Några dagar i Oslo

Bladen brinner, alltså Lisa och jag, åkte till Oslo och intervjuade olika människor för ett kommande Norge-special av podden.

Andra saker vi gjorde:
Frös som tusan för det var svinkallt. Hade på mig ungefär alla kläder i hela packningen, men gud så kallt ändå.
Balanserade runt på de isiga trottoarerna. Drabbades av svår träningsvärk och stela ben pga detta usla underlag.
Bockade av Grunerlökka, Litteraturhuset, Vigelandsparken (den är ju så fin!), och Skam-sightseeing med Bislett kebab och Hartvig Nissen-skolan (vi såg inga skådisar).
Handlade ett par böcker och spanade runt i största allmänhet. (Mina Majken-böcker fanns både på stora Norli-butiken och på Tronsmo bokhandel, yeay.)
Åt dyr vanlig mat, men hej, det är ju Norge.
Pratade oss runt alla dessa ställen och diskuterade ditt och datt och stort och smått. As usual.

Som två helt uttröttade människor, se punkten med uselt väglag och träningsvärk, masade vi oss sen med våra sista krafter till stationen igår eftermiddag. Det kändes verkligen som om vi varit på en krävande expedition och inte bara knallat runt i en stad. Sååå underbart att äntligen få sätta sig på ett tåg då.

Idag har jag njutit av att göra yoga för att sträcka ut alla muskler igen, storligen uppskattat värmen i mitt eget hem och den mildare temperaturen här i Stockholm, samt lagat ugnspannkaka med äppelskivor. Som av en händelse råkar det ju vara en väldigt billig maträtt. Jag tror det är en rätt normal reaktion när man som svensk kommer hem från Norge? Nu ska jag äta hårdbröd och gröt i en månad, typ. Men trots det, kul med en Oslo-tur! Lärde mig bara att om möjligt undvika vintern och istället satsa på besök där under vår och sommar.

Annons

En söndag, två filmer, en stad

Igår hade jag varit och tränat. Kom hem, skulle fixa lunch. Medan riset kokade slog jag på teven och hamnade mitt i ett lovande program. Jag kan säga exakt vad som var lovande: jag såg ryggen på en tjej som bär en svart Kånken-ryggsäck och hon går på en trottoar i en stad som är misstänkt lik New York.
Min omedelbara reaktion: åh, vad är det här för skitspännande? Kånken och New York? Det kan inte bli dåligt!
Det blev det inte heller.
Det skitspännande programmet var K Special: Bobbi Jene.
Trettioåriga dansaren Bobbi Jene Smith bestämmer sig efter tio framgångsrika år i Batsheva Dance Company i Tel Aviv att flytta hem till USA. Hon måste försöka börja om och skapa sig en plats och ett namn där.
Jag kom in ungefär i halvlek så jag tittade färdigt på teven, och sen slog jag direkt igång Svt play för att se första halvan.

Denna dokumentär innehöll tre favvosaker: dans, Kånken, New York. Haha! Men skämt åsido, de tre plus tre till. Två av dem är hur man skapar, och att leva som en skapande människa. Jag kan inte se / läsa / höra mig mätt på såna skildringar. I det här fallet dans ju, och jag kan ingenting om dans, men det var ändå så intressant.

Den tredje favvogrejen: Israel. Ni vet att vissa miljöer bara är extra spännande, fascinerande, man dras till allt om dem? New York är en sån. Israel en annan. Jag skulle så gärna vilja resa till det landet, men jag tror aldrig det kommer hända.
Iallafall, i julas läste jag Nicole Krauss nya roman ”Forest dark”. I den är hon, eller hennes alter ego, väldigt mycket i Tel Aviv. Där hänger och lunchar hon med sin vän Ohad som är dansare, och som har fått Nicole att börja dansa. Denne Ohad har i flera år varit ledare för Batsheva dance company, och han är alltså inte bara med i Bobbi Jene-filmen, utan han är rätt viktig i den.
Visst ÄLSKAR man sånt här? Och älskar internet som gör det möjligt att googla allt ännu mer på direkten. Jag upptäckte att det gjorts en film om honom också rätt nyligen; ”Mr Gaga”. Gaga är dansstilen han har kommit på.
Som tur var fanns den på SF Anytime.
Jag hyrde direkt.

