Frågor ju!

Förresten, under tiden som jag harvar på sidan 186, kom ihåg att det är fritt fram för frågor. Det är kul att svara på dom, bara inte ”vad är det för skillnad att skriva för ungdom eller vuxen?”, men annars, fritt fram.

Här är det snygga snygga omslaget förresten. Ser ni träden där längst ner? Gillar den detaljen så mycket för de bor längs en väg vid vattnet som det är just såna träd vid. Det visste ju inte min illustratör, men direkt jag såg bilden tänkte jag ”åh, strandvägen!”.

För Lule-bor: det är vid Gültzaudden, Norra Strandgatan. Har varit där och kollat och fotat och promenerat varenda gång jag varit hemma det senaste året.

För icke-Lulebor: Gültzaudden är typ Luleås Djurgården litegrann. Det är jättenära city, men ändå helt avskilt och lugnt (utom kanske ett par månader på sommaren när det är fester och sånt på den lilla stranden som finns där). Massa stora flådiga villor. Verkligen villor, inte bara hus. Ligger vid vattnet. Mycket mycket fint. Sen ett stenkast bort är det vanliga hyreshus. Där bor min huvudperson Sara.

Okej. 186. Balkongscenen. Let’s do it!

Slutet, igen och igen

Sidan 186 och framåt. I’m going in.

Go Skatteverket

Har bokfört och deklarerat ikväll (läs, min morbror har, jag har förklarat poster och kvitton). Suck. Ska betala in skitmycket skatt nu.
Och jag är för skatt, det är bara tråkigt när man får den så här massivt. Hade kunnat åka till NY flera gånger för pengarna. Det är min ständiga måttstock, en NY-resa. Med hotell/boende och mat. Som sagt, suck.

Har också tänkt massor på A, M och S i 2 dagar. Förstår dom så väl  nu. Är lite kär i dom igen*. Kommer att skriva sista delen på ett mycket bättre sätt. Logiskt. Börjar imorgon.

* Hoppas det kommer att kännas samma sen när/om ni läser den, att ni gillar dom. Erik från SSAH och dom här är mina favoriter.
Stod bakom en kille i en Minut-kö idag och han såg ut lite som jag tänker mig A (men inte samma hår). Stirrade på honom helt fascinerat. Så kan man bli om man skriver böcker, smått obehaglig.

”Är det lättare att skriva böcker nu?”

Får ofta den frågan, menat att det är svårt första och andra boken kanske, men sen är det bara att göra, rullar på fint.
Svar: HA! I wish!
Exakt det den här bloggen är en illustration av.

Skrev ut mitt manus igår. Och sen satt/låg jag där i mitt zombietrötta tillstånd och läste fram till sidan 202 där det börjar fucka upp. Tror jag fattar varför nu. Epiphany! En karaktärs reaktion och känslotillstånd var inte helt logiskt nämligen. Can’t mess with logic, som vi alla vet.

Och apropå logiskt, jag läser en blogg som heter Forever Young Adult som är skiiitbra. Mest om böcker, ibland lite blandat. Här har de gjort en vetenskaplig utredning om killarna i den underbara teveserien ”Felicity”. Vem ska vinna, Ben eller Noel? Svaret är Ben, säger jag. Ingen tvekan. Kolla vad FYA säger. ”BOOM! CHECK THAT SCIENCE.” Och OMG OMG kolla klippet i den posten.

PS, bara lite mer idoldyrkan

Måste flika in att det droppar in äääälskar-kommentarer på mina inlägg om den underbara underbara ”Jellicoe Road” på bokhora. Så ni som inte köpt än. Hello?
Och ja, jag fortsätter läsa den. Bär fortfarande med mig den när jag lämnar hemmet. Har börjat kalla den ”the gift that keeps on giving”.

Melina Marchetta. Jellicoe Road. Bekräfta köp.

Slutet, det sabla slutet

Inatt 02.11 skickade jag mitt redigerade manus till redaktören efter en mycket intensiv skrivvecka och påskhelg. Det har varit superfint väder här i Sthlm så på em har jag varit ute ngr timmar eller bara suttit på balkongen, men annars har det varit skriva skriva skriva.
Slutet är tyvärr helt urballat. Besviken på det, men jag måste sätta mig ner och läsa igenom allt för att se vad som är LOGISKT.

