Dagens kontor: Kontoret

Ser ni solen? Det är ganska kallt i Stockholm idag, men det är ljuuust och det är sooool. Då förlåter man all snålblåst. Våren kanske ligger runt hörnet. Därav min tumme upp. Tusan, vad man (jag!) har längtat efter ljus och sol.

Jag sitter på kontoret idag, ska skriva på som ett jehu. Det är lördag så jag är ensam här. Hoppas ingen annan kikar in för att också helgjobba, är så skönt att kunna spela musik utan hörlurar etc. Inte för att jag ens har satt på musik än, eller längtar efter att göra det just nu, men vem vet. Det kan hända.

Det här kommer låta som att jag lever i en annan värld, och det gör jag inte, men igår åt jag en bricklunch. Jag var på ABF-huset för att jag skulle skriva och sen intervjua en person, och en trappa upp* där finns en sån helt vanlig lunchresto. Man har tre dagens att välja mellan. Man får den på en bricka. Det finns sån där lingondricka som alternativ till vattnet. Och en salladsbuffé med pizzasallad. Klientelet är blandat.

Så himla länge sen jag åt en sån lunch? Har oftast med mig lunchlåda hit till kontoret, men om jag går ut är det alltid på helt andra ställen. Då blir det poke bowls, sushi, japanskt eller mer fancy lunchbuffér. Igår åt jag schnitzel med ugnsrostad potatis och rödvinssås! När åt jag en schnitzel senast? Och så fick man en liten chokladpudding till efterrätt. Allt var vanligt gott och det kostade bara 99 kr (som är en billig lunch i Stockholm). Ska lätt gå dit igen.

* I entrén finns en annan restaurang som är mycket mer vegetarisk och modern. Ingen brickservering. Där har jag varit flera gånger. Typiskt lunchställe för såna som mig, skulle jag säga. Vi som är flexitarianer, pk och kulturiga.

Mitt andra drömjobb: ungdomsbibliotekarie

Nämligen bestämt en cool ungdomsbibliotekarie som jobbar på ett roligt ställe och får fixa bra, spännande program och grejer till sitt biblo, och som har en strid ström av ungdomar som kommer och lånar och vill snacka och önska bra böcker. Oooh. Bra kollegor också. Så ska jag ha typ långt, tjockt hår, kanske i en annan färg?, och använda ögonsmink, och klä mig i snygga koftor och eventuellt dr Martens-kängor. Ska kanske också tåla katter? (Jag är allergisk.) Och bo i en lägenhet med svart/vitt-rutigt köksgolv, eller i ett hus ute på vischan som jag håller på att renovera upp med min kille. (Jag skulle vara helt värdelös på renovering, hatar allt fixande, kan ingenting. Och har ingen kille.)

Det är det här jag tänker mig när jag då och då får frågan vad jag skulle vilja jobba som om jag inte var författare. Jag skulle givetvis ha fortsatt som lärare, men om jag inte får säga det = bibliotekarie. Och även då en helt ny personlighet, nytt utseende, och ny bostadsort tydligen? Vem vet. Följer några såna bibliotekarier på sociala medier, och får ibland längt till deras liv och tillvaro. De verkar så coola och de verkar ha så roligt!
”Precis som folk antagligen tycker om oss ibland, vi som får skriva böcker och åka runt och berätta om det, och vissa kvällar sitter vi på en bar och dricker vin med våra författarkollegor”, sa Lisa när vi pratade om det senast. Då vi satt på en bar i Göteborg och höll på att skratta och trivas ihjäl oss med vår författarkollega Maja.
Mmm, förmodligen. Den kvällen var då ett drömliv som författare.

En emotionell vecka

1. Jag såg ”Amy” med Lisa. Dokumentärfilmen om Amy Winehouse. Vi visste att den skulle vara stark (pga En varg söker sin podd), men shit vad stark den var. ETT SÅNT SLÖSERI MED LIV OCH TALANG. Man är helt tagen efteråt, och då är det ju ändå inte precis okänt hur det kommer att sluta. Men absolut värd att se, gör det! Massa massa fina kompisfilmade inslag, så man kommer så himla nära.

