrivande — Johanna @ 14:07

Några av de skrivbloggar jag läst som besatt sista tiden har en gemensam sak – så himla stöttande partners (i detta fall män). Nu menar jag stöttning under alla de svåra år som lett fram till Boken, och det är verkligen åååår. Ingen av dessa numera publicerade eller snart publicerade författare har knåpat ihop en bok på ett par månader, skickat iväg den och direkt blivit antagna. De har istället skrivit och skrivit i det stora tomma intet av ”kanske får jag ihop hela den här historien, och kanske kan jag då skicka iväg den”. Ibland har det lyckats, ibland inte. Så har de tagit nya tag och börjat om på ett till projekt med samma förhoppningar. Åååår alltså, ni är med?

Och  under tiden, pojkvänner och män, som ber dem fortsätta, slår av teven, fixar en tekopp, betalar hyran, läser, peppar, läser igen, förstår allt annat de försakar, betalar en till hyra, förstår till fullo när en semester går åt till att göra revisions istället för att ranta runt och ha bara kul, och så vidare. Om och om och om.
Jag tycker det är så fint. Och så otroligt nödvändigt. Jag var ju tillsammans med D i flera år och just de åren som ledde fram till min Bok. Men innan det hände, alla timmar jag bara ville sitta och skriva, alla saker jag inte ville följa med på för att jag hellre stannade hemma och skrev. Helt okej för honom. Inga konstigheter. Bara känslan av att det var bra, att jag skulle fortsätta. Det var ju åååår som jag duttade för att jag pluggade eller jobbade, men ändå fortsatte skriva trots att det inte blev ”någonting” av det (förutom att jag blev bättre). Inget ifrågasättande.

D höll/håller på med musik och har gjort det typ lika länge och besatt som jag har skrivit så vi var nog bra på att stötta varandra på grund av det, båda hade sin kreativa form. Fast han var mycket mer framgångsrik och såg tidigare resultat än vad jag gjorde, så därför min lilla förundran över den självklara fortsätt-mentaliteten gentemot mig. Jag vet inte om jag haft tålamod om det varit tvärtom.
Iallafall. Jag tycker det är väldigt, väldigt, väldigt fint. Allt tar så lång tid med skapande/skrivande, och allt är ju så fruktansvärt ovisst tills det har nått resultat och kan komma ut/visas i någon form, och hela tiden är man famlande och osäker. Ja, efter man fått kvittot med för den delen, eftersom man ska börja om på allt och det är lika svårt. Men innan kvittot kommer på att man faktiskt är bra och att det man gör duger. Gud, all tid!! Det skulle kunna vara ett helgalet bortslösande men på grund av den där tekoppen så känns det inte så. Världens finaste present.
Dedikerade min första bok till D och mina föräldrar. Ingen slump om vi säger så.

22 februari, 2011

Chocken på bokrean!

Filed under: En liten chock,Pengar,PR — Johanna @ 09:08

Menar då att första boken, ”En liten chock”, finns på bokrean, åtminstone hos Bokia (utbudet varierar ju en del mellan kedjorna). Där kostar den 79 kr för den inbundna varianten. Som hittat!

2 februari, 2011

Frågor, del 1: Tidsåtgång och antagning

Filed under: En liten chock,Livet,Skrivande — Johanna @ 08:10

Bra frågor! Och man får fortsätta fråga så länge man vill!

Jag delar upp de lite så nu kommer första svängen.

Sofia undrade: Hur lång tid tar det att skriva en bok för dig? Men också hur du tänkte när du bestämde dig för att börja skriva och försöka ge ut en bok?

Jag brukar börja skriva vid midsommar (för att jag har sommarlov), håller på ända tills skolan börjar, skriver drygt en dag i veckan under höstterminen + hela höstlovet + jullovet + kanske sportlovet. Det beror på om den kommer ut före eller efter sommaren. Men vid den tidpunkten (sportlovet eller lite innan) har jag kommit igenom den första hela versionen. Lämnar till förlaget. Får respons. Skriver om under några veckor. Får respons igen. Skriver om under kanske 2 veckor. Och sen igen. 1-2 veckor till. Och sen lite petpetpet med enstaka smågrejer. Sen är den färdig. Jag vet alltså inte i timmar eller dagar hur mycket det blir, men en hel tidsperiod på drygt 10-11 månader.