Tycker jag har redigerat som en jäkla galning den här gången och kom sen nu (tänker inte så klart kanske) på att det var pga de nya direktiven/förslagen mitt i. Hade redan kommit en bra bit på väg när jag så att säga började om för 3e ggn. Sista veckan var det som ”men tusan, är jag bara på sid 155??”-stress, och det är ju pga det. Anyways, slutet är uppe i det blå. Tycker lätt det blir så om man snabbskriver och det är mest handling som staplas på handling. Jag tappar känslan för karaktärerna. Vad de skulle göra, hur de är, på riktigt. Det blir mer speed än logik, och det är i de lägena som jag alltid styr av vägen. Typ som nu.
Men men, ska skriva ut allt idag och sätta mig nånstans för att läsa, och sen får jag synpunkter av Y.

Kan tillägga att jag vaknade efter 3 hrs sömn också. Pigg som en lärka idag alltså…

En idé för högstadiet: föreläsning för läsintresserade

När man är ute i skolor jobbar man i princip alltid i helklass (vad jag vet iallafall), och det kan vara både bra och dåligt. Jag förstår ju absolut poängen med att hela klassen ska lyssna, men om det är en klass där några väldigt högljutt hatar att läsa och andra väldigt tyst älskar att läsa*, då är det oftast himla synd om läs-älskarna.
Högstadieklasser är faktiskt svårast. På gymnasiet kan det självklart också finnas de här grupperingarna, men då är barnen lite mognare, lite mer medvetna, och behöver inte hålla på och mopsa sig hela tiden med det. På högstadiet, inga spärrar.
Så varför inte skippa helklasstänket och plocka ut någon grupp med elever som är intresserade? De läser ju oftast galet mycket och snabbt, så man kan göra bra förberedelser och det kan bli en helt annan typ av samtal än i den där stora gruppen. Jag ska börja föreslå det här själv när jag blir kontaktad av skolor. Vanliga klassprat kan varvas med specialgrupper.

* Sen finns det ju också:
Klasser där alla är ungefär lika måttligt intresserade / ointresserade, men där de flesta ligger på ganska lika nivå = inga problem.
Klasser där alla är hyfsat intresserade, eller så inne i skolans kultur att även om de inte gillar böcker så hänger de med på pratet utan protester = inga problem.
Det är de klasser med väldigt olika nivåer som är jobbigast. Nu tänker alla ”men duh!” och så här är det ju hela tiden, och visst är det det. Men jag menar så här, man satsar pengar för att ta dit kultur (tex en författare), så varför inte göra det bästa av det vid det tillfället? Jag är ju bara i en klass i 50-60 min, och det är frustrerande att så mycket energi ibland går åt att hålla koll på de trötta, uppstudsiga, bröliga elementen och ha en dialog med dem så de inte toklessnar. Under tiden sitter några tysta flickor och pojkar och typ tindrar med ögonen men de får bara små smulor mot vad de hade kunnat få.

Min nya idol

Jag har en ny IDOL. Melina Marchetta heter hon. På bokhora har jag tjatat sönder hennes ”Jellicoe Road” som lätt är den bästa boken jag läst på evigheter. Den är så bra att jag inte kunde låna ut den till C för hon kunde inte säga när hon skulle ha tid att läsa den = jag skulle kunna få vara utan Jellicoe i flera veckor och den tanken stod jag inte ut med. Så jag fick ta med mig boken hem och fortsatte läsa om den på tunnelbanan för Xe ggn i ordningen. Och jag är ju inte ens en omläsare.

Plöjde en annan av henne i helgen, ”Saving Francesca”, och den fick mig också att läsa om de bästa bitarna på direkten. Den var inte lika outstanding som Jellicoe men klart, klart, klart bra.

Hamnade på något ställe där de diskuterade nyttan av att plugga creative writing på college i USA. Var det värt alla de svindyra pengarna eller var det bara slöseri för det var ändå så få som fick bokkontrakt trots sin collegetid? Ett tips i kommentarstråden var att gå på mindre billigare skrivkurser och läsa 150 eller 250 YAs (ungdomsböcker) under två år. Minns inte siffran, därav ”eller”, men det var många iallafall.
Och mitt tips på total-obligatorisk läsning är nu Melina Marchetta.
Hon skapar världens bästa karaktärer. Allt händer med karaktärerna och det är helt fantastiskt.
Och hennes killar är tom bättre än Sarah Dessens.
Japp, plocka upp hakorna, så är det. Bättre än Dessens! Aldrig trodde jag då att jag skulle få uppleva det. Bliss.
Så njutningsfullt och så lärorikt att läsa henne.

