Sarah Dessen-översättningen, ”Blunda och hoppa”

Kolla, kolla, här är årets svenska Dessen-bok, ”Blunda och hoppa”, som jag har översatt:

Snygg, va?

Patience, Grasshopper

Interna referenser i en roman = ÄLSKAR DET.
”Patience, Grasshopper” sägs i John Greens ”The fault in our stars” först på sidan 36 av huvudpersonen Hazel Grace i ett samtal med the love interest Augustus Waters. Deras första dag när de träffas. Och sen säger Augustus det till henne igen på sidan 236.
Jag: myyyyser.

Använder ju självklart det här greppet så ofta jag kan själv också. Eller så ofta jag får. För ibland när jag gått igenom texterna med Årets Bästa Redaktör Yllet så är hon som ett frågetecken inför vissa meningar, och jag är ”men han sa ju det där i början när dom pratade om …” och Yllet bara ”ahaaa, men vet du vad, jag tror inte folk kommer att minnas det” och jag bara, helt besviket, ”hur kan folk inte minnas det?!”. Fast sen ändrar jag enligt Yllets anvisningar. As you do.

Så vill man som författare ha med mig som läsare, skriv dialoger som är pepprade av interna referenser och intern humor. ÄLSKAR DET.

Söndagsfrukostläsning

Det var härligt att läsa morgontidningarna idag! Lisa tipsade om en stor artikel om crossover i SvD så jag knallade iväg och köpte den. (Har DN på helgprenumeration.) Sen te och fil å musli och läs i papperstidning. Lyrrigt.

6 sidor, om än stora bilder, om att romanen inte alls är död och att det är i den spännande ungdoms/crossovergenren det händer grejer nuförtiden. Yeay! Det finns många riktigt bra romaner, och de bara väntar på att upptäckas av fler läsare än de redan gjort. Yeay!
Och sen nämndes Bokhora också, så då blev jag stolt. Lite längre ner därunder kommer exemplet med Cilla Naumanns böcker ”62 dagar” för ungdomar och ”Springa utan åror” för vuxna – som handlar om samma händelser. Jag har skrivit på bokhora och intervjuat henne i vår podcast om de böckerna och hur idén kom, och jag trooor att det är rätt många som upptäckt kopplingen tack vare mig/oss fast sånt är ju svårt att veta. På ett sätt tycker jag bokbloggar är ganska bra på att credda varandra och säga ”jag läste om detta hos X”, men på ett annat sätt känns det ibland som att just bokhora är en opersonlig nyhetsbyrå. Inte för oss som skriver där alltså, men för en del av läsarna. Om man hör en nyhet som kommer från nyhetsbyrån TT, tänker man då på att upplysa om det ifall man gör någon referens till den? Förmodligen inte, för TT, vilka är det? Så stort ju.
Och inte för att jag vill likställa bokhora med TT, jeez, sånt storhetsvansinne har jag verkligen inte, men förstår ni hur jag menar?
Och hoppsan, nu gled SvD-artikeln in på en smula personlig förorättelse. Så kan vi ju inte ha det.

Nästa härliga grej i dagens morgontidningar var denna annons. Lesbisk kärlek på semestern!
Det är första gången man ser en sån annons i Sverige, va? Heja Ving!
Jag blev genuint glad av den fina bilden och var tvungen att genast dela den i alla sociala medier.

Boktips: ”See Jane write”

Jag tror att jag har tipsat om den här förut, men jag kör en vända till för jag tycker den är så bra.
”See Jane write” av Sarah Mlynowski och Farrin Jacobs. Undertiteln är ”A girl’s guide to writing chicklit”, men den kan man ta med en nypa salt. Det som är chicklittigt i boken är att de tar flera såna exempel och intervjuar chicklitförfattare, MEN, vad gäller hur man svänger ihop en bra historia = generellt för alla genrer.

181 sidor av bra råd, väldigt konkreta, om allt man behöver tänka på när man ska skriva en roman. Och inspirerande är det. Och kul och snärtigt. Och dessutom snyggt formgivet.
En riktigt bra handbok alltså.

Det är lätt att hamna i fällan att man läser för mycket teori när man ska börja skriva – gissningsvis för att alla letar efter the magic word som ska göra det svåra lätt – och plöjer handbok efter handbok. Onödigt sätt att tillbringa skrivtiden, tycker jag. SÅ mycket behöver man inte läsa för det är ändå alltid viktigast att komma till skott och skriva. ”See Jane write” är föredömligt kort med massa matnyttigt innehåll.

En helt annan sak: Lisa Bjärbo och jag har spikat titel på vår kommande bok och därmed även bytt bloggnamn för att matcha den. Vi måste sluta ses på det här sättet.

Torgvante på

Idag sitter jag hemma och skriver, och det är kallt härinne. Mamma stickade de här torgvantarna åt mig i jul. Perfekta nu.
Det är för övrigt kallt på frilanskontoret med, så de är perfekta lite närsom.