Jag bestämde mig för att ge ut en bok när jag var 7 år och lärde mig skriva. Sen kom den första när jag var 35… Lite senare än planerat, kan man ju säga.
Skämt åsido, jag visste typ direkt att jag ville bli författare. Jag har alltid skrivit massor, gått ett par skrivarkurser med oregelbundna  mellanrum, men haft först studier och sen jobb som tagit upp massa tid. Hela tiden har jag ändå hållit igång skrivandet på olika sätt – hade massa brevvänner när jag var liten och i högstadiet, har skrivit dagbok vissa perioder, berättelser såklart, sen bloggat, sen påbörjat massa böcker. Helt enkelt, jag har lagt ner väldigt mycket tid på att skriva saker ”som inte blivit något” förutom att det var bra träning för mig. Jag skrev ett inlägg om det här när ”Saker som aldrig händer” släpptes och jag gästbloggade på Bokus en vecka.

Det var i samband med att min fd sambo fick en tjänst i Norge och jag kunde ta tjänstledigt ett år och följa med honom som jag bestämde mig för att helsatsa. Jag jobbade deltid 3 dgr i veckan där och skrev resten. Hade tom gått ut innan vi flyttade med att säga till mina kollegor att jag skulle skriva en bok. Ingen press eller nåt, va… Men sen var jag jäkligt fokuserad när jag var där. Gick upp tidigt på morgonen och skrev och skrev de dagar jag inte jobbade. Fick ihop mitt allra första hela manus, ”En liten chock”, som jag aldrig trodde skulle bli antaget men jag chansade på att skicka iväg det ändå.

Och det leder fram till Amandas fråga: Hur gick det till när du blev antagen första gången?

Jag satt i Norge alltså. Det var september. Vi hade flyttat dit 1 aug. Mitt första manus EVER var färdigt. Jag tyckte det var skitbra tidsmässigt för nu skulle jag ju hinna skriva en till bok och den skulle säkert bli bättre och ha lite större chans att bli antagen. Men jag skickade iväg Chocken ändå bara för att, och glömde liksom bort den sen. Började på nytt projekt direkt. En vuxenbok.
Efter 1 månad hade jag fått svar från 4 av 5 förlag. Det från Tiden (nuvarande Rabén&Sjögren) var konkreta omarbetningsförslag. Dvs, en superbra refusering. Jag väntade lite till och sen började jag arbeta om. Gjorde en stor omskrivning där jag följde råden från Tiden. Jag tror den tog cirka två månader. Skickade in igen.

Ett tag efter det skicket så fick jag mejl från en förläggare på Tiden som hade läst på min dåvarande blogg (ej igång längre) att jag höll på med en ungdomsbok och hon undrade vad det var för spännande. ”Den ligger i era posthögar!” skrev jag upphetsat tillbaka och höll på att dö av nervositet när hon mejlade att hon skulle gå och leta upp den och läsa genast.
Sen, enligt förläggaren som var min nuvarande förläggare Cecilia, så tog hon hem och läste och kom tillbaka nästa dag  och bad redaktören läsa genast. Ibland är det ju brådis om någon skickat till flera förlag (som väl alla gör). Och så bestämde de snabbt att jag skulle bli antagen.
Enligt mig så gick det några plååågsamma lååånga veckor av väääntan.
Men hursomhelst, efter den där stora omskrivningen och deras snabba läsing fick jag sen ett till mejl där hon sa att de gillade det så mycket att de ville ge ut den. Det var den 10 april. En måndag. Jag höll på att baka bröd. Little did I know. Chock chock chock!

Efter det fick jag skriva om den massa igen men det är ju en annan femma.
Det är bara en kul grej att jag blev ”hittad” via bloggen OCKSÅ.

22 januari, 2011

”En liten chock”-utdelning

Filed under: En liten chock,OT — Johanna @ 07:50

När jag städade ur mitt skåp på jobbet för vikarien så hittade jag ett litet lager av ”En liten chock”-pockets. Min första bok. Very special to me bara av den anledningen. Och pappan i den, så… ja, jag gillar honom himla mycket. Jag gillar hela den boken helt enkelt!

Jag kom på att jag kan köra två flugor i en smäll – jag ger bort 4 ex på bloggen. (Två flugor alltså = jag är snäll + blir av med lite böcker.)

Om du vill ha en, mejla till bloggjohanna snabel-a gmail punkt com

Du måste skriva din postadress och om du tex skulle vilja ha en dedikation i den.
Och OBS du måste bo i Sverige!

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.