Johanna Lindbäck

31 oktober, 2012

Intressant: Hur man bygger en karaktär

Filed under: Skrivande — Johanna @ 22:16

Ett förslag på något intressant från Janina: Konkreta skrivtips/skrivvanor tycker jag alltid är kul att läsa om. Dina böcker är ju väldigt karaktärsdrivna, det vore intressant att veta något om hur du tänker och jobbar när du bygger dina karaktärer.

Svar: Jag tänkte faktiskt på det här senast idag när jag var ute och sprang på förmiddagen. Hur förklara hur man skriver och bygger bra karaktärer? Det är svårt för det låter så självklart när man säger det. Men här kommer ett försök.

1) Jag tänker på dem jättemycket hela tiden medan jag skriver. Spanar på folk i samma ålder, som ser ungefär likadana ut, lyssnar på hur de pratar, tänker på vad de gillar för musik, allt sånt.

2) Det är som att lägga ett pussel som blir större och större för varje dag. Det börjar med små bitar. Kille. 15. Spelar fotboll men är ingen ”sportkille”. Lite känslig. Väldigt familjekär. Duktig i skolan. Snäll. Och ändå lite för gnällig ibland. Inte så konfliktsökande. Ganska osäker men ändå trygg hemifrån. Ganska bortskämd. Fattar inte riktigt hur andra ser honom, att han utstrålar mer säkerhet än han tror.
En del saker kommer jag på direkt, andra är sånt som växer fram.

3) En hel del om dem uppstår i pauserna när karaktärerna kan ägna sig åt oviktiga saker som att strösnacka, lyssna på musik, flumma runt, ha tillbakablickar. De blir mycket mer fylliga av allt det där som pågår mellan de stora händelserna.
Det här är ungefär som när man lär känna nya människor på riktigt, den processen. Först ser man hur de ser ut, och det är verkligen det minst intressanta med dem. Sen får man (förmodligen) deras trevliga och välvilliga jag. Och sen blir man kanske kompisar på riktigt och då får man se många fler sidor av dem, goda och mindre goda, och man törs bli mer öppenhjärtig. Typ så går det till att skapa en karaktär. Alltså, inget som jag svänger ihop på en vecka. Mina karaktärer är supertrista de första 50 sidorna i första versionen av en ny bok. Sen har jag fått lite kläm, och sen blir de bättre och bättre. (Går tillbaka och fyller i hela tiden.)

4) Sätt att prata. Väldigt viktigt! Folk pratar så olika i verkliga livet, och prat är en extremt bra informationsbärare. Man måste lyssna in sina karaktärer precis som man gör med riktiga människor. I min senaste bok märkte jag att pappan Henrik ofta hade börjat sina meningar med ”du”. Som ”du, han är väldigt…”. Det låter ju som en skitliten grej, men det är en sak som kan särskilja och märkas i skriven dialog. Och sen eftersom huvudpersonen John har ett väldigt nära förhållande till sin pappa så fick han också använda ganska mycket ”du”, medan andra utanför familjen inte fick göra det.
Jag tycker överlag att jag har kommit ganska långt med mina karaktärer när jag hör hur de ska prata och hör när det är fel.
En annan sak som jag tror att jag skrivit om förut är Mattias i ”Välkommen hem” som stammar lite. Nu är det väldigt många scener med honom som blev bortklippta till slut, men när jag skrev honom var det så tydligt för mig att han var besvärad av sin stamning så när han är med okända människor pratar han lite och kort för att inte riskera så mycket stamning. När han är med kända där han känner sig bekväm babblar han på. Och detta är inget som jag säger rent ut i texten alltså, utan det bara finns där.

5) Nr 2 hänger ju ihop med vad som ska hända för dem. Som i ”Som om jag frågat”, där är John så svartsjuk på sina kompisar och rädd att föräldrarna ska skiljas. Om man är femton, hur yttrar sig svartsjuka? Vad är man rädd för angående skilsmässan? Vad märker man av den? Varför får detta INTE hända? Hur är det troligt att en sån kille som han reagerar? Hade han börjat slåss och supa hade det känts helt out of character, så vad gör han istället?
Och, jätteviktigt, hur kan man gestalta allt det utan att bara sitta och säga ”han var förtvivlad”. Ja, hur ÄR just JOHN förtvivlad? Det är knäckfrågan. För lyckas man förmedla det genom gestaltning, (show, don’t tell), då kommer det att kännas som en trovärdig karaktär.

