En sak jag har funderat på, det här med ungdomsböcker kontra vuxen, och bekymmer kontra bekymmer i de olika.
Mina ungdomsböcker får ofta beskrivningar i stil med att de innehåller vardagsbekymmer, att huvudpersonerna går igenom lite lättare kriser.
I ”Saker som aldrig händer” är dessa vardagsbekymmer en kille som älskar sin tjej men sen efter ett år tillsammans blir han ensam. I samma veva får han också massa problem med sina kompisar. Han blir verkligen skitensam, kan man säga.
I ”Välkommen hem” är det en huvudperson som brottas med det att hon gjort slut med en kille och vill hitta tillbaka till en mer vänskaplig relation med honom eftersom han fortfarande är en viktig person för henne. Hon vet inte hur det ska gå till och vad hon så att säga får tillåtelse att göra under tiden. Rätt mycket en växa upp-process för båda två, att försöka bete sig moget.
I ”Tänk om det där är jag” handlar det om en tjej som har blivit helt stukad efter ett otroligt ensamt år och nu vill hitta något sätt att bryta den trenden. Hon tvivlar konstant på sig själv och ifall hon fixar de sociala koderna eller gör bort sig.
För mig är vardagsbekymmer sånt som att missa bussen, kanske ha ett litet barn som inte sover på nätterna så man är så jävla trött hela tiden men man vet att denna period går över, eller att man har en kollega på jobbet som man stör sig lite lite grann på hela tiden fast inte så mycket att man vill skälla ut hen. Saker som påverkar en, men som inte tar över ens liv helt och hållet eller förändrar en i stort.
Om man nu tänker vuxenböcker och översätter mina handlingar till såna. Separera. Gå vidare, hitta tillbaka, hitta något nytt, förändra sig själv, tvivla. Kallas separationer i vuxenböcker för vardagsbekymmer? Oftast inte. Att separera är ju likställt med att förlora en familjemedlem, att få sparken och att bli allvarligt sjuk på den där listan över saker som chockar och påverkar en allra mest. Och okej, min huvudperson är en artonårig kille så han och hans tjej har inte bott ihop, de har inte förlovat sig, men det har varit ett riktigt förhållande för dem i ett år. Det ÄR en skitstor grej att lämna det.
Jag tror den här tendensen kanske kommer av den gamla traditionen att ungdomsböcker ska vara så extremt svarta och svåra. Det räcker inte med att göra slut med sin tjej för att det ska vara allvarligt, man ska även ha en mamma som är svårt sjuk och en pappa som super. Lite överdrivet, men hänger ni med? Vi har en lång räcka av problemhistorik i svenska ungdoms, mycket socialrealism. Sånt som, tack och lov, majoriteten inte känner igen sig i för deras liv är inte fullt så misäriga. Men sen kommer jag och skriver om huvudpersoner som har vanliga, fungerande familjer, de går i skolan och fixar det bra. Sen råkar de dessutom ha lite kärleksproblem eller tackla en sorgeprocess eller något, men i kontrast till det andra så kanske inte det är så farligt? Lite vardagsproblem bara. Well…
Johanna Lindbäck 