Det har börjat dyka upp respons på ”Lite ihop” i Norge. Ett par bloggar har skrivit om den, gett väldigt fina omdömen.
Här är en recension i tidningen Aftenposten.
Och en lång och utförlig text om den på sajten Barnebokkritikk.
I augusti kommer den ut i Danmark, och då heter den ”Bare sådan lidt”. Coolt!!
Minns ni Landvetter där ”Lite ihop” var en av de tre mest utlånade 9-12-böckerna förra året?
Nu har jag fått mejl från b&u-bibliotekarien där, och det glädjande svaret var att det inte låg någon specialkampanj bakom framgången. Bibliotekarierna hade läst den och gillat jättemycket, och sen hade de tex boktipsat om den och andra böcker för femmorna på skolan. Men utöver det, ingen särskild satsning.
Mitt svar då: ??!!
Jag trodde ju bara det var mer fartfyllda genrer som gällde, men enligt bibliotekarien där så finns det visst ett sug efter böcker som inte är deckare eller innehåller rys. ”Jan Svensson” var tex också utlånad hela tiden, så hon hade inte kunnat läsa den än.
Roligt!
I samma anda hittade jag en ”Jan Svensson”-rec som avslutas så här:
”Johanna Lindbäck har verkligen lyckats här, och jag gillar att det ibland (men ändå för sällan) kommer ut såna här vardagsböcker som har killar i huvudrollen utan att boken är en deckare eller handlar om sport.”
Jag tänker att det kommer gå bättre att skriva på ett annat ställe, till och med en annan stad, det är bäst. Och så tänker jag på det fina biblioteket på Stora hotellet i Umeå. Där är det alltid så mysigt. Jag kollar resor dit. Alla är jättedyra för att det är så tätt inpå.
Nej, jag åker absolut inte till Umeå. Så onödigt.
Sen tänker jag att det blir bättre om jag bara sitter på ett kafé istället för på kontoret. Kanske ska slå till på en utefrukost?
Nej, jag äter frukost hemma, men efter den åker jag in till ett kafé och dra på trissor, det går faktiskt himla bra att skriva där. Satt hela förmiddagen tills jag var superhungrig. Åkte hem och åt lunch. Fortsatte lite till. Har fått ihop ett nytt kapitel på ungdomsboken nu som ändå fortfarande känns så väldigt mycket i början-början. Senast igår, fler tvivel angående om jag SKA skriva på den ELLER hoppa till ett annat projekt?
Jag hoppade inte till ett annat projekt. För jag ska ju inte det. Men gud, vad jobbigt det är den här gången.
Anyways. Nu har det varit en lugn och bra skrivdag, mestadels utan nät, och det är ju nyckeln till lugn i såna här stunder.
Och så har Linda Skugge läst och gillat ”Jan Svensson”. (Jag säger det lite i förbifarten, men fyll på med det antal !!! som ni känner för själva. För min del, ganska många.)
Två gånger per år kommer New Swedish Books från Kulturrådet. Ett urval av de bästa vuxen, lyrik, b&u och serieromanerna som kommit ut under senaste säsongen presenteras på engelska. ”Lite ihop” hamnade i den, och nu även ”Jan Svensson”.
Vad fult det blev med bilderna, och nu sitter jag med iPaden så kan inte fixa till. Får göra det sen. Men ändå, om man klickar på dem blir de större.
Okej, inför det här långa inlägget så vet jag att 1) det pågår MYCKET hemskare saker i världen och 2) vad tusan spelar min lilla bok för roll? Ingen! JAG VET DET, JAG LOVAR. Jag har lite distans till mig själv. Men ändå. Det här har irriterat mig konstant senaste veckan. Jag fick en recension i Norrländska Socialdemokraten (NSD) på min nya bok ”Jan Svensson”. NSD är en lokaltidning i Luleå där JS utspelar sig. Reccen var en totalsågning. Jag har aldrig blivit så sågad någonstans. (Texten ligger bakom betalvägg så jag kan inte länka. Jag köpte ett 24timmars-abonnemang för att läsa den.) Den började till exempel så här: ”Jan Svensson, jag hoppas att du inte finns!”. Sen fortsatte det i samma väldigt arroganta och negativa stil.
Givetvis är det en besvikelse att få dåliga recensioner, men det som störde mig med den här är att den här bygger på en så sjukt orättvis läsning. Det är som att skribenten var ute efter typ ”Hungerspelen”, och då är inte ”Jan Svensson” rätt bok. Den är mycket mer lågintensiv och handlar om relationer och gruppdynamik. Skribenten fattar aldrig det, och dissar därför hela boken som skittråkig från början till slut. Det händer ingenting i den, tycker hon. Jan Svensson flyttar till en ny stad och glider gnisselfritt in i sin nya klass. Sen fikar han lite med en kompis. De säljer kokosbollar till en klassresa. Sen får man reda på att hans pappa cyklar. The end.
Sammanfattar man handlingen så, då har man VERKLIGEN missat ALLT.
