Onsdag så här långt

1) Var på Kulturdepartementet kl 08.30 för (att lyssna på) en konferens, Fokus på barnkultur.
Det var skitbra! Blev inspirerad på flera sätt.

En inspirerande egogrej tex – fick höra att Norrbottensteatern nu ska starta Ung scen norr (tror jag den hette) med fokus på barn och unga. Den skulle jag vilja skriva för! Har ju aldrig skrivit dramatik, men hej, jag ÄR norrbottning.
Men mest blev det inspiration om hur och varför kultur för b&u. Varje gång man pratar om det blir man stärkt i att JA, DET ÄR SKITVIKTIGT. Så även idag.

2) Konferensen slutade kl 14. Jag satte mig på fik och höll på lite med internet. Typ: godkände baksidestext och pocketomslag, fick ok på en krönika till VK, skrev en första kort blänkare om konferensen på läsambassadörsbloggen, mejlade lite. (Det är en bred term ”mejlade lite”. Betyder att jag fick info om kommande resor, kollade andra resor, fick förfrågan om författarprat, bla bla.)

3) Gick förbi Bokhoras postbox för att tömma den, skrev också ut biljetter och faktura på ett ställe, och sen åkte jag hem.

4) Köpte frimärken, postade fakturor både fysiskt och mejligt.

5) Lämnade och hämtade böcker på bibblan. Här sitter jag nu.

”Är du här för bokfrukosten?”

Idag hängde jag på låset på KB, Kungliga Biblioteket, för att jag skulle ha skrivförmiddag här. Vi var ganska många som stod utanför och väntade klockan nio. En kvinna kom fram och frågade om jag var där för bokfrukost. Nej. Hon då: ”Jag har fått i uppgift att samla ihop alla som ser ut att jobba på förlag så det är därför jag frågade.”
Och alltså, hon frågade inte alla som stod där. Undrar så vad som signalerade ”förlag” hos mig idag? Har inte helsvart på mig. Har blå jeans, blå skjorta, mörkröd scarf / halsduk, i och för sig en svart jacka, men även knallrosa skor. Tycker jag ser helt vanlig ut idag! Som en lärare, forskare, journalist, allmänt intresserad människa som vill in på KB klockan 9. Men min vanliga klädstil är tydligen ”förlags-vanlig”. So busted!

Och i oktober kommer ”Jan Svensson”

Det finns redan en info-sida på bokus som inte innehåller någon info än förutom liten bild på omslaget.

Snart kommer ”Vi måste sluta ses på det här sättet”-pocketen

Och så här ska den godingen* se ut. Romantiskt och fint omslag, eller hur?
Finns i butik 1 juni.

(Autocorrect blev gudingen, det kanske också funkar.)

Att läsa och skriva och sen prata om det, det är typ allt jag vill

Igår när jag läste DN såg jag en annons för ett förlag som firar 40 år, och de skulle göra det med en kväll om läsande och skrivande.
GUD. SÅ. HÄRLIGT.
Nu menar jag inte främst att gå på den förlagskvällen (fast det blir säkert jättehärligt för dom som vill det!), utan bara aktiviteterna i stort. Annonsen drog till sig mina ögon flera gånger och jag hajade till varenda gång. En kväll om läsande och skrivande. ÅÅÅH, GE MIG EN SÅN KVÄLL NUUUU! Bokcirklar, skrivarsalonger, skrivarkompisar, bokkompisar. Det blir ju aldrig tråkigt i såna samtal, eller hur?

Min bokcirkel träffades för övrigt i måndags och vi hade läst ”Isidor och Paula” av Ola Nilsson. Skitbra bok. Rekommenderas. Det blev just ett sånt bra samtal.

Ett intensivt dygn

Igår kväll när jag kom hem från tåget vid halv tio kändes det som att jag hade varit borta i flera dagar. I själva verket, bara en enda. Under onsdagen hade jag skrivarworkshop på en skola här i Stockholm och sen åkte jag direkt från den till tåget. Kom till Lund på kvällen. På torsdagen lyssnade jag på de två första programpunkterna på Litteralund (inledning av Mark Levengood och sen hans samtal med Ilon Wikland, båda mycket bra), hade en planeringslunch inför seminariet jag skulle vara med i, och sen rev vi av det. Lotta Olsson ledde samtalet med mig, Salla Simukka och Martin Jern om vad ungdomsböcker är och vad de får innehålla. Våra fyrtio minuter kändes som… en kvart? Och det var ju bra, i och för sig. Publikresponsen jag fick efteråt delade den känslan också.
Hängde runt lite löst på mässan och pratade med folk en stund, och sen lyssnade jag på multiseminariet om läsfrämjande i olika projekt, innan jag gick till tåget för hemfärd. Anlände till Stockholm fem dagar senare. Eller fem timmar. Men det är då man kommer och hem och bara ”shit, vad länge sen jag var här!”.

