Hur långt är ett kapitel?

Svar: Det är tio sidor, varken mer eller mindre.

Nej! Men den där frågan är en typisk grej som jag tänkte mycket på innan jag hade lyckats debutera. Som ”hur lång måste en bok vara?”. Och sen, om svaret hade varit 200 sidor, betydde det att den skulle bli utgiven bara jag kunde få ihop 200 sidor?
Det fattade jag ju också att det inte var så, men det är lätt att snöa in på såna saker för att försöka bemästra skrivandet. Man vill lyckas få ihop en hel bok och man vill sen få den utgiven. Båda är skitsvåra, så hur tusan ska man göra? Köpa massa handböcker i konsten att skriva de första fem sidorna / skriva följebrev / få kläm på dialoger, och följa dem slaviskt? Ja, kanske. De kan nog hjälpa. Men det är fortfarande ingen garanti, det finns ingen sån ju. Tyvärr!! Det känns helt orättvist att skriva och dessutom bli antagen. En del älskar det och sliter som djur i flera år men blir aldrig tillräckligt bra. En del är tillräckligt bra men har fel timing, fel ämnen för att passa förlagen, trenderna och marknaden just där och då. Och andra lyckas direkt, får kontrakt, gör succé, Babel och utlandslansering nästa. De kanske inte ens är bra författare!
Orättvist. Yep. Handlar ju inte så mycket om radavståndet, följebrevet, kapitellängden.
(Mina där: dubbelt / superkort handskrivet på ungefär 10 rader / allt mellan 2-20 sidor. )
En antagning är väl snarare en mystisk kombination av talang, timing och tur.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här flummet, bara att jag läste några skrivbloggar och började tänka på alla som sitter och vill få det så rätt med detaljerna. Allt det där som inte spelar någon roll* egentligen. Skriv och läs massa istället. Det spelar roll. Och så ha bra tålamod, kämpa på, och håll tummarna för det övriga som ska klaffa. Det är nog det enda man kan göra.

* Okej, följebrevet är lite viktigt. Gör det inte längre än en (1) sida. Vem är du, vad är det för bok du skrivit, hur får man kontakt med dig. Allt på en (1) sida.

Gerillakampanj på gång

Här sitter jag och viker ”ta den! den är din!”-remsa + sätter infoklistermärke inuti nya boken ”Saker som aldrig händer”. Allt för en gerillakampanj vi ska köra med den. Två kartonger skickades iväg till Luleå och Umeå, och ett antal ex lämnade förlaget med de anställda och kan hamna lite vartsom i Stockholm och Sverige närmaste veckorna.
Allihop ska placeras ut på bra platser, och så ska den som hittar en bok helst av allt fota sig och lägga upp bild på Rabéns facebookgrupp. Om de gör det får de en ny bok. (I ”värsta” fall får de bara läsa den.)
Hoppas att det blir många som nappar!

Here we go

Åh! Första tidningsreccen,  i min hemortstidning Norrbottenskuriren. Helt okej. Än så länge finns den inte på nätet, men man kan läsa e-versionen av tidningen. Det gjorde ju jag såklart. Noterade också en pressbild på mig själv som jag aldrig sett förut. Gillade den med.

Björsbyn, mon amour

Eller något ditåt? Björsbyn ligger lite lite utanför Luleå, och det är en by (som man hör på namnet). Jag växte upp jättenära Björsbyn i ett område som heter Porsön. Det är inte en by (men inte en ö heller). Viktig skillnad. I senaste boken, ”Saker som aldrig händer”, använder jag Björsbyn, har snott ett hus till huvudpersonerna och allting.
Det var det isolerade jag ville åt. Ni vet, deppet, som jag var inne på igår. Här ska det inte vara för glatt, och då passar ju kall och mörk vinter och en avlägsen plats dit bussarna går max två gånger i timmen alldeles utmärkt.

Men det är fint där. Kolla :

Min relation med Björsbyn har hittills bara varit att jag cyklat igenom där några gånger varje sommar. Känner ingen som bor där. Finns inte direkt något att göra där heller. Men nu efter jag satt platsen på världskartan skulle jag ändå inte ha något emot en staty. Bara som ett förslag. Man kan placera den nere vid fotbollsplanerna kanske. Jag tänkte mig naturlig storlek. Oki?

(Nu blir jag nervös att någon ska läsa detta och faktiskt inte förstå ironin. Jag skämtar om statyn!)

Meanwhile back at the farm så ska jag nu alldeles strax börja skriva på en ny bok. Jesus Christ! Har hittills tänkt massor men inte skrivit något. Nu dags för alla dessa tankar att omsättas i ord. Det känns alltid skitkonstigt att börja på sidan 1 igen efter man avslutat arbetet med den tidigare och då så länge haft ett doc på kanske 250 sidor som man pillat i.
Sidan 1 liksom. Hur gör man?!

Introduktion

… eller inlägg nummer ett.
Hastigt och lustigt bestämde jag mig för att starta en blogg i mitt eget namn ikväll. Sen tidigare har jag en snygg sida på mitt förlag och en femtedel av den fantastiska bokhora-sajten, men båda de är ju liksom del av något större. Här: bara jag, mina böcker.
Vi får se vad jag fyller platsen med, men så mycket kan jag säga att det alltså inte blir bokrecensioner. Förmodligen tankar om skrivande och sånt.

Jag har nyss släppt en ny bok, ”Saker som aldrig händer”. Än så länge har inte så många läst den, eller inte så många som jag vet om iallafall. Jag har hittat ett par bloggrecensioner, och efter att ha läst två av dem fick jag svår beslutsångest. Fortsätta läsa eller inte? De var nämligen sådär-nöjda. Jag är bortskämd med att få väldigt bra recensioner, så det här kändes ovanligt. Grejen är att de här människorna gillade mina tidigare böcker, men den här tyckte de var annorlunda, inte som de väntat sig. De tre tidigare har till stor del handlat om när man blir kär i någon, den här fjärde om att försöka sluta vara kär i någon. Istället för mysigt pirr och glädje börjar det med svek och förtvivlan.
Jag tycker jättemycket om den.
Nu tänker ni: men duh!, klart att hon måste säga det!
Ja, det är väl klart, men verkligen alltså, jag gillar den. Jag gillar killarna det handlar om, Andreas och Erik, och jag gillade att berätta om Andreas uppgång och fall som man kanske kan kalla det. Fast det är en lugnare historia. Inte så mycket yttre action. Ganska mycket sitta hemma och sucka och vara ledsen. Försöka komma igenom jobbigheten. Inre action. Ni förstår? (Vilket bra sälj det här blev. Massa depp. Tjoho! Det tar vi!)

Det kändes helt nödvändigt att skriva den, och helt nödvändigt att skriva en annan typ av berättelse än den om att hitta en person att bli kär i, igen. Det temat är fantastiskt, men inte hela tiden som sagt. Just nu var det läge för något annat. Man måste ju kunna variera sig, right?
Alla böcker är personliga, och alla som skapar något vill såklart få bra respons, men den här känns extra personlig för mig. Och därför blir det extra viktigt med responsen. Av den anledningen – strunta i att kolla recensioner? Göra som Jonas Gardell sagt och välja ut några få människor vars omdöme jag vet att jag kan lita på och som jag värdesätter? Eller kanske bara läsa dem med ena ögat… Jag står och vacklar med ena benet i bekräftelsejunkie-hörnet och det andra i självbevarelsedriften. Tuff match.