Nu kan ni fråga mig allt ni vill om kända dansare i, eller med koppling till, Tel Aviv.

Onsdag = poddinspelning, intervju, Rasmus-feeling och lunchuppladdning

Vi kickade igång vårterminen för Bladen brinner idag med att ha studio och spela in de kommande två avsnitten på förmiddagen. Det gick bra! Nu sitter jag på mitt frilanskontor och har precis intervjuat en av de medverkande, Linda Skugge. Vi har ju ingen egen studio utan hyr bara in oss på timmar, så alla intervjuer görs på andra platser. För mig blir det rätt ofta i frilanslokalens pentry.

Skugge är en sån jag har läst läääänge. Mer än halva mitt liv. Jag och Lisa pratade lite om det i podden, människor man följt skitlänge. Det är några få författare, men framförallt bloggare som vi läst kontinuerligt i 5, 10, 15 år eller mer. Oftast är det helt vanliga okända människor vars blogg man trillade in på för X antal år sen, och sen har man blivit kvar genom alla deras vardagar. Jag gillar verkligen det!
En del av dessa har man fått kontakt med, andra inte, men det känns ju som att man känner dem. Det har hänt att jag sett någon av dem på stan och bara ”shit, det där är ju X!”. Så smygstirrar man lite, som en diskret stalker. För alla som inte läser bloggar låter ju detta supermärkligt. Jag har försökt förklara, men dom är bara ”men vad skriver dom om? Sin vardag? Är det kul?”. Ja, det är ju jättekul!

Till något helt annat. Fick notis om det här inlägget igår på instagram. En tjej som har läst Kartan och sen fixat denna fina bild för att hon fick Rasmus-feeling. Så SNYGG!!
(Man kan klicka på den för större.)
Jag önskar ju att jag själv kunde rita när jag ser den, för gud.

Imorgon har jag lunch med mina salongsförfattare. Ska försöka formulera ett problem jag har med handlingen i min eventuella vuxenbok, och det problemet är liksom så vagt fast ändå stort. Känns som jag har det i ögonvrån, det skymtar förbi ibland, och ändå måste jag klura ut det innan jag kan tänka klart hela handlingen. I såna lägen är det så bra att få prata, höra sig själv försöka förklara. Mycket brukar falla på plats då i kombination med de andras input.
På fredag kommer jag börja skriva på den igen alltså, för då är ju allt löst. Hehe.

Tåget körde på en älg!

Jag har varit i Västerbotten några dagar. Det var vintrigt, snöigt, kallt och så himla vackert. Ljust och klart.
Jag var först en dag i Umeå, bara för att jag ville vara lite i Umeå, och sen hade jag skolbesök i Nordmaling och Kramfors. Premiär för mig i dessa orter.

Jag åkte tåg mellan Nordmaling och Kramfors och mitt i allt när vi satt där i godan ro och lyssnade på poddar eller halvsov eller vad man nu gör på tåg, smällde det till som fan. Tåget hade kört på en älg!! Konduktören ropade alltså ut det kort därefter. Denna krock påverkade dock inte tåget på något större sätt för vi fortsatte i samma fart. Men en älg. Tänk!

Morgonen efter när jag satt och väntade på min skjuts till skolan i Kramfors blev allt lite försenat för det var -20 grader och kommunbilen som biblosarna bokat hade stått utan motorvärmare hela natten och startade inte pga kylan.
En riktigt norrländsk resa, detta. Vinter, iskalla bilar och älgar.

