Sommar-Luleå

Jättevarmt och soligt i tio (10) dagar i Luleå. Helt otroligt sommarväder. 

Har cyklat mycket, ätit massor, fikat, skrivit bok (fråga bara inte om den är klar än),  flämtat i skuggan, klappat vår snälla grannkatt, och stalkat mina romanmiljöer, givetvis. Björkskatan = John i ”Som om jag frågat”, Tuna = Jan Svensson. Östermalm = kanske ”Jan Svensson del 2”. Har ju som ett tvångsbeteende med det här, men jag gillar mina karaktärer och deras miljöer? (Gillar betyder nog egentligen ”är lite besatt av”.)

Bilden är från Östermalm. En typisk superfin sommarkväll. Nu är den här vyn utbytt mot andra i Stockholm. 

”Lite ihop” och Landvetter, skryt, med mera

Minns ni Landvetter där ”Lite ihop” var en av de tre mest utlånade 9-12-böckerna förra året?
Nu har jag fått mejl från b&u-bibliotekarien där, och det glädjande svaret var att det inte låg någon specialkampanj bakom framgången. Bibliotekarierna hade läst den och gillat jättemycket, och sen hade de tex boktipsat om den och andra böcker för femmorna på skolan. Men utöver det, ingen särskild satsning.
Mitt svar då: ??!!
Jag trodde ju bara det var mer fartfyllda genrer som gällde, men enligt bibliotekarien där så finns det visst ett sug efter böcker som inte är deckare eller innehåller rys. ”Jan Svensson” var tex också utlånad hela tiden, så hon hade inte kunnat läsa den än.
Roligt!

I samma anda hittade jag en ”Jan Svensson”-rec som avslutas så här:
”Johanna Lindbäck har verkligen lyckats här, och jag gillar att det ibland (men ändå för sällan) kommer ut såna här vardagsböcker som har killar i huvudrollen utan att boken är en deckare eller handlar om sport.”

Den luriga hjärnan

Jag höll på att hoppa fram och tillbaka mellan olika skrivprojekt under sommaren och hösten, så till slut bestämde jag att nov och dec enbart skulle ägnas åt ungdomsboken och inget annat. Ville göra ett allvarligt försök att komma in i den, och det var smart för jag lyckades.
Men samtidigt tog jag någonstans under tiden det ganska omedvetna (?) beslutet att när jag nått sidan 50, då kanske jag åtminstone skulle få tänka på ett annat projekt. Well, nu är jag där och som på en given signal varvade min hjärna igång.
Jag läste om ”Jan Svensson” i veckan, bara för att, och sen startade jag en ny skrivbok, no biggie liksom, och kluttrade ner lite saker, bra att komma ihåg dem ju. Plus att jag i förmiddags hittade en engelsk artikel på twitter om hur funktionsnedsatta personer är underrepresenterade på brittiska teatrar, och direkt blev Martin!, läraren i JS.
Mhm. Där är vi nu.
Men jag SKA verkligen skriva med fullt fokus på ungdomsboken. Får typ bära med mig den nya anteckningsboken ifall strålande idéer dyker upp, men annars är det ungdoms ungdoms ungdoms.

(JS2 ska vara om Nicki och hennes mamma. Har kommit på några så himla bra saker!!)

Apropå något heeelt annat såg jag just ”Skavlan” där Martina Haag gästade. Har ni inte läst ”Det är något som inte stämmer”, do it. Och se Skavlan-intervjun.

Konsten att konstra

Jag tänker att det kommer gå bättre att skriva på ett annat ställe, till och med en annan stad, det är bäst. Och så tänker jag på det fina biblioteket på Stora hotellet i Umeå. Där är det alltid så mysigt. Jag kollar resor dit. Alla är jättedyra för att det är så tätt inpå.
Nej, jag åker absolut inte till Umeå. Så onödigt.

