Tillbaka på kontoret och en rörig bokmässeredogörelse

Här sitter jag som en VANLIG MÄNNISKA igen. Dvs, som en fd läsambassadör. Nu är det bytt, och Ann-Marie Körling heter den nya ambassadören. Ceremonin skedde i torsdags på bokmässan, och även om jag var 98% mindre nervös än för två år sen när jag skulle bli presenterad, så var jag ändå ganska nervös i år också. Det är något med ceremonier. Jag är sällan jättespänd inför att stå på scen eller prata inför grupp, men när det är ceremoni med körschema ner på minuten och kulturminister, då… Iallafall, allt gick bra.

Sen promotade jag ”Jan Svensson”-boken som levererades i sista stund till mässan, och jag fick mitt första ex av den på torsdag morgon. Och var med i ett seminarium om skolbiblos, och ett samtal om författarbesök i skolan med Liesl (hon Bjärbo). Och så var jag på roliga middagar och fick DANSA i en timme på NoK-festen!!, och låg på rummet och vilade ögonen, och minglade, och signerade lite böcker, och träffade folk jag kände eller såna som ville heja, och hade ett kort samtal med Laini Taylor på stadsbibblan. Jag köpte däremot inte så många böcker, men det är som vanligt. Det blev en.

Det jag däremot inte alls gjorde i år: gick på andras seminarier. Jag prickade bara in ett enda, som skulle vara monterprat med Märta Tikkanen och Liv Strömquist. Till min stora besvikelse vabbade Strömquist och missade alla sina mässframträdanden, tror jag (?).
Nästa år ska jag verkligen anstränga mig mer och lyssna på bra seminarier, men i år hade jag inte energi att läsa schema och pricka in med mina tider och hålla på.

Hur som helst. Bra mässa! Så fort ceremonin på torsdag em var avklarad kände jag mig extremt avslappnad och lös och ledig. Och än så länge känns min tillvaro som vanlig människa helt okej. Jag har visserligen ägnat mesta tiden åt att ta det lugnt, men nu får det väl bli jobb igen.

Nästa vecka kommer man att kunna köpa ”Jan Svensson” i affärer och nätbokhandel. Än så länge är det nästan ingen som har läst den – vad jag vet – förutom min pappa som också fick ett ex i torsdags. På fredag morgon berättade han att han var klar med den.
Varenda gång jag pratar på skrivarkurser säger jag att man inte ska skriva att ens familj älskar boken i sitt följebrev till förlaget, för det är ju klart att ens familj gör det. De gillar ju författaren. Onödig info alltså. Fast nu bryter jag mot den regeln och berättar att min pappa oväntat nog verkar vara Jan Svenssons största fan hittills. Pappa har läst alla mina böcker, och gillat alla, (självklart!), men han tycker ”Jan Svensson” är klart bäst. Det har han nu sagt till mig kanske tre gånger. Han blev helt enkelt riktigt, riktigt tagen av JS. Jag tycker det är fint!
Slut på familjeskrytet.
Back to work.

Här kommer bokmässeschemat

Torsdag

11.20-11.40 Jag och min förläggare Erik Titusson pratar om min nya bok ”Jan Svensson” på Piratförlagets scen (i deras monter).

13-13.20 Miniseminarium : Att skriva utan pekpinnar
Hur skriver man för barn och unga om aktuella frågeställningar och värderingar utan att höja pekpinnen? Johanna Lindbäck är känd för att skildra spänningen i vardagen på ett igenkännande och humoristiskt sätt. Med nya boken Jan Svensson vänder hon sig åter till mellanåldern med en berättelse om vänskap och att våga stå för den man är.
Sal: J1 (seminariekort krävs)

15 – 15.20 Dags för ny läsambassadör! Jag avtackas och den nya avslöjas. Kulturrådets Ung Scen, A03:22

16-17 Jag är med i Sanoma utbildnings podd om att läsa och om ungdomslitteratur, och den spelas in på Digitala torget F02:30

Fredag

10-11 Storseminarium: Har vi råd att vara utan skolbibliotek?
Skollagen säger att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek, och forskning visar att bemannade bibliotek lyfter studieresultat och andelen utexaminerade. Ändå betraktar många skolor biblioteket enbart som en kostnad. Med utgångspunkt i en färsk dansk undersökning om folkbibliotekens samhällsekonomiska värde vill vi vända på frågan: Vad kostar det samhället att vara utan skolbibliotek? Vilka vinster i kompetens och tillväxt är det vi riskerar att gå miste om när skolan saknar denna viktiga resurs?

Medverkande: Niclas Lindberg, generalsekreterare i Svensk biblioteksförening, Catrin Eriksson, skolbibliotekschef Linköping, Johanna Lindbäck, författare, lärare och läsambassadör, och Tobias Nielsén, kulturekonom och förlagschef Volante.
Plats E1, E00:01 (sem-kort krävs)

12-12.30 Jag hänger i i Lilla Piratförlagets monter om man vill få böcker signerade, prata, bjuda på choklad (helst Fazer blå), etc.

