Roxane Gay har en frågespalt

Roxane Gay som i den coola författaren med till exempel ”Bad feminist” och ”Hunger” bakom sig. Hon har nu fått en frågespalt i New York Times. Ett givet alternativ att förbruka sina gratis-artiklar på.
Den första veckan handlar om skrivande, nämligen om att vara för gammal för att satsa på det, eller för gammal för att slå igenom, och det är så mycket bra i det svaret.

”What I wish I could have told myself when I was hopeless about my writing prospects is that I should have defined artistic success in ways that weren’t shaped by forces beyond my control. Sometimes, success is getting a handful of words you don’t totally hate on the page. Sometimes success is working a full-time job to support your family and raising your kids and finding a way, over several years, to write and finish a novel. Sometimes it’s selling a book to a small press for 25 copies of your book and a vague promise of royalties you may never see. And sometimes, if you are very lucky, artistic success is marked by the glittery things so many of us yearn for — the big money deals, the critical accolades, the multicity book tours, the movie options.”

Och mer:

”Writing and publishing are two very different things. Other writers are not your measure. Try not to worry about what other people your age or younger have already accomplished because it will only make you sick with envy or grief. The only thing you can control is how you write and how hard you work. The literary flavor of the week did not get your book deal. All the other writers in the world are not having more fun than you, no matter what it might seem like on social media, where everyone is showing you only what they want you to see.”

Jag säger bara amen, sister.

Annons

Hallå där, 96 500 kr!

Det är ganska svårt att lyckas fokusera på något annat medan man driver en kickstarterkampanj. En sak jag har lärt mig de senaste tre dagarna. Åh nej, vad jobbigt. Synd om mig. Cry me a river. Och så vidare. Eller inte! För nu är vi uppe i NITTIOSEX TUSEN FEMHUNDRA KRONOR.
Så. Mycket. Pengar.
Tack alla!!

Och solen skiner och jag har läst en jättebra roman, ”Eligible” av Curtis Sittenfeld, som jag skrev om på bokhora idag, och igår gjorde jag terminens sista skol-författarbesök och det var skittrevligt. Jag fick de här fina blommorna, som även matchade boken vi pratade om = ”Lite ihop”.

Ibland är det februari och allt är grått och trist och man går runt med en allmän och diffust deppig känsla av ”hur ska allt gå, varför håller jag på, ingen gillar det jag gör, jag kommer bli fattig, jag är slut som artist”. Och ibland är det maj och man fnissar sig fram på gatorna. Livet, livet.

Man kan stötta kickstartern här om man vill. Den tar slut den 16 juni.

Mitt andra drömjobb: ungdomsbibliotekarie

Nämligen bestämt en cool ungdomsbibliotekarie som jobbar på ett roligt ställe och får fixa bra, spännande program och grejer till sitt biblo, och som har en strid ström av ungdomar som kommer och lånar och vill snacka och önska bra böcker. Oooh. Bra kollegor också. Så ska jag ha typ långt, tjockt hår, kanske i en annan färg?, och använda ögonsmink, och klä mig i snygga koftor och eventuellt dr Martens-kängor. Ska kanske också tåla katter? (Jag är allergisk.) Och bo i en lägenhet med svart/vitt-rutigt köksgolv, eller i ett hus ute på vischan som jag håller på att renovera upp med min kille. (Jag skulle vara helt värdelös på renovering, hatar allt fixande, kan ingenting. Och har ingen kille.)

Det är det här jag tänker mig när jag då och då får frågan vad jag skulle vilja jobba som om jag inte var författare. Jag skulle givetvis ha fortsatt som lärare, men om jag inte får säga det = bibliotekarie. Och även då en helt ny personlighet, nytt utseende, och ny bostadsort tydligen? Vem vet. Följer några såna bibliotekarier på sociala medier, och får ibland längt till deras liv och tillvaro. De verkar så coola och de verkar ha så roligt!
”Precis som folk antagligen tycker om oss ibland, vi som får skriva böcker och åka runt och berätta om det, och vissa kvällar sitter vi på en bar och dricker vin med våra författarkollegor”, sa Lisa när vi pratade om det senast. Då vi satt på en bar i Göteborg och höll på att skratta och trivas ihjäl oss med vår författarkollega Maja.
Mmm, förmodligen. Den kvällen var då ett drömliv som författare.

Ständigt mål: få med en bilscen, en dansscen eller bara en sångscen

För att vara en musik-ointresserad person* är jag ändå rätt så upptagen med att få in musik i mina böcker.
Älskar tex när folk åker bil och lyssnar på musik, tom kanske sjunger med. Skulle önska att jag kunde ha med det i varje bok. Önskar det ännu mer sen jag upptäckte James Cordens fantastiska bil-karaoke.