Hon inledde också med att berätta att hon hatar ungdomsskildringar. Varför i såna fall skriva om ungdomsböcker?
Inget annat än handlingen tas upp i texten. Inget om språk, karaktärer, tonträff, etc. Det är bara fokus på handlingen och att den är citat ”så tråkig att skolklockorna stannar”.
Först tänkte jag bara synd men okej, det här får jag ta. Fast sen ångrade jag mig. Hennes recension är som att klaga på att en deckare är skitdålig för att den innehåller så lite kärlek, och aldrig fatta att genren deckare betyder något annat än genren kärlek. Och hon skriver på en kultursida i en dagstidning. Då måste man ju ändå hålla en viss nivå, eller hur? Så jag mejlade kulturredaktören. Första gången på nio år och tio böcker jag svarar på en recension.
I mejlet bad jag inte om en hyllning eller sa något i stil med ”hur fan kan ni hata boken, den är skitbra!” utan påpekade orättvis läsning och att man bör ta upp fler komponenter än bara en. Ska man såga, berätta om allt suger lika mycket liksom. En bok är ju mer än bara sin handling. Jag kopierade BTJs omdöme och betyg* som en slags second opinion.
NSD-skribenten raljerade även om ifall Tunastigen och Tunaskolan finns i verkligheten (hon hoppades ju att JS inte gjorde det), så jag berättade att så var fallet. Synd att just lokaltidningen på orten ifrågasätter den detaljen. Jag har varit jättespecifik med miljön, och har med både stad, gatuadress, skola, vatten, teater, badhus och bibliotek. Det räckte tydligen inte för att förstå att det är autentiskt?
Först gick det fyra arbetsdagar utan svar. Sen mejlade jag kulturredaktören igen och tog med chefredaktören också. Då fick jag ett mycket kort svar dagen därpå från kulturen. Nej, skribenten hatar inte ungdomsskildringar, hon hade kanske bara uttryckt sig otydligt. Och så:
”Recensenten läser och skriver på läsarnas uppdrag och ska då uppriktigt uttrycka om den bok det handlar om är värd att rekommendera till läsning.
Jag förstår din besvikelse, men jag hade varit mera besviken om XX hyllat boken för att vara snäll mot dig som författare. Det hade varit ett bedrägeri mot våra läsare.”
Men tack för absolut ingenting eller goddag yxskaft. Hans läsning av mitt mejl var lika dålig som hennes läsning av min bok, dvs allt innehåll försvann. Jag bad aldrig om silkesvantar eller hyllning, det var inte det ifrågasättandet gick ut på. Jag har blivit recenserad i nio år, jag skriver såna själv, och jag fattar vad man får tåla, men NSD-texten var på en helt annan nivå. Min förläggare frågade tex om jag hade haft någon kontrovers med skribenten, var det här en beef? Svar nej. Fast nu har jag ju kanske det. Ska jag lista en kultursida och/eller en skribent med noll förtroende blir det NSD och den här människan. Nio år, tio böcker och nu eventuellt en beef. Får se hur jag känner nästa vecka. Men så kan det gå.
* ”Jan Svensson” fick 4 av 5 i betyg från BTJ.
Senaste Läs för livet-avsnittet ligger uppe på webben nu. Jag och Lotta Olsson från DN pratar om barn- och ungdomsböcker och DNs bevakning av dem. Enjoy!
Jag hann inte mer än tänka att jag är så himla less på alla människor som ägnar sig åt nonstop-egosäljande och promotande på sociala medier så kom BTJ-recensionen av ”Kanske ihop”. Nu skiter jag i mina egna principer och kör egosälj för fullt.
Jag väljer några extra bra rader ur den i allmänhet väldigt positiva texten:
”Detta är en klockren och varm vardagsberättelse om en tänkande, modig och rolig flicka /… /. Berättelsen lyckas att med små, och till synes, ytliga detaljer och ordvändningar gå på djupet. /…/ Språket är väl inlyssnat och kommentarerna skulle kunna komma ur munnen på vilken skolelev som helst. /…/ ”Kanske ihop” kommer att bli många läsares favoritbok framöver och slutet öppnar för en fortsättning.”
Nja, BTJ, det har jag nog inte tänkt. Men min förläggare vill att jag ska skriva mer om Ivan, så det kanske blir en spin off Ivan-bok istället för en ren ”Kanske ihop”-fortsättning.
(Rec av Helene Ehriander, ur BTJ-häfte 14123565. Och BTJ = Bibliotekstjänst.)
… men det här på Linda Skugges tumblr gjorde mig som alltid väldigt generat stolt. Och jag gillar Gunnars bok massor också, och Jennys.
Jag sa ju att jag skulle köra lite bloggsemester, men nu är jag kanske less på det, redan. Eventuellt så ångrar jag mig angående den. Känner stort behov att skriva om min skrivarkris. För en del kommer det att låta som ett hån när jag pratar om kris, men för mig var den på allvar.
Den varade i ungefär 3 dagar. Kort och intensiv.