6) Ibland kan jag komma på en liten, liten detalj som blir jätteviktig. Typ som nu skriver jag på en sak där jag kom på vad huvudpersonen skulle ha för glasögon. Major breakthrough! Det var så mycket som blev tydligt med dessa glasögon. Och det är ju en pyttegrej egentligen, men den viktiga pyttegrejen.

7) Det viktigaste är ändå att jag är karaktären när jag skriver. Det är det allt mellan punkt 1-6 ska mynna ut i. Jag vet ju hur jag pratar och jag vet vad jag gör när jag blir förtvivlad. Det är därför frågan ”skriver du om sanna saker?” är så klurig. Ja, det gör jag. För om det inte var sant för mig så skulle jag aldrig kunna skriva det. Så det senaste året har jag varit en 15-årig kille, en 42-årig manlig gympalärare och pappa som gillar U2 och som är livrädd för att splittra på sin familj men ändå så jävla less på allt så han kanske måste det iallafall, och en lamslaget ledsen 40nånting mamma som jobbar som läkare och inte pallar med allt som hon borde för hon är så uppriven.
Just nu är jag en 24-årig kille med ett barn. Ja, och en 18-årig tjej. Frågor på det?

Hörni, detta blev en drapa utan dess like. Finns det fler INTRESSANTA saker att skriva om?

Annonser

Vad är intressant?

Filed under: Misc — Johanna @ 18:19

Gah, tycker den här bloggen mestadels varit ganska snuttig sista tiden med massa korta upplysningar – kom dit, köp den här boken, lyssna på det och det. Skulle vilja skriva om något mer INTRESSANT men just nu står det helt still i huvudet.
Vad är INTRESSANT?

Hälsningar supertrist bloggförfattare som just läst bakåt ett par sidor, och honestly, så här kan vi ju inte hålla på. Hur ska vi roa oss? Tell me!

29 oktober, 2012

Antologimedverkan ”Läsandets lust och magi”

Filed under: Läsa — Johanna @ 10:19

Sprillans ny i höst, ”Läsandets lust och magi”, utgiven av Brombergs. Alla texter – skönlitterära – handlar om hur läsintresse väcks i klassrum.

Mitt bidrag är ur ”En liten chock”, när Gustav får låna böcker av Eva och mejlar lite om dem. Om Murakami i synnerhet.*

Arton olika bidrag med allt från GW Perssons ”Gustavs grabb” och Ally Condies ”Matchad” till Camus ”Den första människan”.

* Ja, jag har sett Liv Strömqvists 12 anledningar till att Murakami inte fick Nobelpriset, och jag som har gillat honom länge OCH är feminist – hur tusan har jag inte kunnat tänka på det?! För ärligt, det har jag inte. Och nu känner jag mig ju inte så lite dum.

26 oktober, 2012

Men nu får jag skärpa mig

Filed under: Livet — Johanna @ 21:53

Vissa veckor blir man extra fixerad vid hur lyckade alla andra är. Dom har stora framgångar, dom vinner priser, eller nomineras till priser, dom säljer massa böcker, dom får göra framträdanden här och där och reser land och rike runt, dom blir fint ansedda, intervjuas i media… MED MERA. (För att inte tala om fina lägenheter och bra löner och mycket resor och allt sånt.)
Och själv så… nä, inte så lyckad överhuvudtaget.

Ska jag harva på med mina realistiska ungdomsböcker när typ alla ungdomar jag träffar skriker efter fantasy? (ÄR SÅ LESS PÅ FANTASY.)
Ska jag åka runt till skolor för ”nöjet” att höra att mina böcker är sega?
Kommer jag att kunna jobba som det här på riktigt eller ska jag gå tillbaka till skolan sen?
Allt som räknas är ju ändå att skriva vuxenböcker. Eller fantasy. (ÄR SÅ LESS PÅ FANTASY.)
Och varför är det ingen som bjuder MIG på ett glas bubbel nån gång? Va?!
Och varför och varför? Jamen, typ såna tjugo bittra frågor. På repeat.

Ibland är det bara att vifta bort det. För det mesta, som tur är, men i veckan gick det segt. Jag vet inte varför. För rationellt tänkt så vet jag att om jag för tio år sen fått höra att jag skulle skriva 6 böcker och vara med om ditt och datt och få göra det och det, då hade jag blivit skitavundsjuk på mig själv. Hade tyckt att jag var världens lyllo. Som jag ju ÄR, jag tycker det. Dom flesta veckor utom den här senaste.
Sååå tröttsamt.
Men sen hade jag ganska bra skrivflyt igår och även idag och då kändes det lite bättre och lite roligare.

