Veckan som kommer jag ska: skriva

Det är superlänge sen jag hade ordentlig, sammanhållen skrivtid. Därför bestämde jag i fredags att nu till veckan, då händer det. Jag ska skriva järnet. Inget annat förutom att träna en gång om dagen, på grund av stillasittande och rygg och nacke och allt det där. Men i övrigt: SKRIVA. Har verkligen inget annat inbokat och det är så lyxigt.
Och om (när!) det går segt och jag vill glida iväg till internet för ofta ska jag tvinga mig själv att köra Pomodoro (ställ en äggklocka på 25 min, jobba fokuserat, pausa i 5 min, kör 25 igen). Måste in lite disciplinerad kärnverksamhet nu ju.

Småbörjade redan idag på eftermiddagen. Det gick hyfsat. Ser fram emot imorgon!

Annons

Salongen levererade, intrigproblemet är löst

PRECIIIIS som vanligt. Det som behövdes var att få sitta i en soffa och slänga ur sig tankar om sin bok och sina si och så angående den, och hips vips efter lite snackade fanns det en tydlig och klar idé om vad som ska hända och hur smart det är. (Jättesmart.)
Voila!
Tänk att det alltid blir så här med salongen?!

Onsdag = poddinspelning, intervju, Rasmus-feeling och lunchuppladdning

Vi kickade igång vårterminen för Bladen brinner idag med att ha studio och spela in de kommande två avsnitten på förmiddagen. Det gick bra! Nu sitter jag på mitt frilanskontor och har precis intervjuat en av de medverkande, Linda Skugge. Vi har ju ingen egen studio utan hyr bara in oss på timmar, så alla intervjuer görs på andra platser. För mig blir det rätt ofta i frilanslokalens pentry.

Skugge är en sån jag har läst läääänge. Mer än halva mitt liv. Jag och Lisa pratade lite om det i podden, människor man följt skitlänge. Det är några få författare, men framförallt bloggare som vi läst kontinuerligt i 5, 10, 15 år eller mer. Oftast är det helt vanliga okända människor vars blogg man trillade in på för X antal år sen, och sen har man blivit kvar genom alla deras vardagar. Jag gillar verkligen det!
En del av dessa har man fått kontakt med, andra inte, men det känns ju som att man känner dem. Det har hänt att jag sett någon av dem på stan och bara ”shit, det där är ju X!”. Så smygstirrar man lite, som en diskret stalker. För alla som inte läser bloggar låter ju detta supermärkligt. Jag har försökt förklara, men dom är bara ”men vad skriver dom om? Sin vardag? Är det kul?”. Ja, det är ju jättekul!

Till något helt annat. Fick notis om det här inlägget igår på instagram. En tjej som har läst Kartan och sen fixat denna fina bild för att hon fick Rasmus-feeling. Så SNYGG!!
(Man kan klicka på den för större.)
Jag önskar ju att jag själv kunde rita när jag ser den, för gud.

Imorgon har jag lunch med mina salongsförfattare. Ska försöka formulera ett problem jag har med handlingen i min eventuella vuxenbok, och det problemet är liksom så vagt fast ändå stort. Känns som jag har det i ögonvrån, det skymtar förbi ibland, och ändå måste jag klura ut det innan jag kan tänka klart hela handlingen. I såna lägen är det så bra att få prata, höra sig själv försöka förklara. Mycket brukar falla på plats då i kombination med de andras input.
På fredag kommer jag börja skriva på den igen alltså, för då är ju allt löst. Hehe.

Roxane Gay har en frågespalt

Roxane Gay som i den coola författaren med till exempel ”Bad feminist” och ”Hunger” bakom sig. Hon har nu fått en frågespalt i New York Times. Ett givet alternativ att förbruka sina gratis-artiklar på.
Den första veckan handlar om skrivande, nämligen om att vara för gammal för att satsa på det, eller för gammal för att slå igenom, och det är så mycket bra i det svaret.

