Converse-paraden

Jag har inte en klausul i mina kontrakt om att det endast får visas Converse i skoväg på framsidorna, men man skulle ju kunna tro det. Vid de tre tillfällen det syns skor så är det samma ett och samma märke.
Helt slumpmässigt, men snyggt.

Nej, ingen rubrik

(… plus att jag börjat tänka på Nina å Daniel igen. Ofta. Återkommande. Men det törs jag knappt säga. So don’t mind me.)

Vinn klassuppsättningar!

Jag måste ju tipsa om den här tävlingen där man kan vinna klassuppsättningar eller gruppuppsättningar av ”Texter direkt” och ”Min typ brorsa”. Du kan tävla tom den 12 januari.

En dag i Vasa

Igårkväll flög jag till Vasa i Finland. I ett pyttelitet propellerplan. Tur att det inte var någon turbulens i luften.

Imorse åt jag smarrig hotellfrukost. (Ja, det är en citronskiva i teet. Och jajamen, det är två minidonuts på smörgåsfatet. Yes, hela nötter på muslin.)

Och sen pratade jag på två svenskspråkiga gymnasieskolor i och lite utanför Vasa. Jag fick också sjunga en allsång, fika kladdkaka, äta god skollunch med hemlagade köttbullar fast det var de inte alls men de smakade precis så, bli intervjuad av elever och tidning, prata med väldigt trevliga människor om finlandssvenska kontra svenska och kulturen i Finland och diverse annat spännande, och svara på frågan varför alla svensk/modersmålslärare är feminister. Ja, och ungdomarna jag mötte var också väldigt trevliga. Hela dagen var så finfin. Återvänder gärna till Vasa any time.

Det var på den första skolan de hade som tradition att sjunga en allsång med aktuell anknytning varje fredag när alla samlades (cirka 200 elever + personal) i aulan. Musikläraren kompade på piano. Vilken grej, va?
Den andra skolan hade IB-programmet. Mmm, IB. Skitjobbigt men ack så roligt. Saknar mitt IB och våra litteraturseminarier i 3:an.

Som present på den skolan fick jag dessutom en speciell sak – en uppsats (en ”avhandling pro gradu” med den korrekta termen) som en av lärarna, Katrina Åkerholm, skrivit när hon pluggade litteraturkunskap. Den heter ”Skeva syskon: Styvsyskon och heteronormativitet i svensk ungdomsroman under 00-talet”. Hon har analyserat tre böcker – min ”Min typ brorsa”, Katarina von Bredows ”Expert på att rodna” och Ritta Jacobssons ”Bonuskärlek”. Gissa om det var intressant att läsa en så utförlig analys av min egen bok! Tex kökets, matens och kanelbullarnas betydelse för att skapa en familj som följer normerna. Sånt jag väl tänkt litegrann på när jag skrev, men inte alls sådär direkt och inte vad det står för i stort. Mycket intressant.

Sen köpte jag lite Fazer-choklad på en kiosk och sen flög jag hem. Ingen turbulens i luften. Fint.

Ett långsiktigt mål: kvala in på 200-topputlåningslistan

I veckan kom beskedet om 2011 års författarersättning från biblioteken. Antal lån av ens böcker genererar en viss ersättning, och den betalas ut en gång per år. För en del är ju de här summorna väldigt stora. För andra, tex mig, inte direkt i hundratusenkronorsklassen. Men men. Jag får mer och mer för varje år, så det går i rätt riktning.

I samband med det här släpps också statistik över den totala utlåningen i hela Sverige, en 200-topplista.
Nej, jag är inte med. Men det får bli ett långsiktigt mål nu, att kvala in på den.
Ett väldigt bra trick är att skriva böcker för yngre barn. Solklar ledare är Martin Widmark. Det är vuxen och b&u blandat på listan, men b&u dominerar. På plats 27 kommer den första vuxenförfattaren (tror jag) och det är Nora Roberts. Hon skriver ju inte deckare, men såna är också bra. Många vuxen-deckarförfattare med. Ja, och bland b&u är det ju flera som skriver deckarserier. Synd att jag själv aldrig kommer på brottsintriger…

Om man tänker på det här som en femårsplan så har jag två val.
1) Komma på några brott. Känna peppen att tänka på dessa brott i minst ett år = tiden det tar att skriva en bok.
2) Få fler människor att inse det superfina med realistiska romaner om vanliga människor och deras relationer. Sånt som vi alla kan känna igen oss i. För tack och lov är det ju inte så många av oss som dräper människor. Nej, just det!

Man kan läsa mer samt kolla listan här.

Vad gäller mina egna titlar så är ”Tänk om det där är jag” och ”Min typ brorsa” mest poppis av de då under 2011 5 böckerna på biblioteken. (Nu 2012 är det ju 6 st.)
Spännande statistik, va? Jag förstår att ni har undrat!

Frågor, del 4: Min typ brorsa, namn och ungdoms vs vuxenböcker

Mer frågor från Sandra: När du skrev om Nina och Daniel i ”Min typ brorsa”, hur gjorde du när du skrev deras olika kapitel? Skrev du i kronologisk ordning eller efter person? Tänkte du att det som hände i Daniels kapitel även hade hänt för Nina när det var hennes tur igen, dvs att deras historier inte hände parallellt utan i följd?

Jag skriver alltid i kronologisk ordning, kan inte något annat. En del författare hoppar ju lite fram och tillbaka men det går absolut inte för mig. ”Min typ brorsa” skrev jag i samma ordning som den läses.
Det är alltså två huvudpersoner i den men det är viktigt att hålla igång historien, och det hade blivit för segt att upprepa det som hände för Nina när det var Daniels kapitel. Det ska haka i varandra mer. Hon gör något, i hans kapitel reagerar han kanske på det, och vice versa. Det är bara en scen som är repeterad. (Och den var å andra sidan så himla kul att skriva i två versioner, oooh!) Som du säger alltså, deras respektive historier hände i följd.

Vid vissa tillfällen så kunde det i redigering eller bara allmänt bli så att det blev ett jättelångt kapitel för en person och då fick jag stoppa in lite om den andra. Boken är strikt Nina – Daniel – Nina – Daniel. Inga mönsteravvikelser.

Hur kommer du på namn? Jag vet att du hade ett inlägg om detta för ett tag sedan och det var väldigt intressant för jag tycker det är väldigt roligt och viktigt med namn.

Jag har skrivit om det här, så läs det. Namn är jätteroligt och viktigt, ja, men jag har inte så mycket nytt att tillägga i ämnet.

Anna sa: Jag undrar lite om ungdomsromaner, vad man ska tänka på i förhållande till ”vuxenböcker” gällande språk, stil och omfång.

Jag skrev en 10 stegs-lista för ett tag sen om just detta.

Vad gäller omfång… Hmm. 1) Jag vet inte riktigt, och 2) är det så viktigt? En del böcker är 120 sidor, andra är 300. Bara historien är klar och komplett ju. Jag tror det är känsligare om man skriver för yngre barn där det inte kan vara för långt, men ungdoms kan ju vara lite hur som helst faktiskt. Go crazy!
Ni som undrade över omfång, vad är ni nervösa för – att det ska vara för långt eller för kort?