Kom hem igårkväll och här i Stockholm är det ju temperaturer kring nollstrecket just nu. Ingen snö alls, och gräsmattorna syns. Det kändes så märkligt när jag klev av tåget på Centralen och var alldeles påpälsad av ”gammal” vana. Läs: fyra dagars vana. Eller ett halvt livs vana innan jag flyttade hit till Stockholm.

Roxane Gay har en frågespalt

Roxane Gay som i den coola författaren med till exempel ”Bad feminist” och ”Hunger” bakom sig. Hon har nu fått en frågespalt i New York Times. Ett givet alternativ att förbruka sina gratis-artiklar på.
Den första veckan handlar om skrivande, nämligen om att vara för gammal för att satsa på det, eller för gammal för att slå igenom, och det är så mycket bra i det svaret.

”What I wish I could have told myself when I was hopeless about my writing prospects is that I should have defined artistic success in ways that weren’t shaped by forces beyond my control. Sometimes, success is getting a handful of words you don’t totally hate on the page. Sometimes success is working a full-time job to support your family and raising your kids and finding a way, over several years, to write and finish a novel. Sometimes it’s selling a book to a small press for 25 copies of your book and a vague promise of royalties you may never see. And sometimes, if you are very lucky, artistic success is marked by the glittery things so many of us yearn for — the big money deals, the critical accolades, the multicity book tours, the movie options.”

Och mer:

”Writing and publishing are two very different things. Other writers are not your measure. Try not to worry about what other people your age or younger have already accomplished because it will only make you sick with envy or grief. The only thing you can control is how you write and how hard you work. The literary flavor of the week did not get your book deal. All the other writers in the world are not having more fun than you, no matter what it might seem like on social media, where everyone is showing you only what they want you to see.”

Jag säger bara amen, sister.

Pojke möter flicka och ljuv musik uppstår

Jag fick mess av min förläggare Erik i eftermiddags om att Kartan var med på Svenska Dagbladets årsbästa-lista. Det tackar man för! Kartan och ”The hate U give” var de två ungdomsböckerna på den.
(Om jag bara får sälja in den lite lite mer, förutom nyförälskelse är det ju även en del bok och bibliotek, lite klass och pengar, och lite Söder. Bara bra saker!)

Då och då med jämna mellanrum måste jag få gå på ett bibliotek och botanisera fritt bland alla nyheter och alla andra böcker, lyfta och klämma och läsa. Mitt förortsbiblo i all ära, jag är ju där jämt och jag gillar det, men det har bara en liten nyhetshylla. Det ryms typ 8 böcker på den. Så igår åkte jag till ett av biblioteken som är med i Kartan, nämligen Nacka Forum. Där är det stort och fint, och bra skyltat. Hittade kanske inte någon klockren titel som jag slängde mig på, men det är ju fysiskt omöjligt att gå på bibblan och inte låna en enda bok så … jag lånade fem. Kommer garanterat inte hinna läsa alla, men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att jag fick med mig en massa böcker hem.

Efteråt var jag på spinning. Ni vet när man har bokat ett pass och tror man vet vad det är och så kommer ledaren in och säger ”välkommen till spinn 75”? Sjuttiofem minuter spinning! Det här var första gången jag tränade kondition på tre veckor pga en envis förkylning, så jag var då inte redo för något himla 75-pass. Jag gick efter 55, alltså ett sk vanligt pass. Det räckte bra. Har ändå träningsvärk idag.

Och Umeå, baby!

Det här var spontant. Ett par dagar i Umeå. Why? Jo, för att jag kom på en bokidé, funderade på den på Gotland, bestämde att den ska utspela sig här i Umeå men har inte varit här på över ett år. Så jag bokade en resa.

Nu har jag valt ut och fotat några specifika bostadshus från alla vinklar, flera gånger om, och oroat mig för att de som bor där skulle vara hemma och sitta med 114 i örat för att rapportera en skum person. Det var jag i såna fall. (Så himla viktigt att hitta rätt hus, och nu har jag gjort det.)