Tyckte som vanligt jättejättemycket om Litteralund.
Tyckte som vanligt jättejättemycket om Lund även om jag nu inte hann se något av staden. Det var mysigt väder när jag stod tio minuter på perrongen iallafall.
Tyckte som vanligt att det var jättejättejättetrevligt att träffa bokmänniskor. Speciellt barn&ungmänniskor är så SJUKT trevliga. Det är en objektiv sanning.

Och så fick jag träffa ett fan! En tjej, hej Isabelle!, som fick en riktig ”MEN OMG, JAG DÖR!”-chock när hon fick veta att jag var jag. Hon hade läst mina böcker tre gånger om. Så vi tog några selfies och jag skrev autograf. Sen tog jag selfies med hennes kompis också, för säkerhets skull. Det var mycket fint!

Litteralund nu på torsdag

Jag är med i – vad jag tror blir – ett jättebra samtal om ungdomsböcker kl 13 på torsdag. Jag, Martin Jern, Salla Simukka och samtalsledare Lotta Olsson.

Så här kan man också komma på en boktitel

Min nya bok för ålder 9-12 som kommer i höst ska heta ”Jan Svensson”.
Ni kanske tycker det är en ovanlig titel för en bok år 2015?
Visst är det! Och nu ska jag berätta hur det gick till när den fick sitt namn.

Min kompis Lisa har en podd som heter Allt vi säger är sant. I det tredje avsnittet som sändes 13 mars 2013 var temat titlar och min förläggare Erik Titusson gästade för att prata om det. (Han är med i andra halvan av podden.) De diskuterar hur man kommer på titlar (han råkar nämna en alldeles färsk, ”Lite ihop”, som är vårt första samarbete), trender och historik. Nu har det ett tag varit inne med långa titlar, eller titlar från låtar, och Erik säger att det tråkigt nog är helt ute med namntitlar som han gillar. Madame Bovary. Anma Karenina. Och så säger han ungefär ”varför är det inga böcker som heter… Jan Svensson… idag? Tänk om en författare kom med en sån! Här är ”Jan Svensson”!”.

Jag lyssnade på den där podden, och tyckte det var ett bra påhitt. Hur kul vore det inte om jag skrev bok om denna Jan Svensson?
Mhm. Mhm? Mhm!

Tiden gick. Vi gjorde klart ”Lite ihop”, jag började fundera på ”Kanske ihop”, och under tiden puttrade Jan Svensson på längst bak i huvudet. Sakta men säkert kom jag på lite lösa idéer, som blev mer konkreta idéer, och sen berättade jag om dem för Erik och att boken skulle handla om Jan Svensson pga hans spontanpåhittade titel i podden. Gissa om han gillade det? Både berättelse och titel.

Så jag tänkte mer och mer, började skriva, vi hade fler planeringssessions med god mat involverad, och nu håller vi på med omslag och försäljningstexter. Boken heter fortfarande ”Jan Svensson”. En kort minut funderade vi på om det skulle bli en längre titel med fler ord bara för att den skulle låta mer vanligt 9-12, men nope. Det är bara ”Jan Svensson”.

I vanliga fall tycker jag titlar är skitsvåra. Jag brukar komma på dem först när förlaget tvingar mig för att vi ska göra omslag. ”Min typ brorsa” är enda boken där jag visste titel efter jag skrivit första kapitlen. Annars brukar jag bara kalla dem Femman, Sexan, osv. Jag har aldrig tidigare haft en titel innan jag ens har en idé. Väldigt speciell situtation! Här är det ju titeln som har triggat historien och styrt vad huvudkaraktären är för någon. Åtminstone kön och delvis socioekonomisk klass. För Jan är ju inte det vanligaste namnet på 11-åriga killar idag, eller hur? (Och han ÄR en Jan, absolut ingen Janne.) Det har varit kul. Kreativitet behöver ju ofta vissa ramar för att man ska kunna släppa loss ordentligt. Uppgiften ”skriv en berättelse om precis vad som helst” är skitsvår för de flesta, men uppgiften ”skriv en berättelse om en kille som hittar en plånbok full med pengar” är lite lättare.

Ska berätta mer exakt vad min ”Jan Svensson”-bok handlar om lite senare i vår. Under tiden får världen vänja sig vid namnet. Good bye långa låtcitat, hello again korta namntitlar?

Bologna, podd, påsk, med mera

Ojoj, det blev ett oplanerat långt uppehåll här. Jag har alldeles nyss (till igår) varit på bokmässan i Bologna och läsambassadörat. Det var flott på alla sätt! Ska skriva mer om det snart, men under tiden får ni gärna lyssna på nya Läs för livet-podden med serieskaparen Mats Jonsson. Han som har skrivit superfina ”Mats kamp” tex. Gör det till er påskpodd? Okej, bra, vi säger så, hej!