Tre goda och tre dåliga

Jo, igår på Palatset så blev vi intervjuade av unga sk VIPP-are på scenen. Jag fick en jättebra fråga av min VIPP-are som hette Agnes. Tre goda egenskaper som Andreas, huvudpersonen i ”Saker som aldrig händer” har, och tre dåliga?
Som bra sa jag: väldigt snäll, lagar god mat, är skitbra på att köra bil (viktigt i Norrbotten ju).
Som dåliga: ganska gnällig, lite oföretagsam, och lite ego. (Om jag minns rätt.)

Nu i efterhand så är väl inte direkt bilkörningsförmåga en ‘egenskap’ om vi ska vara petiga, men tänk på att vi fick svara spontant. Och det är alltid bra med frågor som inte bara är ”berätta om den här boken”! Såna blir lite enformiga.

Äntligen får jag skriva

Har inte skrivit på nya boken på drygt två veckor. Förra helgen var jag ju borta, och under veckorna har jag känt mig för splittrad. Den senaste veckan också väldigt upptagen, som ett maratonlopp i olika aktiviteter att klara av. Var helt slut när jag kom hem igår från den sista som var en festival på Palatset, ett år innan det blir färdigt på riktigt. Jag och några andra ungdomsförfattare läste en snutt högt och blev intervjuade av unga läsare. Det var jättetrevligt.

Men idag, då äntligen! Uppe med tuppen och öppna doc-et med S, A och M. Jag har verkligen längtat efter dem.

Det enda problemet nu är att jag har fått ont i halsen. Och är trött. Så pass att jag ska ta en siesta. Jag vill försöka sova bort den här skiten i helgen så jag inte blir sjuk på riktigt. ”Hinner inte bli sjuk just nu.” Det säger ju alla, men for real. Please, inte nu.

Agnes i Oslo

På Norli i Oslo! Min sprillans nya pocket!

Jag har varit i Oslo i helgen på en Murakami-festival, och i pauserna gick jag lite på stan. På Norlis svenska pocket-avdelning låg min bok. Och inte nog med det – vi gick runt där och pratade och då haffade en norsk kvinna oss för svenska boktips. Hon fick med sig mig, ”Borta bäst” och ”Flickvännen” hem. Nu vet jag att min internationella försäljning är på minst ett ex i Norge alltså.

Är för övrigt helt Murakami-marinerad och extremt skrivsugen efter denna helg….!

Slut på sommarjobbet

Idag börjar jag mitt vanliga jobb, och därmed är det slut på skrivandet på vardagar och lyxen att gå runt och kunna leva i min skrivbubbla. Gillar vanliga jobbet också, men just nu vore det så himla perfekt med en månad ledigt till för att få skriva ännu mer. Kom på en nödvändig omstrukturering i helgen efter att förläggaren läst mina 80 sidor. En karaktär favoriserades för mycket och det är absolut inte poängen, så igår morse fick jag ett heureka-ögonblick och insåg hur det borde vara istället. Ut med några sidor text, slightly change of focus, in med lite nytt. Häpp! Tror det är mer balanserat nu.

Jag har fortfarande väldigt väldigt kul när jag skriver den här. Gillar personerna i den massor, (‘gillar’ är nästan ett understatement i det här fallet, för jag brukar ju alltid gilla mina påhittade,  nu är det typ ‘älskar’) gillar handlingen. Har inte hamnat i en enda ‘allt är skit’-svacka än, och det är lite ovanligt.
Sen har jag med en helt ny sport på ett hörn och det har blivit skitbra. Måste bara göra lite research om den, jujutsu, så jag får större koll, men so far so good.

Slutfacit för sommaren blev 81 sidor efter allt mitt rensande igår. Hade ju 60 som mål, så jag är nöjd. Totalt brukar mina böcker ligga på ungefär 240 A4-sidor när de är färdiga, så säg att det är drygt 1/3-del jag skrivit nu. (Drygt alltså. Finns ju inga regler för det, remember.)

Oki. Nu ska jag packa jobbväskan. Hej och hå.

Att läsa på en laundromat i NY

Ett av mina to do:s när jag var i NY var att tvätta på en laundromat. Har velat göra det i åååår. Det blev faktiskt ett måste nu också eftersom vi var där i 2 veckor (och det var luftfuktigt och hett som… bara den).
Jag planerade så här innan: slänga i en tvätt, sen sitta och läsa en bok medan maskinen körde, kolla på nån snygg kille som gick omkring och fixade med sin tvätt under tiden. För det är ju så det alltid är på tvättomater, eller hur?

Well, tråkigt nog var det 40 grader varmt ute och ännu varmare där inne så tanken på att sitta och läsa en bok föll efter 30 sek. Det var mer ”ge mig luft, kall luft!” som kändes viktigt då. Söta killar var inte heller närvarande. Men det var ändå bra, jag gillade det.
Man köpte tvättmedel i såna här automater. Fatta så smart! Vi trodde ju att vi skulle behöva köpa ett normalstort tvättmedelspaket, men oh nej. Minisize för en tvätt.