Sen tänker jag att det blir bättre om jag bara sitter på ett kafé istället för på kontoret. Kanske ska slå till på en utefrukost?
Nej, jag äter frukost hemma, men efter den åker jag in till ett kafé och dra på trissor, det går faktiskt himla bra att skriva där. Satt hela förmiddagen tills jag var superhungrig. Åkte hem och åt lunch. Fortsatte lite till. Har fått ihop ett nytt kapitel på ungdomsboken nu som ändå fortfarande känns så väldigt mycket i början-början. Senast igår, fler tvivel angående om jag SKA skriva på den ELLER hoppa till ett annat projekt?
Jag hoppade inte till ett annat projekt. För jag ska ju inte det. Men gud, vad jobbigt det är den här gången.
Anyways. Nu har det varit en lugn och bra skrivdag, mestadels utan nät, och det är ju nyckeln till lugn i såna här stunder.

Och så har Linda Skugge läst och gillat ”Jan Svensson”. (Jag säger det lite i förbifarten, men fyll på med det antal !!! som ni känner för själva. För min del, ganska många.)

Pirat-tunnelbanevagnen

Jag ÄLSKAR såna här reklamkampanjer: en tunnelbanevagn som är utsmyckad både in- och utvändigt med bokbilder. Piratförlaget har kört såna ett par gånger, och gör det till exempel just nu. Igår hamnade jag äntligen i den efter att ha spanat hela veckan.

Jag sket helt och hållet i att det var rusningstid och en massa folk, och gick runt och letade efter ”Jan Svensson” som jag visste skulle vara med. När jag hittade den på ett litet hörn, fotade jag loss. (Kolla bokryggarna i vänstra hyllan.)

Jag höll mig från att be folk flytta så jag skulle få bättre vinkel, men det var himla nära. Man måste ju passa på! Vem vet när jag kommer med i en liknande kampanj nästa gång?

New Swedish Books från Kulturrådet

  

  

Två gånger per år kommer New Swedish Books från Kulturrådet. Ett urval av de bästa vuxen, lyrik, b&u och serieromanerna som kommit ut under senaste säsongen presenteras på engelska. ”Lite ihop” hamnade i den, och nu även ”Jan Svensson”. 

Vad fult det blev med bilderna, och nu sitter jag med iPaden så kan inte fixa till. Får göra det sen. Men ändå, om man klickar på dem blir de större.

Liten författarturné i Luleå och Arjeplog

Den här veckan har det varit norra Sverige för hela slanten. Måndag och tisdag i Luleå, på stadsbibblan och på Tunaskolan. Det är den skola ”Jan Svensson” går på, och jag träffade hela mellanstadiet i en storsamling. Lärarna hade börjat högläsa boken i alla klasser och kommit ungefär halvvägs. De berättade att barnen hoppar till varje gång skolan eller Tunastigen nämns, och speciellt årskurs 4 för de är i Jan Svenssons klassrum. (Alla placeringar är beskrivna i boken.)

Tror det här var min mest intensiva mellanstadieträff någonsin? De brukar alltid ha skitmånga frågor, men i tisdags var det nog rekord. Jag pratade i kanske tio, femton minuter om hur jag gått runt och spanat på området, fotat, fått komma på rundvisningar på skolan minst två gånger eftersom de har en sån snäll bibliotekarie där. Sen tog de 6 klasserna över. KULSPRUTETEMPO med frågor. Vi höll på i en timme. JAG var då riktigt trött efter det.

Senare på eftermiddagen tog jag bussen upp till Arjeplog, och träffade högstadiet och mellanstadiet där i två dagar. Också intensivt. Och så speciellt! Jag har aldrig varit där förut, men nu på två dagar har jag fått höra mycket om testarna, alltså biltestarna, som kommer dit på vintern och i princip bär upp hela samhället under några månader. Flera hotell har bara öppet under vintern på grund av dem (inte på sommaren, då är det för lite folk), och de har tom fått bygga till våningar. Flera ortsbor hyr ut sina hus i några månader också och tjänar bra med pengar på det. Restauranger plus affärer tjänar extra mycket. Så fascinerande med denna industri!