17.30–17.50 En programpunkt utanför bokmässan och istället på Göteborgs stadsbibliotek. Jag intervjuar amerikanska författaren Laini Taylor. Gratis och öppet för alla!

Lördag

10.30-10.50 Läsfrämjande kräver tyvärr lite läsning också
Författarna Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo har tillsammans gjort hundratals författarbesök i skolorna. Hur gör man för att dessa faktiskt ska vara läsfrämjande och inte bara en 45 minuters paus från de vanliga lektionerna?
Kulturrådets scen, A03:22

Om man vill ha böcker signerade är dessa bra hållpunkter alltså, men man kan också haffa mig i vimlet. Ibland är man stressad och måste förflytta sig snabbt på bokmässan, men jag har inte så många såna moment i år. Säg gärna hej!

Min nya bok ”Jan Svensson” kommer att levereras direkt till bokmässan från tryckeriet så den ska finnas på plats. Håll tummarna. Är själv väldigt intresserad av att få SE den som riktig bok för första gången.

”Lite ihop”, bibloraketen

I knew it! Biblostatistiken och ersättningen har kommit (eller kommer snart) och då kan man få detaljerad info om antal lån på alla sina titlar i systemet under förra året, 2014.

Jag gissade innan att ”Lite ihop” skulle lånas ut mycket (den kom ju ut på hösten 2013 och hann inte vara med så många månader under det året), och jag hade rätt. Den totala siffran blev 17 951 lån under 2014. Har inte gått tillbaka och lusläst tidigare år, men jag är 95% säker på att det är överlägset mest av alla mina böcker under deras första år.
Mina övriga titlar – ungdomsböckerna, även ”Kanske ihop” som kom ut hösten 2014, samt de översatta Dessen-böckerna – är inte alls i närheten nu. Yngre barn lånar fler böcker helt enkelt. Slukaråldern, alltså. Jag älskar allt med den – att skriva böcker för mellanstadiet, att få åka på författarbesök och träffa mellanstadiet.

Upphovsmannen får 87 öre / lån, och som översättare får man 43,50 öre.

En bra Btj-recension av ”Jan Svensson”

Fredag och jag fick läsa Btj-reccen av ”Jan Svensson”. Bra rec! Puh! Btj = Bibliotekstjänst, och många biblos gör fortfarande sina inköp efter dessa. Man vill verkligen inte bli sågad av Btj.

Den här finns i BTJ-häftet nr 21, 2015, och har skrivits av Berit Aler. Man får inte kopiera hela så här kommer det göttigaste ur omdömet.

”Miljöer och personbeskrivningar är levande och verkliga, de ger en lust att läsa vidare. Johanna Lindbäck tar på ett naturligt, hoppfullt och själlvklart sätt tag i flera aktuella ämnen, såsom att leva i en annorlunda familj, hur det är att vara fattig, och …(klippt pga spoilers). Hon lyfter också fram många tankar om mobbning och det svåra i att få en kompis. Jan Svensson är en klok bok med spänning, igenkännande och hopp – att användas till samtal eller att läsa själv.”

Mitt eget tillägg: den är även lite rolig! Det är inte bara dystra problem.
Jag gillar det där med spänning. Typ första gången jag skriver en bok med spänning? Och ej kärleksrelaterad sådan, för done that, plus doing it tomorrow.

På kontoret

Har skaffat frilansplats! Så himla nöjd med det. Har inte haft någon de senaste två åren, för jag har rest så mycket. Men nu blir det inte lika mycket resande i höst och jag är less på att jobba hemma eller på olika biblos / kaféer. Häpp häpp, frilanskontor it is. Skitbra läge på Söder, verkar vara 5-6 andra väldigt tysta och arbetsamma människor som sitter här, och allt känns toppen. Jag hade till och med matlåda första dagen och allt! Det här kontoret kommer göra mig SÅ produktiv, jag vet det. Idag skrev jag på ett nytt ungdomsboksprojekt som jag kom på i somras, och det var SKITKUL.

Får jag berätta lite om ”Jan Svensson”?

Jag var i Luleå över helgen, och som den romanmiljö-besatta författare jag är var jag tvungen att ta en tur till Tunastigen där Jan Svensson bor. Och även hälsa på bibliotekarien på Tunaskolan en sväng. Hon har redan visat mig runt där minst två gånger för att jag ville spana miljö. Mycket hjälpsamt! (Ja, skolbiblot är givetvis med i den färdiga boken.)
Iallafall, Jan Svensson. Så här är baksidesttexten:

”Det kändes direkt när jag klev in på den här Tunaskolan. Min klass skulle säkert vara jobbig. Lärarna säkert elaka eller bara tråkiga. Jag skulle kanske inte ens våga öppna munnen, knappt våga säga vad jag heter. Och då skulle alla givetvis tycka att jag var skitkonstig. Och sen var det kört. BO här i ett helt ÅR.

Jan Svensson flyttar med sin familj till Luleå. På prov, som det heter. Väl på plats försöker Jan lista ut vem han kommer att vara nu –  i den nya staden, med nya grannar och ny skola. Bakom dörren intill bor Nicki med sin mamma. Nicki som kommer från London där hon levt ett liv i fart och fläng. Eller har hon verkligen det?”