”What I wish I could have told myself when I was hopeless about my writing prospects is that I should have defined artistic success in ways that weren’t shaped by forces beyond my control. Sometimes, success is getting a handful of words you don’t totally hate on the page. Sometimes success is working a full-time job to support your family and raising your kids and finding a way, over several years, to write and finish a novel. Sometimes it’s selling a book to a small press for 25 copies of your book and a vague promise of royalties you may never see. And sometimes, if you are very lucky, artistic success is marked by the glittery things so many of us yearn for — the big money deals, the critical accolades, the multicity book tours, the movie options.”

Och mer:

”Writing and publishing are two very different things. Other writers are not your measure. Try not to worry about what other people your age or younger have already accomplished because it will only make you sick with envy or grief. The only thing you can control is how you write and how hard you work. The literary flavor of the week did not get your book deal. All the other writers in the world are not having more fun than you, no matter what it might seem like on social media, where everyone is showing you only what they want you to see.”

Jag säger bara amen, sister.

Den veliga, sega skrivhösten

Min skrivdisciplin i höst har inte varit på topp. Först var jag i och för sig rätt trött och i behov av att inte skriva för det var så stressigt jobb in i det allra sista med ”Kartan” som gick till tryck i slutet av augusti. Tänkte sen komma igång efter bokmässan. Nja. Och sen i november. Nja. Och nu efter vi spelade in höstens sista podd i mitten av december. Nja. Fortfarande.

För att göra allt ännu segare har jag hållit på och vela mellan två olika projekt. Trodde ju jag skulle kunna köra två samtidigt, men det går nog inte? Jag tror jag måste bestämma mig för ett för det är så lätt att sitta och dutta en timme eller två annars, känna att det är trögt och ge upp för att istället testa det andra skrivet dagen efter. Uppleva precis samma sak med det. Skriver jag bara på en grej inbillar jag mig att det är lättare att tvinga mig själv att köra på.
Eller jag vet inte.

I januari i alla fall. Då SKA det skrivas. Har nästan bestämt vilket av projekten jag ska köra på med också.

Prata skriv med salongen

Jag har sagt det hundra gånger förr, kommer säga det hundra till: att få prata igenom sitt skrivprojekt är så b-r-a.
Vi hade salongslunch* idag, och det var min tur att läsa högt ur och sen spåna kring mitt nya projekt. Få frågor, inspel, höra mig själv formulera saker, diskutera ”okej, men vad är alltså det stora problemet hon ska igenom?” och ringa in det. Och så vidare. Helt otroligt bra. Gick därifrån flera insikter och/eller tydligheter smartare, med studs i steget och blicken uppåt framåt. Det finns ett stort problem! Jag kan skriva det här! Det kommer att gå!

Man skriver ensam, men gud vad man inte kan rodda ihop en hel bok alldeles ensam. Alla som försöker hävda något sånt, att de är små genier som sitter på sin kammare utan påverkan från omvärlden, ljuger.
Ett av mina ständigt bästa skrivråd är att skaffa skrivkompisar. Inte bara såna som säger att allt är bra – för en text är verkligen aldrig bara bra – utan såna som kan få upp ögonen på en och få en att förstå både sin text och hur den mottas av andra. Det är helt ovärderligt.

*Jag och tre andra författare som har träffats i flera år.

B-handlingen är här! Pris ske gud!

Igårkväll kom jag på B-HANDLINGEN till min ungdomshistoria. Med den har det varit såhär: jag kom på den stora handlingen (eller A-handlingen, för att följa logiken) i somras och den är skitbra, men jag har saknat vad mer boken ska handla om. Det kan inte bara finnas en tråd i en bok (typ folk som är kära i varandra) för då blir det så tjatigt och enahanda. Det måste vara fler trådar.

Igårkväll skedde det. Efter en frustrerad dag där det varken blev hackat eller malet trillade denna idé ner som en blixt från klar himmel. Den var så bra att jag kunde knappt somna sen. Har fortsatt tänka på det idag och tycker tusan att jag är ett geni – den täpper till alla hål, passar så bra in med den stora handlingen, går att göra så mycket dramatik av. Ja jävlar! Berättelsen bara öppnade sig.
Älskar de ögonblicken. Allt är tydligt som en vältrampad stig, man vet precis vart man ska. Nu är det bara att sätta igång, på den med. (Försöker alltså skriva två saker samtidigt just nu. Vuxen och ungdoms. Får se om det går.)