Arjeplog i sig var också så himla vackert. Det ligger vid Hornavan. Det hade kommit lite snö. Solen strålade (ena dagen). Hon som bokat mig och skötte hela ruljangsen med hämtning och skjuts och mat och allt sa direkt att jag säkert skulle bli så förtjust att jag ville komma tillbaka på semester sen själv. Inte helt omöjligt! Det var ungefär som Norge = andlöst vacket.

JS-release!

Men senaste veckan var inte alls bara irritation pga knäpp recension, det var även en liten ”Jan Svensson”-baluns på Bokslukaren vid Mariatorget. Så himla mysigt!! Snittar, vin, skittrevliga människor och förlag (Gilla + Lilla Pirat, det ÄR verkligen så roligt att man får båda två i ett nu!).

Och idag kom jag på konkret och jättebra grej som kan ingå i ”Jan Svensson del 2” samt hittade ett passande hus för en annan (favorit)karaktär i den. Sweet!

Jag gjorde det förbjudna och svarade på en recension

Okej, inför det här långa inlägget så vet jag att 1) det pågår MYCKET hemskare saker i världen och 2) vad tusan spelar min lilla bok för roll? Ingen! JAG VET DET, JAG LOVAR. Jag har lite distans till mig själv. Men ändå. Det här har irriterat mig konstant senaste veckan. Jag fick en recension i Norrländska Socialdemokraten (NSD) på min nya bok ”Jan Svensson”. NSD är en lokaltidning i Luleå där JS utspelar sig. Reccen var en totalsågning. Jag har aldrig blivit så sågad någonstans. (Texten ligger bakom betalvägg så jag kan inte länka. Jag köpte ett 24timmars-abonnemang för att läsa den.) Den började till exempel så här: ”Jan Svensson, jag hoppas att du inte finns!”. Sen fortsatte det i samma väldigt arroganta och negativa stil.

Givetvis är det en besvikelse att få dåliga recensioner, men det som störde mig med den här är att den här bygger på en så sjukt orättvis läsning. Det är som att skribenten var ute efter typ ”Hungerspelen”, och då är inte ”Jan Svensson” rätt bok. Den är mycket mer lågintensiv och handlar om relationer och gruppdynamik. Skribenten fattar aldrig det, och dissar därför hela boken som skittråkig från början till slut. Det händer ingenting i den, tycker hon. Jan Svensson flyttar till en ny stad och glider gnisselfritt in i sin nya klass. Sen fikar han lite med en kompis. De säljer kokosbollar till en klassresa. Sen får man reda på att hans pappa cyklar. The end.
Sammanfattar man handlingen så, då har man VERKLIGEN missat ALLT.
Hon inledde också med att berätta att hon hatar ungdomsskildringar. Varför i såna fall skriva om ungdomsböcker?
Inget annat än handlingen tas upp i texten. Inget om språk, karaktärer, tonträff, etc. Det är bara fokus på handlingen och att den är citat ”så tråkig att skolklockorna stannar”.

Först tänkte jag bara synd men okej, det här får jag ta. Fast sen ångrade jag mig. Hennes recension är som att klaga på att en deckare är skitdålig för att den innehåller så lite kärlek, och aldrig fatta att genren deckare betyder något annat än genren kärlek. Och hon skriver på en kultursida i en dagstidning. Då måste man ju ändå hålla en viss nivå, eller hur? Så jag mejlade kulturredaktören. Första gången på nio år och tio böcker jag svarar på en recension.
I mejlet bad jag inte om en hyllning eller sa något i stil med ”hur fan kan ni hata boken, den är skitbra!” utan påpekade orättvis läsning och att man bör ta upp fler komponenter än bara en. Ska man såga, berätta om allt suger lika mycket liksom. En bok är ju mer än bara sin handling. Jag kopierade BTJs omdöme och betyg* som en slags second opinion.
NSD-skribenten raljerade även om ifall Tunastigen och Tunaskolan finns i verkligheten (hon hoppades ju att JS inte gjorde det), så jag berättade att så var fallet. Synd att just lokaltidningen på orten ifrågasätter den detaljen. Jag har varit jättespecifik med miljön, och har med både stad, gatuadress, skola, vatten, teater, badhus och bibliotek. Det räckte tydligen inte för att förstå att det är autentiskt?