Jag har använt ett av mina bästa dramaturgiska knep: en FLYTT. Det har fått ligga i karantän några år, men nu kör jag all in med flytt igen. Jan Svensson och hans familj lämnar Stockholm (Kärrtorp) för ett år i Luleå. De har ingen som helst koppling dit, men hans låtsaspappa har fått ett bra jobb där så de ska testa. Jan ska börja femman, hans syrra Klara ska börja sjuan. De spelar fotboll båda två, och i flyttstrategin har Jan tänkt fortsätta med det för då kommer han givetvis få en massa bra kompisar i Luleå också. Men som vanligt är det inte lika lätt att genomföra såna satsningar i verkligheten som när man bara planerar dem. Det löser sig inte så fort han kliver in på skolan eller går på första träningen, utan han får kämpa lite.

Jag gillar hans familj skitmycket. Hans pappa är gift med en annan man, och Jans och Klaras mamma bor kvar i Stockholm. De ska åka ner till henne på helger och lov. (Föräldrarna har aldrig varit ihop-ihop för pappan är homosexuell, så de är en regnbågsfamilj. Visst kallas de så?)

I samma hus och på samma våning som Jan bor en tjej som heter Nicki. Hon är också ganska ny i klassen, för hon och hennes mamma flyttade till Luleå från London för ett halvår sen. Det är något med Nicki som Jan bara inte fattar. De två kommer bra överens, och han tycker Nicki är tyst och ganska osynlig i klassen. Hon snackar inte så mycket på raster eller lektioner och så, men ändå blir det ofta irriterat och provocerat kring henne. Flera andra i klassen verkar störa sig på henne och tycka att hon tex skryter om London. Fast hon säger ju nästan ingenting? Så märkligt.
Allt spetsas till ännu mer när klassen ska sälja kokosbollar till sin klassresa. Skitlätt att bli av med några såna kartonger om man har en massa släkt och grannar redan, eller föräldrar som utan problem kan betala dem, men om man inte har det…

Jag har tänkt extra mycket på persongalleriet i den här boken. Mångfald och representation har varit min egen lilla skrivutmaning. Jag hoppas verkligen det funkar? Är själv helt förtjust i papporna, och i Jans nya lärare på Tunaskolan.
Har också tänkt mycket på stad kontra land. Min miljö här i Stockholm och skillnaden mot alla små städer jag kommer till i landet när jag gör författarbesök i skolor. Vad som är självklart växlar mycket mellan dem.

Några frågor?
Jo, den skickas direkt till bokmässan, så den ska gå att köpa där. I alla andra butiker från 7 okt. Jag tror den passar läsare från 10 år ungefär.

En emotionell vecka

1. Jag såg ”Amy” med Lisa. Dokumentärfilmen om Amy Winehouse. Vi visste att den skulle vara stark (pga En varg söker sin podd), men shit vad stark den var. ETT SÅNT SLÖSERI MED LIV OCH TALANG. Man är helt tagen efteråt, och då är det ju ändå inte precis okänt hur det kommer att sluta. Men absolut värd att se, gör det! Massa massa fina kompisfilmade inslag, så man kommer så himla nära.

2. Dagen efter åt jag frukost med min förläggare Erik och vi ägnade första stunden åt att prata om den högerextrema bloggaren som fått sin identitet röjd. Jag var liksom ”men fan, nu kommer den här skitstormen och näthatsmobben som följer henne att ta över hela internet i flera veckor med sina förbannade hat och hot”. Men så blev det inte, för strax därefter kom bilderna. Den lilla pojken på stranden. Och sen kom den stora vändningen. Svenskar skänker pengar som aldrig förr för att hjälpa flyktingarna på väg ut ur sina drabbade hemländer. Och engagerar sig för att hjälpa dem på plats här i Sverige. Och skänker ännu mer pengar. Rekordsummor på några få dagar. Det är helt fantastiskt. Och än är det inte färdigt ju. Så OTROLIGT fint att läsa i olika sociala medier om folks insamlingar och volontäranmälningar och allt möjligt liknande. Man blir alldeles rörd. Och det är inte bara i Sverige. Jag följer flera YA-författare i USA, och de har blivit engagerade i den brittiske författaren Patrick Ness insamling som också har nått rekordsummor på ett dygn.
Många säger att det vänder nu, och gud vad jag hoppas det. Förutom fotot på pojken på stranden blev jag också extremt berörd av fotot på pappan som håller om sina barn och gråter av lättnad / skräck på en Medelhavsstrand efter de har blivit räddade. Tänk att säga till den pappan att de inte får komma iland, de måste tillbaka in i båten. Herregud. Men det ska vi inte för DET VÄNDER NU. Förra året tog vi emot drygt 80 000 flyktingar här i Sverige. Det är inte tal om miljoner som man kan tro om man hör på vissa politiker. Vi klarar 80 000 nya pers. Vi behöver dem dessutom för att klara arbetsliv och vård och omsorg.

3. Vet inte vad jag tänkte som 3:e punkten? Hmm… Det kanske var något med välgörenhet och flyktingkatastrof.