Har sen i somras en hel spellista som jag då tänkte skulle passa i en bröllopsscen i en bok, men nu har jag bytt bok så nu tror jag det bara blir en allmän dans på en fest. Kanske en 50-årsfest. Där kommer ”When you say nothing at all” att spelas. Och mannen ska visa sig vara jäkligt bra på att dansa. Oväntat. Men så trevligt. Ja, ni fattar. (Näääär ska jag få börja skriva på det här.)

Och så har vi killen som sjunger med i en låt när han tror han är ensam, men en tjej råkar lyssna. Den ska jag snart få in i boken jag skriver nu, ungdoms.

* Jag GILLAR musik, men jag är skitdålig och lat på att upptäcka ny. Jag lyssnar då och då, lite sporadiskt. Har sällan på musik när jag jobbar.

Tur och retur Åtvidaberg

Jag och Lisa (the Lisa Bjärbo alltså) fick en gemensam föreläsning i Åtvidaberg. Lovely! Vi passade på att snacka massa Bladen brinner-podd på resan. Möten, möjlig spons och innehåll. Just nu är vi inne i en mötesfas, går runt och presenterar idén hos såna som kan hjälpa till med pengar. Förhoppningsvis! Jag håller verkligen tummarna för att det ska gå vägen. 

Sen en timmes föreläsning för högstadiet, ämne skrivande och vad som är kul med det, och efter det en Napoleon-bakelse på konditori innan tåget hem. Det var det. 

”Lite ihop”, bibloraketen

I knew it! Biblostatistiken och ersättningen har kommit (eller kommer snart) och då kan man få detaljerad info om antal lån på alla sina titlar i systemet under förra året, 2014.

Jag gissade innan att ”Lite ihop” skulle lånas ut mycket (den kom ju ut på hösten 2013 och hann inte vara med så många månader under det året), och jag hade rätt. Den totala siffran blev 17 951 lån under 2014. Har inte gått tillbaka och lusläst tidigare år, men jag är 95% säker på att det är överlägset mest av alla mina böcker under deras första år.
Mina övriga titlar – ungdomsböckerna, även ”Kanske ihop” som kom ut hösten 2014, samt de översatta Dessen-böckerna – är inte alls i närheten nu. Yngre barn lånar fler böcker helt enkelt. Slukaråldern, alltså. Jag älskar allt med den – att skriva böcker för mellanstadiet, att få åka på författarbesök och träffa mellanstadiet.

Upphovsmannen får 87 öre / lån, och som översättare får man 43,50 öre.

Politiska böcker behöver inte vara typ… ”Hatet”

Jag läste den här intervjun och känner mer och mer att jag vill få in politik i allt jag skriver, men på ett ”fluffigare” sätt som inte får läsare att välja bort en bok pga Frågan som de kanske inte sympatiserar med. Alltså inte skriva politiska böcker typ Maria Svelands ”Hatet”, även fast jag tycker den är skitviktig och bra. Men den är dels provocerande för många som inte ens kan närma sig boken för att det är just det innehållet, och dels så skriver jag ju fiktion. Är ute efter Katarina Wennstam-stilen i såna fall. Hon skriver spänningsromaner (och det är väl inte jag inne på heller), men det är alltid med något viktigt om samhälle och politik. Då kan man smyga sig på läsaren och ge dem ett aha-moment de inte var beredda på.
Tex att Bechdel-testet är med i ”Lite ihop”. Glädjande nog har jag fått flera positiva reaktioner på det. Förhoppningsvis leder det till en diskussion / något mer när man läser. I ”Kanske ihop” är det feministiskt självförsvar. Väldigt, väldigt, väldigt typiskt Umeå som under flera år härjades av en mycket våldsam serie-våldtäktsman (som nu i dessa dagar har släppts fri).
I ”Jan Svensson” har jag också flera liknande saker, men jag kanske ska vänta med att berätta dem?
Iallafall, alltid en bra historia i centrum som ska locka in läsaren, men sen kan man lägga in en massa annat i fråga om karaktärer, fritidsintressen, samtalsämnen och så. Jag brukar tex inte uttalat berätta om feminismen och alla kvinnliga förebilder runt Majken när jag ska göra ”Lite ihop”-reklam för mellanstadieklasser för det är så många som har för sig att de inte är feminister, eller har fått med sig hemifrån att det är en tråkig / onödig fråga. Jag trycker hårt på kompisar och kärlek istället, och sen kommer det andra som en bonus.

Nu håller jag på att fundera på det där fröet till ”Jan Svensson”-fortsättning som jag fick häromveckan. Måste utveckla och komma på fler idéer för den. Och komma på vad det ska smygas in för saker. Jag tror kanske kvinnor och ekonomi och värdet i att kunna försörja sig själv utan att vara beroende av en man. Det låter väl klockrent för en 9-12-bok eller hur?!