Först gick det fyra arbetsdagar utan svar. Sen mejlade jag kulturredaktören igen och tog med chefredaktören också. Då fick jag ett mycket kort svar dagen därpå från kulturen. Nej, skribenten hatar inte ungdomsskildringar, hon hade kanske bara uttryckt sig otydligt. Och så:

”Recensenten läser och skriver på läsarnas uppdrag och ska då uppriktigt uttrycka om den bok det handlar om är värd att rekommendera till läsning.
Jag förstår din besvikelse, men jag hade varit mera besviken om XX hyllat boken för att vara snäll mot dig som författare. Det hade varit ett bedrägeri mot våra läsare.”

Men tack för absolut ingenting eller goddag yxskaft. Hans läsning av mitt mejl var lika dålig som hennes läsning av min bok, dvs allt innehåll försvann. Jag bad aldrig om silkesvantar eller hyllning, det var inte det ifrågasättandet gick ut på. Jag har blivit recenserad i nio år, jag skriver såna själv, och jag fattar vad man får tåla, men NSD-texten var på en helt annan nivå. Min förläggare frågade tex om jag hade haft någon kontrovers med skribenten, var det här en beef? Svar nej. Fast nu har jag ju kanske det. Ska jag lista en kultursida och/eller en skribent med noll förtroende blir det NSD och den här människan. Nio år, tio böcker och nu eventuellt en beef. Får se hur jag känner nästa vecka. Men så kan det gå.

* ”Jan Svensson” fick 4 av 5 i betyg från BTJ.

Författarnas Lars Winnerbäck, c’est moi?

Jag såg ungefär 10 min på Skavlan i fredags och det råkade bli då Lars Winnerbäck intervjuades. Eller snarare trackades för att han jobbar så lite. Han hade inte gjort något på två år utom en enda spelning. Nu har han börjat skriva låtar igen. Mycket märkligt beteende enligt Skavlan, all denna ledighet.
Jag tänkte bara: Winnerbäck har pengar, låt honom slappa om han vill?

Just nu känner jag mig lite som honom. Har mest lust att ta det lugnt och inte göra något ansträngande. Jag har föreläsningar och krönikor, så jag jobbar och pengar kommer ju in i höst, men det är ändå tanken att jag utöver det ska skriva på min nya bok. Det svåraste jobbet, och det har varit lite trögt med det senaste veckan bara. Borde ha skrivit som en tok, har mest varit seg och oproduktiv. (Det är lättare och mindre mentalt ansträngande att hålla en föreläsning än att börja skriva en ny bok, ja.)
Grejen är ju att jag skulle kunna fortsätta så här länge. Om man inte har en deadline eller ett kontrakt (den här boken är så pass ny att inget sånt finns än), kan man flyta iväg och såsa runt hur man vill. Det är bara att svara lite vagt ”jag skriver på ett nytt projekt” när folk frågar vad man håller på med.
Slutgräns: när bankkontot börjar vara tömt.

Men! Nu vill jag ju faktiskt skriva. Jag har en ny bokidé. Jag vill inte bara slacka på i evigheters evighet framåt. Tippar att jag kommer att ta mig samman inom en snar framtid.

Kolla förresten här, ”Jan Svensson” är med i Kulturrådets New Swedish Books. Varje vår och höst väljer de ut några titlar som presenteras på engelska. I höstens barn & ung är både jag och Lisa med, ”Jan Svensson” och ”Djupa Ro”. Våra Lissabon-böcker.