Jag har dessutom besökt en gymnasieskola idag för den passar in i bokidén. Har varit på den förr, men då tänkte jag inte på skrivprojekt så jag ville komma tillbaka. Blev största hallabaloot för jag kontaktade skolbibblan som jag hade kontakt med sen tidigare, och alla som jobbade där blev involverade. Jag fick officiellt besöka dem liksom, och så kunde jag promenera runt och kika, sitta i cafeterian och låtsas-fika, men egentligen tjuvlyssna på eleverna. Och anteckna.

Förutom det här har jag gått och cyklat runt hejvilt och planlöst. Hit och dit. (Till exempel över den här rätt nya bron. Om man med ”rätt nya” menar några år gammal.) Hade sån tur att hotellet jag bor på hade lånecyklar. Det var ju perfekt.

Mitt i allt det här lyxiga drabbades jag tyvärr också av någon slags ”men varför håller jag på med det här, så onödigt, vem bryr sig om böcker i allmänhet och mina böcker i synnerhet?”-dipp, men tänker att det kanske är den vanliga ”har nyss lämnat bok till tryck och går in i depp”-känslan. Jag hoppas ju det. Brukar få en sån. En kombo av separationsångest och tomhet när ett stort projekt är avslutat. Vore ju så tråkigt att inte fortsätta skriva. Speciellt nu när jag har valt ut två fina hus och allt.

Gotland, baby!

Jag och Lisa har varit på Gotland en vecka. Det har varit så HIMLA bra. Alltså, verkligen HELT PERFEKT från början till slut.

1) Vi hyrde ett litet hus av en kompis till Lisa. Det låg på östkusten, nära ett ställe som heter Herrvik, och det var så otroligt fint. Fantastisk miljö med kort promenad ner till havet, fina omgivningar, perfekt hus med stor tomt och hängmatta och typ inga grannar. Det fanns grannar, man såg till och med deras hus bakom träden, men allt var så tyst och stilla. Ute på landet-tyst.
(Visade sig när jag nu kollade min mobil att jag i vanlig ordning glömde att fota, så det här är en av få bilder som finns på miljön. Visst är den Ingmar Bergman-sk i alla fall?)

2) Fint väder nästan hela tiden. Jag har legat i hängmattan och njutit (och ropat ”Nå smiler livet!”*). Vi har ätit luncher och middagar på uteplatsen.

3) Fina utflykter! Vi har varit hemma i huset mesta tiden, men två gånger stack vi och åt lunch på Skolhuset i Östergarn (stämde träff med Mind the book-Camilla en av dessa gånger, och det var himla kul för vi har inte setts på ett par år nu!), en kväll cyklade vi ner till Hamnkrogen i Herrvik och drack ett glas vin, och igår när vi åkte hem hade vi först en eftermiddag på Leva Kungslador i Visby innan båten gick. Alla de här ställena – så bra! God lunch på Skolhuset, finfin utsikt på Hamnkrogen, och Leva-stället, herreguuud. Stort med ytor och trädgårdar åt alla håll, jättebra buffé och fika och bara allmänt wow. Vi blev alldeles kära i det.
Förutom dessa utflykter, promenader vid det vackra havet nära huset. Vad mer behöver man?

4) Bra jobb! Lisa har skrivit på sin pågående bok, jag har tagit det lugnt / börjat planera en kommande bok. Blev färdig med ”Karta för förälskade och andra vilsna” innan vi åkte, och eftersom den här sommaren har varit präglad av jobb med den och jag inte haft så mycket semester, bestämde jag att Gotlands-veckan skulle bli ganska vilsam. Det blev den. Har typ tänkt fritt och kommit på lite grejer om mina nya karaktärer.