Det kanske är mörkret och att det snart är november? (ÄR SÅ LESS PÅ NOVEMBER.)

Ja, och alla unga skriker inte efter fantasy. Det vet jag också. Ett tips till mig själv: läs inboxen med alla fina fanmail. Ingen andas om några jäkla vampyrer i dom utan dom säger att dom älskar Adrian och har läst ”Välkommen hem” 3 ggr. Bara som ett exempel. Till mig själv.
Nu blev detta väldigt egofixerat. Jag tror jag avslutar. På topp. Moahahaha.

Hej Robyn!

Filed under: Kreativitet — Johanna @ 10:59

Jag menar Petra Marklund och hennes låt ”Händerna mot himlen”. Har ni hört den? HAR NI HÖRT DEN? Now, there’s a novel if I ever saw one.
Heard one.
Whatever.
SKITBRA LÅT.

24 oktober, 2012

Ett samtal med Cilla Naumann

Filed under: Kreativitet,Misc,OT — Johanna @ 20:52

Ni kanske redan har koll på detta, eller tom har lyssnat, men vi har börjat göra podcaster med bokhora. I det andra avsnittet pratar jag med Cilla Naumann om hennes två senaste böcker, en ungdoms och en vuxen, som hänger ihop och delvis handlar om samma händelser. Så spännande! Kan inte komma på någon annan författare som gjort så?
Det var superroligt att prata med henne, och vi hade lätt kunnat fortsätta i en timme.
Inslaget kommer som nr 2 i podden, och pratet är cirka 10 min långt.

22 oktober, 2012

Ja, och så här håller vi på i Salongen

Filed under: Kreativitet,Livet,Skrivande — Johanna @ 13:44


Det var Gunnar som började. Vi andra följde efter. Nu har Ingelin kommit med en ny bok, och vad dyker upp?

Jo, Gunnar. Bror till huvudpersonen Cathrine.

Och Johanna Charlotte! En, ska vi säga, gammal flirt till Cahtrines man. Man gillar inte Johanna Charlotte. Hon är snygg och lyckad på alla sätt. Drar på sig typ en vit t-shirt och ett par gamla jeans och blir Jennifer Aniston-fräsch. Usch, hemska människa.

Vi hjälpte till att utveckla, kanske tom komma på henne som funktion?, en kväll i våras och sen fick vi äran ett låna ut våra namn.

Skulle kunna skriva ett inlägg som prisar Salongen efter varje träff. Vi hade en igen förra veckan. Så. Himla. Bra.
Prisad vare salongen!

(Har jag med Gunnar, Ingelin och Charlotte i ”Som om jag frågat” då? Såklart.)

21 oktober, 2012

Inspiration på bio

Filed under: Livet,Musik — Johanna @ 22:17

Två söndagar i rad har jag varit på bio. Det är kors i taket!
Jag vill STARKT tipsa om båda filmerna för de var så ENORMT livsinspirerande.
Se dessa:

1) Palme.
2) Searching for Sugarman.

Så, beställ biljetter nu genast. Ni kommer inte att ångra er.

19 oktober, 2012

Snart i ett nummer av Språktidningen

Filed under: Inte nu,Livet,PR,Skrivande — Johanna @ 20:24

Jag och Lisa Bjärbo blev intervjuade om hur det är att skriva bok ihop för några veckor sen, och idag var det dags för photo shoot. Helvit bakgrund och diverse vit rekvisita. Vi var instruerade att ha på oss helsvart.
Enkelt fixat när man är i kultursvängen.

Här en enskild bild som jag snodde från Lisas Instagram. Vi blev fotade tillsammans också. Tex sittande rygg mot rygg, invirade i vit sladd. Jag tror att det blev bra. (Fotografen började fixa till sladden och jag bara ”ska du vira in oss?” på skämt. Hej hopp.)

Det kommer i Språktidningen snart, men jag vet inte hur snart.

Har jag haft semester? När då?

Filed under: Livet — Johanna @ 08:47

Man är borta en vecka och det är toppen och bra och allting. Och sen tre dagar efter man är hemma, känslan av att det var ett halvår sen man stod på den där stranden. Inte var det då nyss.
Är det bortkastade pengar??

Det var så mycket katter på Samos! Sprang runt överallt. Här en liten kattunge som var så gullig.
Jag gick förbi en fiskaffär en morgon. I den dörröppningen låg / stod cirka sex katter och de hade något mycket längtansfullt och hungrigt i blicken. Men de stod bara just där vid dörröppningen. Ingen av dem hade vågat sig in.

Nästa sida »

Blogga med WordPress.com.