En annan grej som tangerar det här – jag tycker det är sånt slöseri att i nästan all amerikansk fantasy jag läser – och som i de flesta fall är enorma succéer som säljer galet mycket över hela världen – så är alla karaktärer så otroligt stereotypa. Alla killar är muskliga, har markerade hakor, är skittuffa och skitsnygga. Alla tjejer har drömkroppen, drömansiktet och drömhåret, och är tuffa på sitt lite mer kvinnliga sätt. Och så är typ alla hetero? Jag kan villigt erkänna att jag inte läser fantasy hela tiden, men jag läser alltså de stora succéerna och tycker jag möter samma utseenden och identiteter om och om igen. Det varierar mellan rött hår, mörkt hår, gröna ögon, bruna ögon, men annars är det same same.
Det här är ju VÄRLDENS plattform för författarna. Ska de nöja sig med att tänka ”jamen, jag har en kvinnlig hjälte, en så kallat Stark Tjej, och det är ju annorlunda och spännande! Det får räcka!”. Jag tycker inte det. Skulle vilja se en fantasyhjälte som går utanför den ytterst snäva ramen.

Skrivobeslutsamheten

Jag hade ju tänkt så här att den boken jag skriver nu, min tionde i ordningen såvida den så småningom blir publicerad, ska vara en vuxenbok. Fast nu har jag börjat ångra mig. Anledningen är att jag har haft och kommer att ha så lite skrivtid i höst och förmodligen i vår också. Det var samma i våras och då blev jag frustrerad hela tiden för att jag aldrig hann skriva ordentligt. Nu har jag försökt tänka på det som att lite skrivtid är grundtillståndet och därför är det en trevlig bonus när det dyker upp en skrivdag. Lättare att inte känna ständig frustration då, och det har funkat hittills.
Men sporadiskt skrivande gör det också svårare att gå in i projekt, och det är därför obeslutsamheten har dykt upp. Jag VILL ju verkligen ha en bok att jobba på i bakgrunden och inte ge upp det helt, men om man vet att man bara får en dag här och en dag där, då är det knepigt. Det tar alltid arbetstid vid varje skrivtillfälle att komma in i projektet igen, även om man har tänkt på det mellan gångerna, och min höst innehåller ju alltså inte så mycket sammanhängande tid. I det läget är det enklare med ett mindre omfattande projekt. Färre konflikter, ”mindre” historia att komma in i varje gång.
Alltså b&u istället för vuxen?
Jag pratade om en bok jag funderat på tillsammans med Erik i torsdags och vi kom på massa bra grejer till den idén. Verkligen bra. Det är en 9-12. Jag kanske kör på den.
Sen när jag är färdig med läsambassadören ska min lyx bli mer sammanhängande skrivtid under en viss period efter det, och då = vuxen. Jävlar! Har två vuxenidéer som jag gillar så himla mycket och jag skulle hemskt gärna skriva på dem nu, men när jag har försökt känns det som att det inte funkar med tajmingen.

Sen kan man också fundera på skillnaden mellan att jobba heltid som lärare och kunna skriva böcker samtidigt, och att jobba som frilansande kulturarbetare och inte alls klara av det på samma enkla sätt. Det är ganska stor skillnad i arbete, och enorm skillnad i hur en så kallad vanlig dag ser ut. Jag har som inga vanliga dagar längre. Gör inte samma sak varje vecka. Reser jättemycket. Blir trött på ett helt annat sätt. Det är därför det skiter sig lite nu med skrivet.

Det här lilla kan jag göra: skriva representation

Nu känns det klart svajigt och pompöst att dra en liten lans om sin egen förträfflighet, men det här har jag funderat på igår och idag och länge innan dess. Med tanke på valet igår dårå.

Jag är vit medelklass som har bott i Sverige typ hela mitt liv. Jag har inte upplevt någon racism. I och för sig är jag kvinna så den aspekten av orättvisa kan jag diskutera, men just racism, nej. Tack och lov. Jag hade turen att födas och växa upp här i landet.
Alltså kan jag inte skriva tex Douglas Foleys böcker om invandrarungdomar som bor i segregerade områden. Jag skulle inte heller kunna fantisera ihop ett ensamkommande flyktingbarn som anländer till Sverige med trauman i bagaget. Det ligger alldeles för långt ifrån min erfarenhet och verklighet, så där går verkligen gränsen för min fantasi.