2. Dagen efter åt jag frukost med min förläggare Erik och vi ägnade första stunden åt att prata om den högerextrema bloggaren som fått sin identitet röjd. Jag var liksom ”men fan, nu kommer den här skitstormen och näthatsmobben som följer henne att ta över hela internet i flera veckor med sina förbannade hat och hot”. Men så blev det inte, för strax därefter kom bilderna. Den lilla pojken på stranden. Och sen kom den stora vändningen. Svenskar skänker pengar som aldrig förr för att hjälpa flyktingarna på väg ut ur sina drabbade hemländer. Och engagerar sig för att hjälpa dem på plats här i Sverige. Och skänker ännu mer pengar. Rekordsummor på några få dagar. Det är helt fantastiskt. Och än är det inte färdigt ju. Så OTROLIGT fint att läsa i olika sociala medier om folks insamlingar och volontäranmälningar och allt möjligt liknande. Man blir alldeles rörd. Och det är inte bara i Sverige. Jag följer flera YA-författare i USA, och de har blivit engagerade i den brittiske författaren Patrick Ness insamling som också har nått rekordsummor på ett dygn.
Många säger att det vänder nu, och gud vad jag hoppas det. Förutom fotot på pojken på stranden blev jag också extremt berörd av fotot på pappan som håller om sina barn och gråter av lättnad / skräck på en Medelhavsstrand efter de har blivit räddade. Tänk att säga till den pappan att de inte får komma iland, de måste tillbaka in i båten. Herregud. Men det ska vi inte för DET VÄNDER NU. Förra året tog vi emot drygt 80 000 flyktingar här i Sverige. Det är inte tal om miljoner som man kan tro om man hör på vissa politiker. Vi klarar 80 000 nya pers. Vi behöver dem dessutom för att klara arbetsliv och vård och omsorg.

3. Vet inte vad jag tänkte som 3:e punkten? Hmm… Det kanske var något med välgörenhet och flyktingkatastrof.

Tunaskolan och Tunastigen i Luleå

Förra veckan var jag i Luleå några dagar och gjorde till exempel ett kanske researchbesök på Tunaskolan. (Kanske beror på tidsbrist för skrivande i höst.)

Upptäckte en helt ny grej med skolan och mest området Tunastigen – all utsmyckning! Väggmålningar på hyreshusen, och en målad och utsmyckad gångtunnel. Bilden överst. Jättefint. Hela området är så fint. I början på 60&70-talen var det typ Luleås slum, men nu är det upprustat och framförallt uppväxt.
(Klicka på bilderna för större.)

Hej söndag

Idag har jag:

Varit med på brf:s gårdsstädning. Det var trevligt. Ärligt! Först lite städ, och sen grillade vi korv.

Sen åkte jag till Sickla, hade tänkt sitta på biblot ett tag då det är ett av mina favvos. Men men, det råkade vara afrikansk festival där och världens drag med musik i bibblan. Inte så mycket ”vuxen kvinna sitter i lugn och ro och läser och funderar i en skön fåtölj” utan mer Knausgård-varning. Ni vet, när han inte pallar babydansen.

Gick genom Sickla köpkvarter utan att lockas av någon vara, handlade mat på Ica, åkte hem.

Lagade så småningom en lyckad veggorisotto medan jag lyssnade på poddar. Lilla drevet, och Lisas senaste, inspelad på bokmässan. Läs för livet spelade minsann också in ett avsnitt live på bokmässan. Så, nu gjorde jag reklam för den.

Nu ska jag snart kolla Babel.

Sen börjar en ny vecka av att vänta på min nya bok. Kommer eventuellt att jobba lite också emellanåt.

Belleville baby

Igår såg jag den filmen, dokumentären, på SVT och den var bra. SVT Play-tips! Den är gjord av en svenska trots det franska namnet, men handlar om några omtumlande ungdomsår i Paris och om en förälskelse som plötsligt hör av sig efter 10 år.

Gamla saker jag tänker på…

Kanske en ny serie inlägg enkom för #blogg100? Saker som inte på något vis är viktiga, de hände för länge sen, man vet egentligen inte varför man kommer ihåg dem… man det gör man.