5) Bästa sällskapet! Är det något vi kan, så är det att åka på skrivvecka och umgås dag ut och dag in på liten yta. Allt bara flyter på, det är skitkul, och vi lyckas alltid växla mellan att vara väldigt seriösa och disciplinerade OCH skönt avslappnade. Det är nästan komiskt hur extra lätt och rätt allt har varit under den här veckan. Och att den avslutades med att de visade ”La la land” på färjan hem igår. Va?! Det råkar ju vara en av våra favoritfilmer, och vi råkar ju även ha en hang up på Ryan Gosling och Emma Stone efter ”Crazy, stupid love”.
Ja, gudars.
Vi har redan bestämt att vi ska åka tillbaka nästa år och upprepa allting till punkt och pricka.

*En Skam-referens.

Måndag 31 juli

Kära dagbok!

Idag är det måndag den 31 juli och det har varit en så skön och slapp dag. Jag skickade in manuset i fredags, och sen dess har det varit semester.
Idag blev den såhär: te och kanelbulle till frukost (jag är vuxen, jag får faktiskt äta vad jag vill!) samtidigt som jag lyssnade på senaste En varg söker sin podd.
Åkte in till Söder sen och satte mig på Wayne´s. Skrev veckans Bokhora-texter. Efter det, iväg på långlunch med min norska författarkompis Charlotte. Vi åt på ett nytt falafel/halloumi-ställe vid Skanstull. Det var väldigt hipster. Skanstull, sista genuina utposten på Söder, håller på att gentrifieras nu, sanna mina ord. Jag är kluven till det. Gillar ju alla sunkställen där, även om jag inte brukar vara på dem. Men stämningen, att det inte varit så hipster. Nu är det på gång att bli som överallt annars. Jaja. Det var ju bara en tidsfråga.

Jag och Charlotte pratade om skriv och vad vi ska satsa på för respektive projekt nu. Vi har samma kära besvär att ha flera möjliga och inte riktigt kunna bestämma oss. Dessutom vill vi kanske skriva vuxen, men vi fegar alltid ut. Berättade för C om min gamla vuxen och en ny ung vuxen-idé jag har, och då röstade C på ung vuxen för hon tyckte den lät så bra och färdig. Hm?! Men en annan idé är att försöka skriva två samtidigt, och då en vuxen för att det ska vara lättare att inte ge upp den (som jag gjort hittills). Ja, det här är ett så kallat ”problem”, men så här kan man hålla på och vela om man vill.
Sen hem och laga middag så småningom. Pasta rosso ur Lisas ”Mera vego”. Gott!

Nu sitter jag i soffan och tänker på diverse romanhandlingar. Vuxen, ung vuxen, vuxen, ung vuxen. Vi får se. Over and out.

Dagens regeringskris, manus och outfit

Här sitter (står) jag på kontoret igen och väntar in Löfvens presskonferens kl 10.45. Ja, eller jag är ju allra mest här för att jobba på mitt manus, men nu är det snart dags för pk. Kan vi få slippa extraval?

Manuset: fick tillbaka det i söndags, har nu en vecka på mig att jobba igenom. Tack och lov hade min redaktör Caroline inte alls så många synpunkter utan tyckte tvärtom att jag fixat till mycket i förra vändan. Puh! Jobbar mest med att göra småändringar nu, eller fina fördjupningar, eller att få till lite mer skärpa här och där.

Klänningen: har ägt den här i kanske … tolv år? Eller tretton. Det är en Nanso, och jag tyckte den var dyr när jag köpte den, men jeez, om man skulle räkna ut Pris Per Användning? Det är min hands down allra bästa sommarklänning, jag har den heeela tiden. Köpte en likadan fast blå ett par år efter den här bruna, och använder den svinmycket också.
(Också angående kvalitet och pris såklart, att dom håller så himla länge och i så många tvättar.?

Mer om outfiten: nagellack! Ser ni? Special, special. Det är Opi färg Miami beet. (Man kan klicka på bilden för större.)