<

En maskin kostade 2 dollar, man betalade med mynt. Den tog 30 min. (Och var ingen supertvätt direkt.) Tvättmedlet tror jag gick på 75 cent. Och sen torktumlaren, 25 cent för varje 7 min. Sen, klart och betalt!

Lite mer ohämmat självförhärligande!

Here goes: boken jag håller på med nu, 5:an, jag är helt kär i den. Det är så kul att komma på saker till den. Jag tror allra kulaste hittills.
Har haft en o-skrivig dag idag för att jag varit på ett uppdrag i Karlstad. Tänkte däremot massor på tåget tur och retur, samtidigt som jag sträckläste en sprillans ny och skitbra svensk deckare, och nu när jag kom hem så har jag suttit och stolpat ner lite i mitt block. Borde sova men kom på det ena efter det andra.
Det ovanliga med 5:an och det som orsakar allt det här skrivskrytet är:  det brukar ju vara ganska kul men även rätt jobbigt och svettigt att få ihop första versionen. Nu är det till 85% kul. Amazing. Och bara att tacka och ta emot ju.

Pratade på ett skrivarläger i Karlstad, himla roligt det med, apropå glädjande saker. En vecka av läsa och skriva för högstadieungdomar, som en dröm.
De hade läst ”Tänk om det där är jag” och ”Saker som aldrig händer” innan jag kom. Erik i senaste boken, han är spännande och poppis. Honom gillar man. Han borde få en egen bok. Jag håller verkligen med på alla punkter där. Jag noterar, som Gunnar Barbarotti skulle ha sagt.

Och PS, jag tycker sjäv det är jobbigt när ngn håller på att kvittra om hur bra det är hela tiden. I know, really. Jag brukar tycka dom är sjuuukt påfrestande.
Lovar att blogga så fort jag skriver om en och samma mening i 8 hrs, deal?

Nu: Bengt Ohlsson-krönikan

Det var den här om jinglar. Tycker den är väldigt bra, men det jag funderade över är att nu vet ju alla (”alla”) att han kör med jinglar. Tänk om någon tar upp det eller tänker på det nästa tillfälle de ses, en bit in i samtalet, pratar han engagerat och uppriktigt nu eller är det här en trött jingel som redan gått 10 ggr innan?
På ett sätt kan man se det som att han inte är sina krönikor till 100%, han är en yrkesskribent, klart han lägger till och fyller ut så det ska bli en bra text. Och klart han inte kör jinglar hela tiden, det fattar ju alla.
Men på ett annat sätt, kan ju ändå bli jobbigt om andra läser det bokstavligt. Igen den där risken med att bli ställd till svars.
Jag vet inte, någon annan som funderade på det?
Skriva saker och sen leva med att folk läser dem och kanske tom reagerar. Tricky. Ibland.

Ledig dag

Så här såg delar av gårdagen ut – läsa en annan människas bok på balkongen och äta en Budapeststubbe och inte skriva ett ord.
På bilden är bakelsen delad för jag tyckte den såg så stor ut, tänkte ”kan ta andra halvan om några timmar”. Right. Åt ändå upp allt i ett svep.
Boken var sådär bara, ingen höjdare. Men omslaget är jättefint.

Nu tänkte jag skriva ett ord.

Recyclat om att stöta på livs levande läsare

Läste en så bra krönika av Bengt Ohlsson som jag gillade och tänkte att jag måste skriva något om, men nu skiner solen, jag läser en spännande bok, yada yada. I väntan på krönikekommentar recyclar jag en krönika jag skrev själv till Aftonbladet häromveckan. Det är en liten tangering av ämnet. (Gud, vilken build up jag gör nu!)
Här är Aftonbladet först:

Hjälp, där är min bok!

En kväll förra våren satt jag på tunnelbanan hem. Plötsligt ser jag att tjejen i sätet bredvid läser en av mina böcker, “En liten chock”. Första gången jag ser en okänd läsare i aktion, och jag höll på att smälla av! Tänk om hon eller någon annan kände igen mig och visste att jag skrivit den boken? Jag ville på en och samma gång kliva av direkt/säga något åt henne/absolut inte säga något åt henne utan försöka iaktta och se om hon verkade gilla.
Det jag gjorde var att spänt titta rakt fram tills vi nådde min station där jag klev av utan att säga pip. (Jo, jag messade min förläggare.)
Junot Diaz (Oscar Waos korta förunderliga liv) berättade för mig han att han inte kunde gå in på en bokhandel på flera månader efter hans debutbok kommit ut. Det kändes som att ett larm skulle gå igång och alla i hela affären skulle veta att han skrivit den.
Jag vill ju att alla ska läsa mina böcker, som jag är stolt över, men samtidigt känns det så svårt att se folk göra det. Jag tror att jag är rädd för att bli ställd till svars. Det är en sak att få en dålig recension i tidningen, men om någon kom fram fysiskt och sa samma? Du milde. Av den anledningen kommer jag nog att reagera på exakt samma sätt om det skulle hända igen. Förnekelse och flykt. Och om ni känner igen mig, säg helst inget? Tack!

61 sidor!

Sommarens skrivmål avklarat, med andra ord. Puh! En och en halv vecka kvar innan jobbet börjar, så tänk om jag hinner 70 sidor nu. Would be awesome.
Firar detta med lite nötter.