Den handlade om att den här vuxenboken jag har tänkt på och planerat, länge, och längtat efter, och börjat skriva på, den blev plötsligt så FEL. Kändes inte alls bra. Kändes inte tillräckligt mycket. Eller mest fel. Jag vet inte. Inte så som mina starter brukar kännas iallafall, för starten är ju min bästa period. Är van att spurta igenom de första 30-40 sidorna och älska det. Men nu, skrev om och skrev om och kom aldrig längre än sidan 20, och visste inte alls om jag skulle fortsätta. Temat? Karaktärerna? Djupet? Funkar NÅGOT? Vad hur när vem varför? Hallå? Konflikt? Hallååå? Skrev om igen och igen. Fortfarande så himla tveksam.
Grejen är att jag har tänkt på den här historien i flera år, men nu sista året så har jag ändrat i handlingen för jag var inte intresserad av det jag kom på från början. Trodde det nya skulle bli jättebra, men sen när jag väl började skriva så kändes det… well, inte precis som Houston we have a winner.
Då kanske det är lätt att tänka: men lägg det åt sidan ett tag och skriv något annat under tiden?
På det är mitt svar: men det går ju inte! Jag HAR flera saker jag vill skriva, men jag har ju inte TÄNKT på dem, och det MÅSTE jag. Jag kan inte bara börja på något hux flux, det måste ha byggts upp och planerats efter konstens alla regler och det tar några månader. Så när den här vuxenboken inte funkade blev jag skitstressad. Här har man gått och sagt upp sig från skolan och så skiter sig det första projektet och vad tusan ska jag göra då?! Soc nästa.
Så här gjorde jag: mejlade texten till en signifikant läsare. Har ni såna? Uttrycket är snott från Jonas Gardell, men nu minns jag inte om han sa just signifikanta eller något annat ord. Iallafall, ett litet urval människor vars smak man litar på till 100%. När man släpper böcker (eller föreställningar eller skivor eller whatever) är man ju som ett himla nervvrak / vindflöjel. Har iiiingen aning om det är bra eller dåligt, och i det läget är det så lätt att tro på ALLT folk säger. Både positiv och negativ kritik. Allt är lika sant. Allt känns lika rätt och viktigt.
För att undvika det, skit i den stora massan och välj ut ett par personer som du ska lita på. De är inte insmickrande och snälla, utan ärliga och proffsiga. Deras åsikter lyssnar du på. De andras – nej. Tycker dina utvalda signifikanta att något du gjort är bra, då måste du tro att det är bra. Det spelar ingen roll sen om du råkar läsa reccar som inte håller med för de reccarna ska du inte lyssna på.
Ni förstår?
Japp, så jag mejlade de 20 sidorna till min förläggare C som egentligen inte har något professionellt intresse av den eftersom det är en vuxenbok, men hon var himla snäll och läste ändå och kom med lite plus och minus och några undringar. Typ att det jag befarade var diffust, det var diffust. Annat jag var tveksam om, det funkade. På det stora hela, lägg inte ner!
Sen mejlade jag: tänker temat typ bla bla och vill såhär men inte sådär. Och svaret: aha, blir ju säkert bra då om du gör si och så.
Så den läsningen och mejlkonvon i kombination med att jag gått och tänkt i några dagar och insett att jag ska tweaka det lite åt det hållet och lyfta ut den där grejen en aning och kanske börja på sidan 3 istället. (Chocken!! Säg en gång jag inte fått börja mina böcker på sidan 3?! Ta det som ett nybörjartips rakt av, börja alltid på sidan 3.)
Kontentan av det hela är: nu känns allt MYCKET bättre. Karaktärerna funkar, tempot och flytet också, och konflikterna jobbar jag på men de är tydligare och mer definierade än i måndags. Har inte börjat omskrivningen än, men jag tror jag kör imorgon. Nu längtar jag ju efter det igen. Håll tummarna. I need it!
Veckans lärdom: skaffa ett par signifikanta läsare, man behöver alltid såna.
Jag postar ju väldigt få reccar här, right? Och inte pga av att jag inte läser reccar på mina böcker, för det gör jag verkligen, men det är en balans att inte råka bli för tjatig eller tråkig för alla andra som inte har skrivit boken.
Hursomhelst, nu kommer 2 stycken på ”Som om jag frågat” som nyss släppts i POCKET. Det ni! Skulle passa ypperligt för läsare som går i högstadiet och uppåt, både killar och tjejer.
En ”vanlig” recension på Mina bibliotek (som är Västerbottens alla biblos).
Och så en liten mini-rec som fokuserar på homofobitemat. Blev jätteglad för den!
En annan himla rolig sak med ”Som jag frågat” är att den nyss sålts till Danmark. Yes! Den kommer förmodligen ut under 2014.
Ser sååå fram emot den omfattande lanseringsturnén som det danska förlaget med all säkerhet kommer att flyga in mig för. Okej, förmodligen gör de inte det. Men OM det blir aktuellt med en förfrågan från Köpenhamn så kan jag redan nu på stående fot tacka ja! Jag har ju sett två säsonger av ”Borgen” och allt.
Johanna Lindbäck 