Tänker alltid på Bergen, Norge när jag har på mig torgvantar. Det var min mest påbyltade, frusna skrivarperiod hittills. Inte för att vintern var så kall i Bergen, verkligen inte, men det var en helt annan uppvärmning i husen. Man hade såna här småelement som man flyttar runt och stoppar in i kontakterna (inte såna som sitter fast på väggarna som vi har här), och elen var svindyr. Verkligen. (Eller kanske snarare of course, för det var ju Norge.) Vi fick en chock över första elräkningen, så att… nä, vi brassade inte på med en massa element i alla rum utan vi försökte ransonera. Och det rum där jag hade mitt skrivbord var lägenhetens kallaste. Ibland satt jag och jobbade i: långkalsingar byxor tshirt fleecetröja halsduk torgvantar. Ganska ofta faktiskt.
Å andra sidan hade jag en fantastisk utsikt mot ett fjäll som hette Ulriken, och jag var kreativ som aldrig förr. Det här har säkert förskönats lite i  mitt minne, men gud vad jag skrev när vi bodde där. Minns hur jag klev upp skittidigt på morgonen för att jag inte kunde sova pga idéer så jag satte mig vid datorn och drog igång, och såg sen tidningsbudbilen komma. Mm, tidigt var det. Och böcker blev det.

Manusarbete, manusarbete…

Fick ett så himla superfint läsarmejl av en tjej som strösslade diverse uppskattning över mina böcker och vad hon gillade med dem, och sa att hon nyss upptäckt den här bloggen och själv gillade att skriva. Hennes favoritinlägg här handlade därför om manusarbete, redigering och förlagsrelaterade saker. Hur en bok blir till. Kunde jag inte skriva mer om det?
Som den servicevänliga människa jag är blev jag genast peppad och tänkte JA klart jag kan! Och sen kom jag inte på ett enda ämne. Eeeh…? Kanske för att jag för tillfället befinner mig mitt i skrivfasen och det är inte så mycket att orda om. Typ: ett till kapitel är klart. Det gick bra / det var svårt / det var kul / det blev okej.
Inget jättespännande. Alltid svårt att skriva om just det, för jag vill mest berätta handling = går inte riktigt. ”Det handlar om en person. I Sverige. Och det händer lite grejer. Typ så?” Väääldigt spännande, eller hur? 
Men jag lovar, så fort jag kommer på något lite mer detaljerat om manusarbete så blir det (roligare) inlägg! 

Skrivbubbla!

Hade en så kreativ skrivbubbla i lördags. Det var svinkallt väder, man ville inte vara ute, och det passade mig perfekt. Satt inne och grottade och skrev i godan ro. Just det där ”i godan ro” var så otroligt skönt. Ingen stress, allt rullade på, jag tappade inte fokus var tionde minut utan jag bara skrev och tänkte och skrev och tänkte. Väldigt bra och produktiv dag helt enkelt.

Idag? Well. Vi behöver inte prata så mycket om den här måndagen. Det är ju så, det går upp och det går ner.
Skrev en bra bokhoratext istället som jag är nöjd med, och den publiceras kl 07 imorgonbitti. En bok jag gillade hur mycket som helst. Japp, nu skruvar jag med flit upp förväntningarna. Som en cliffhanger.

Vill du gå en skrivkurs?

Nu har jag och Lisa Bjärbo bokat in datumen för 3 olika i vår!
Nybörjar och fortsättning för vuxen, och en nyhet: skrivkurs för ungdom. 
Läs ALLT om det på Inte nu-bloggen. 

Ingen som räddar världen, del 24

Om jag får gå händelserna långt långt långt i förväg nu, men en rolig sak med att försöka skriva en vuxenbok (och om vi även håller tummarna för att den blir färdigskriven och utgiven såklart), är att se hur den kommer att kategoriseras och beskrivas sen. Jag tänker ju nämligen fortsätta på min redan inslagna linje och fokusera på idel vardagsproblem. Ni vet, skilsmässor, äktenskap, relationer, kärlek och uppbrott. Inget större än sånt. Inget man behöver mer tid än ja, en lunchrast kanske, att repa sig ifrån. För riktiga trauman, det är ju något helt annat. Då har det ju minst hänt… Eeeh…?

Det här med VAR man skriver och hur BRA det går

Hänger stad och plats ihop med skrivframgång? Ibland är jag väldigt övertygad om det. Andra dagar tänker jag att det bara handlar om att skjuta problemen ifrån sig. Jag växlar mellan de här två lägena hela tiden. Senaste veckan har jag varit i läge A. Jag kan riktigt känna hur det skulle toklossna om jag satt någon annanstans än i Stockholm. Kanske i Paris. Där skulle jag flyga fram över sidorna. Paris, ett kafé, min dator och jag. Mon dieu!

Problemen jag vill skjuta ifrån mig: att det är jobbigt att skriva. Att jag längtar efter flow, och det kommer ju inte sååå himla ofta. Att jag känner mig lite småstressad och även om 3 sidor på en dag är ett bra resultat för mig, så känns det som att jag borde / måste helst plussa på dem med 3 till. Skriv, skriv, skriv!

Jag är inte alls stillastående eller har ursvårt att få ur mig text just nu, men graden av nöjdhet har liksom inte nått toppen på skalan. Förmodligen för att jag ständigt har så svårt att släppa det här med hur mycket ”alla andra” skriver per dag. Då handlar det ju alltid om typ tio sidor. (Ja, Katerina Janouch, jag tittar speciellt på dig eftersom du verkar skriva en halv bok innan lunch och tre krönikor efter.) Och för mig är tio sidor inte direkt vardagsmat. Såvida jag inte åker till Paris i en vecka. Och bara skriver klart den här skiten, som i en kreativ dimma. En croissant + Marais + macarons + Bastille + text-dimma som bara kan åstadkommas i just Paris. Det kommer att hända där. Häpp häpp!

Men nej, jag ska inte åka dit. Kanske bara festar till det och sätter mig någon annanstans här i stan och skriver. Det finns ju kaféer även i Stockholm. Plenty of them too. Även croissanter och macarons kan man med lätthet få tag på. Faktiskt.
Fatta.