Och apropå att Klas Östergren har blivit invald i Svenska Akademin, hans tv-serie ”Soldater i månsken”. Det är en sån där gammal grej för mig. Gösta Ekmans figur som undkom Estonia. Och satt och hostade. Och Göran Ragnerstams figur med två, tre olika fruar och familjer. Han var alltså inte mormon. Han levde dubbelliv. Hette han Leffe?
En av fruarna spelades av Annika Hallin.
En annan av fruarna hade som ”jobb” att läsa. Hon låg på soffan och läste romaner på dagarna. Lucky girl.

Jag gillade verkligen den serien. Undrar hur väl den skulle motstå tidens tand om jag såg den nu.
Såg ni den då när den gick för länge sen?

Kvinnor, skyll er själva eller byt yrke!

Igår var jag igen på Kulturhuset för att lyssna på livesändningen av P1 Debatt. Temat: hur mycket ojämställdhet tål Sverige?
Precis som förra månaden (tema rasism) tyckte jag det var riktigt bra, och jag gillar Alexandra Pascalidou som programledare!

Det kom upp flera bra poänger igår, men en som föll mig speciellt på läppen var när Torun Carrfors som är sjuksköterska på SöS pratade om lösningen att byta jobb. Det som hon jämt får höra – byt jobb och börja på ett mer välbetalt arbete! Problem solved!

Det är alltså kvinnornas fel att de valt ett låglöneyrke (skola, vård och omsorg) och det är kvinnorna som nu ska fixa till sin dåliga situation genom att sluta med skola, vård och omsorg. Det är inte samhällets fel, och det är inte samhället som bör göra något.
Inte heller bör samhället göra något åt att många kvinnor jobbar deltid för att hinna med hem och barn / hinna ta hand om sjuka föräldrar som inte får den omsorg de behöver / för att kvinnorna inte orkar med heltid på sin arbetsplats då det är så tungt fysiskt och psykiskt. Kvinnor, lös det här!
Eller hur?
Visst är det sjukt?
DET ÄR HELT SJUKT!

Och lek med tanken att vi kvinnor faktiskt tar det rådet och säger upp oss från dessa låglönefällor. Vad händer då? Hur länge klarar sig samhället? Fem minuter, max?

Ibland undrar jag om de politiker som håller på med vårdpolitik har någon egen vårderfarenhet. Det må vara en jäkligt naiv åsikt, men jag undrar verkligen. Efter min blindtarmsoperation + allt med den kan jag liksom inte tänka på SöS Akut utan att bli tårögd av tacksamhet för personalen jag mötte. Vilken arbetsmiljö. Vilken rush. Och då har jag ändå jobbat som lärare i flera år så jag är van vid hektiska, stressiga arbetsmiljöer med människor omkring sig hela tiden. Men skolan känns som en västanfläkt motför akuten. Och sjuksyrrorna där är alltså inte värda 24 000 kr i ingångslön? Låt mig repetera mig: det är HELT SJUKT.

P1 Debatt går att lyssna på i efterhand, finns på SRs hemsida. Leta upp det och få er något bra, peppande och stärkande till livs!

#blogg100

Hur hejade ni på Charlotte Kalla då?

Det här hade lika gärna kunnat vara jag! Aviciis Wake me up, aka Viasat-reklamen där Kalla springer uppför ett fjäll, har förresten seglat upp till min allra bästa pepp-låt genom tiderna. Sätt på den och jag bara KÖR.

Inlägg 2 av #blogg100.

Måndag

Att säga att man har fått en ny bok-idé är lika spännande som att börja berätta om sina drömmar. Det vill säga, snark.
Men jag fick en skiiitbra ny idé igår, och nu, just nu sitter jag mittemot en kille som ser ut preeeecis som en i den idén! (Jepp, har stirrat lite på honom.)
HALLÅ, VAD ÄR ODDSEN?

Eh, inte så sanslösa, I know, men ändå. Det är kul för MIG.
Planerar att försöka skriva den här idén år… 2017. Möjligtvis.

För övrigt har jag sett sport exakt hela helgen pga CHARLOTTE KALLA. Där kan vi snacka totalt sjukt sanslöst bra! Så enormt imponerande! Har väl sett spurtklippet cirka 20 ggr nu och jag är fortfarande ”nej, men gud, hur ska det gå, kommer hon att orka?!”. I kid you not.