Men det jag kan göra: utveckla ett bredare persongalleri i mina böcker. Huvudpersonerna har hittills alltid varit vita och hetat väldigt svenska namn som Majken, Sara, Andreas och sånt. De är helt enkelt väldigt vita och svenska. Fast runt dem finns alltid klasskompisar och kompisar. Jag har skrivit om Jens bästa kompis Manny i ”Vi måste sluta ses på det här sättet”. Jag och Lisa gav honom en sydamerikansk pappa. I ”Välkommen hem” är Mattias bästa kompis Arash, vars familj jag tänker kommer från Iran eller Irak. Och en av Saras kompisar i samma bok heter Miranda och hennes pappa kom till Luleå från Chile på 70-talet. I ”Lite ihop” är Majkens kompis Tessan ihop med Dexter. Hans pappa kommer från USA och är svart. Och så vidare. I varenda bok tänker jag på det här. En helt vanlig skolklass, hur ser den ut?, jo, så här att…

Man kan givetvis klaga på att det hittills bara handlar om kompisar och bikaraktärer och inte om några huvudpersoner, men det beror på min osäkerhet och att det annars blir för långt ifrån mig. Någon annan får skriva de huvudpersonerna och historierna. De är jätteviktiga och mycket efterfrågade. Det är bara inte jag som ska berätta om dem.
Jag stoppar under tiden in lite folk med andra ursprung i mina böcker. Och homosexuella. Och jag låter inga tjejer noja över sin vikt och sin kropp, aldrig någonsin. Jag låter helst alla bo i norra Sverige för det är viktig representation för mig. Och så försöker jag blanda och skriva om arbetarklass och medelklass, att ha gott om pengar och ont om pengar. Smyger in feminism.
Jag tycker allt det här är skitviktigt, och hoppas att böckerna ska spegla verkligheten. Olika verkligheter, så brett som jag kan. Jag tycker oftast att agendaböcker, dvs såna som mest går ut på att berätta om homosexuella föräldrar, blir skittråkiga. Men jag gillar att läsa böcker där någon bara är bög, eller boken bara utspelar sig i Luleå, eller att någon bara råkar gå med en krycka och det är en del av berättelsen men inte allt. Det pågår ju oftast mycket mer i en människas liv än att den bor i Luleå, eller hur? Samtidigt skulle det ha varit fantastiskt skitkul för mig som trettonåring att läsa en bok som utspelade sig i Luleå för det fanns inga såna när jag var tretton.
Representation.
Och jag tror att vi är många speciellt barn&ungdomsförfattare som tänker så?

(Uppdaterat: min pappa ringde och påpekade snällt att jag har stavat fel på ordet ”rasism”. Ja, det ska ju vara med 2 s och inte ”racism”, I know, men jag tycker bara den stavningen som var okej förr är snyggare…)

Nu är det 2014!

2013 bjöd på att jag till slut sa upp mig från mitt lärarjobb för att bli läsambassadör. Det beslutet har jag dock tänkt på länge länge lääänge innan just det erbjudandet kom, men läsambassadörsgrejen blev liksom Guds hand, nu får det ske. Läskigt! Gillade mitt jobb massor, men lärarjobbet är oflexibelt tidsmässigt, det hade inte funkat att kombinera och bla bla.
Jag släppte ovanligt nog hela 2 böcker under hösten, varav en var tillsammans med Lisa och det var verkligen så sjukt kul att skriva ihop. Det ska vi göra igen!
Jag släppte också min första som översättare, Sarah Dessens ”Blunda och hoppa”. (Våren var minst sagt fulltecknad när jag höll på med dessa tre samtidigt.)
Och så började jag skriva på en vuxenbok i somras (som typ 4 pers fick läsa starten på direkt för att jag var så tvivlande, och alla var riktigt positiva men jag var ändå ”mjaa”), fast sen fick jag lägga den åt sidan pga tidsbrist under hösten.

Hur blir 2014? Än så länge, dessa 2 dagar in, verkar det som ett hyfsat ”vanligt” år. Har lite föreläsningar både som författare och som läsambassadör inbokade under våren, och håller nu på att skriva ”Lite ihop 2”.
En ovanlig grej med hösten 2013 var att jag skrev så himla lite skönlitt för att jag först höll på med en ny översättning och sen bara var ett allmänt busy bee, så det har varit rätt motigt att komma igång igen. Som det alltid är efter ett uppehåll. Kind of frustrating. Väntar på att det ska lossna, att jag ska nå flow, samtidigt som jag vet att man bara kommer dit genom att jobba på och tvinga sig. ”Men åååh… jag är ju trött, jag vill att det ska gå enkelt.” Typ så. Tex nu när jag skriver det här på bloggen, jag borde egentligen sitta med roman-docet igen. Ska bara först.
Hoppas på bra med skrivtid och flow under 2014!