För några veckor sen var jag på en dramaturgikurs på Författarförbundet, och min förlagskollega Elin Säfström var på samma kurs (fast en annan dag). Hon har skrivit om det, själva upplägget. Mycket smart att tänka på, och mycket hjälpsamt när man ska bygga ihop alla sina trådar och undvika sega partier eller konstiga upplösningar.

Skriv, skriv, skriv

Den här veckan har jag börjat skriva igen. Var tvungen att ta en paus efter Kartan blev färdig i augusti, för den boken var verkligen hårt och stressigt jobb ända in i kaklet. Men nu är den pausen över. Har eventuellt tänkt skriva på två saker samtidigt nu – vuxen och ungdoms. Vet inte om jag kan det, men ska testa. Jag har ju en tendens att väldigt snabbt hamna i ”nej, det går inte, jag kan inte skriva vuxen, jag vet inte hur vuxna äääär” så fort jag börjar på vuxenböcker annars och om jag gör två olika åldrar samtidigt kanske det blir lättare. Vi får se.

Har den här situationen nu resten av hösten: lite fattig på grund av så få skolbesök och föreläsningar, men å andra sidan sjok av tid som kan ägnas åt skrivande. Jag hade ju gärna tagit ett par föreläsningar till, men jaja. Det är å andra sidan en motsatt situation jämfört med när jag skrev just Kartan för då hade jag konstant ont om tid och längtade efter obokade veckor. (Man är aldrig nöjd.)
Tänker att nu med all den här fokuserade tiden är det min tur att skriva en bok på rekordtid?

Satsar på att bli mer Annika Norlin-sk

Det tar verkligen några dagar att återhämta sig från fyra dagars bokmässa. Var SÅ TRÖTT i början av veckan, och det var väl egentligen först i fredags jag kände mig helt normal. Det blir så otroligt intensivt på alla sätt att vara där.

Sista grejen jag gjorde i Göteborg var att jag och min förläggare Erik pratade en halvtimme i Norrlänens monter (Väster & Norrbotten). Det var skitkul och jag tror det blev bra för det är alltid så himla lätt och roligt att prata med honom. Det var hans sista framträdande också så vi var båda som bara ”nu kör vi!”. Efteråt satt vi där och chitchattade en liten stund med några som köpte böcker (bland annat en tjej som hade läst ”Tänk om det där är jag” flera gånger, HEJ! om du läser det här! Så fint ju!) och de som jobbade i montern. När vi skildes åt sen sa jag till Erik att jag skulle åka hem och bli Annika Norlin-sk nu. Sångerskan Annika Norlin alltså. Att bli mer som hon betyder: värna sin integritet och satsa på sin konst (typ att inte fläka ut sitt privatliv och sitt inre i media, utan verka genom konsten), och att främja Umeå.

Det är Lisa som har fått mig hookad på A Norlin, och vi är båda såna fans av hennes person också. Att man vet så sjukt lite om hennes privatliv tex? Alltså man vet ju i dessa tider ALLT om alla som framträder, speciellt om kvinnor, men om A Norlin? Knappt något. Hon har ett barn. Det är allt hon har sagt. Vi vet inte könet på det, inte namnet, inget om övrig familj, inget om hur det har påverkat hennes skapande och turnerande att bli mamma och yadayadaya.
Tycker det är så himla bra.

Det är precis den hållningen man längtar till efter en bokmässa. Inte för att jag på något sätt kan jämföra mig med A Norlin, och inte för att jag får intervjuerbjudanden som går ut på att jag ska berätta allt om mitt privata, men ändå. Ville likaväl åka hem från Göteborg och börja värna integriteten för gud vad trött jag var på min egen röst.
Har tyvärr inte dragit igång med min konst som ska främja Umeå än, alltså ny bok, men jag ska. Snart, snart.

Sista versionen är för läsaren

Det här tyckte jag var ett väldigt träffande citat. Det är från en lång artikel som en författare, Thomas E Ricks (helt okänd för mig) skrivit om hur han fick göra en STOR redigering av sin bok för att hans förläggare (Scott alltså) inte alls gillade den.

”Near the end of our lunch, Scott offered one more wise observation about the writing process: “The first draft is for the writer. The second draft is for the editor. The last draft is for the reader.”

Så sant ju!