Den tokförkylda föreläsningsveckan

Den här avklarade veckan är en seger! Jag blev lite hostig och halsontig sista dagen i Portugal, och sen på måndag slog det ut i full blom. I tisdags trodde jag nästan jag skulle tappa rösten, och det händer inte mig ofta.
Problemet? Att det är Världsbokdag den här veckan och jag skulle iväg och föreläsa. Så i onsdags laddade jag upp med en termos te och massa Alvedon och näsdukar och tog tåget till Bollnäs. Det var bara en timmes föreläsning för olika gymnasieklasser så det funkade. Var supertrött när jag tog tåget hem.
Sen kurera mig och snora hela torsdagen fram till kvällen då jag åkte till Örebro. Skulle vara på två olika skolor på fredagen (därav övernattning för att kunna börja tidigt). Den första var en storföreläsning på ett gymnasium, med mick, gick bra. Sen skjutsas iväg till andra skolan och ha fyra klassrumsprat på 50 min styck. Uuh. Det var väääldigt kraxigt och hostigt sista två timmarna av dem. Och trött.
Turligt nog var den sista klassen så liten, lugn, soft och intresserad, så det funkade att jag satt still på en stol och kände mig som en helt urvriden trasa. (I en del klasser hade ju det funkat i 30 sek.) Det blev nog den bästa lektionen av de fyra tror jag, trots förutsättningarna.

All in all – trevliga skolor allihop, men ändå, shit vad jobbigt. Min hals är värd en liten medalj för tappert kämpande tycker jag. Ja, eller blommor! Fick dessa snygga i Örebro. (Som jag av nån tourettes-anledning hela tiden ville säga Västerås om, why?)

Faktarutan
Föreläsningar? Japp, jag gör såna om skrivande och mina böcker, och så brukar jag berätta lite om bokhora och så om man vill. Eller andra saker som rör läsning, vikten av skönlitteratur, hur och vad man ska läsa. Och jag är bra på det!
Man bokar mig via Författarcentrum. Man kan också kontakta mig direkt givetvis.

Kill your darlings på HÖG nivå

Förra veckan när jag satt i Portugal och redigerade så hade jag innan skickat iväg första omskrivna delen till min redaktör. Fick mejl att hon gillade den mycket bättre nu men att hon hade ännu ett förslag för hur den skulle spetsas ytterligare. Ett chockförslag! Annars brukar det hon säger vara ungefär i linje med hur jag tänkt själv, lite mer pushigt bara, men det här var mycket pushigt. Satt och flämtade några minuter och tänkte ”nej, det vill jag inte! aldrig i livet!”, men nu några dagar senare… babysteps på väg dit. Kanske inte helt och hållet som hon föreslog, men, delvis. Tror jag.
Se där vilken helomvändning.
Och poängen, hade jag kommit på det själv? Nope, never ever. Vill jag det nu då? Nja. Helst inte. Varför är jag så lättövertalad då att jag gör det? Ja, för att min redaktör är en skitbra läsare och om hon säger att något inte funkar, då gör det nog med största sannolikhet inte det. Har insett detta av erfarenhet. Det blir en bättre bok med den här lösningen.

Jag låter aldrig andra människor läsa manus under arbetets gång. Okej, jag kan läsa upp vissa snuttar och berätta om det för min SALONG (fd skrivargruppen) men dom är ingen remiss som kommer med stora helhetssynpunkter. Inte heller låter jag ungdomar testläsa för att se vad de tycker (får ofta den frågan). Eller kompisar, eller min familj. Egentligen så lyssnar jag bara på två pers, Y och C.
Mina egna åsikter då? Ha! Allt är ju fullkomligt underbart ena dagen och skitskitdåligt andra. Där är svaret på den frågan, och det är därför redaktören och förläggaren får sån genomslagskraft. Plus att det är fjärde/femte boken vi jobbar på ihop, så vi är väldigt säkra på varandra nu. Y säger jump, jag säger how high. Lite överdrivet, men nästan.

Men jag gör det under protest den här gången! I looove my darlings. Och dom kommer i e-boken som extramaterial.