Slut på velandet, del 1

Det pågår så mycket hemskt i världen och Sverige, men jag skriver inte om det på den här bloggen. Bara det att varje gång jag kommer hem till min fina, lugna förort och min fina, varma lägenhet och fixar lite mat eller sätter mig i soffan med en kopp te, känner jag stor tacksamhet för att JAG har det så bra. En kontrast mot många andras liv på flera sätt.
Det är som det är.

En grej jag däremot skriver om här är ju skrivandet, och igår beslutade jag mig för det här med lite extern hjälp som pekade med hela händerna: nu skriver jag på ungdomsboken i en månad. Ett seriöst försök. Jag ska inte hoppa runt och vela fram och tillbaka mellan olika projekt under den tiden, utan fram till jul är det enbart ungdoms som gäller. Om jag efter den månaden och satsningen tycker det är dåligt flyt får jag byta, men inte innan.
Yes!

Kör igång n-u.

New Swedish Books från Kulturrådet

  

  

Två gånger per år kommer New Swedish Books från Kulturrådet. Ett urval av de bästa vuxen, lyrik, b&u och serieromanerna som kommit ut under senaste säsongen presenteras på engelska. ”Lite ihop” hamnade i den, och nu även ”Jan Svensson”. 

Vad fult det blev med bilderna, och nu sitter jag med iPaden så kan inte fixa till. Får göra det sen. Men ändå, om man klickar på dem blir de större.

En högpresterande person hanterar downshifting

Den högpresterande personen = jag. Efter att i flera år ha jobbat som lärare + skrivit blogg och böcker på alla lov och helger, och sen ha fått läsambassadörsuppdraget med resor hela hela hela tiden och skrivit bok och bloggar i pauserna, kom oktober och jag skulle ta det lugnt och vara hemma här i Stockholm och bara fokusera på att i lugn och ro skriva en bok. Jag visste typ vilken.
Fast sen hände detta, att jag i den stora inplanerade tidsluckan av noll jobbresor och föreläsningar under nästan en hel månad, började agera som idéspruta och kom på nya böcker varje vecka. Skrev ett kapitel, blev less, kom på en ny. Hoppjerka mellan idéerna.
I alla år har jag annars haft mycket lätt för att välja EN idé och köra på och göra den klar.
Nu, inte så.
Jag har också ägnat ganska mycket tid åt att inte göra något särskilt.
Yes, ni läste rätt. Jag har glidit runt. Som tusan.

Jag HAR ju uppdrag och föreläsningar och småtexter att skriva i höst, men de senaste månaderna har ändå varit så extremt mycket mindre stress, press och deadlines än de senaste åren. På ett sätt, himla skönt, jag är värd det, ingen orkar fara runt som en galning hur länge som helst, osv. På ett annat sätt, jag måste ju bestämma mig nu, kan ju inte bara lalla runt, måste börja skriva ordentligt, så nu får jag faktiskt bestämma mig för ett projekt, gaaah, osv.

Det här är en ny process för mig. Nu har den ju bara pågått i ett par månader, så det är inte som att jag har lallat runt och levt på gamla meriter i ett år, men ett par månader är ändå en väääldigt lång tid av att göra typ ingenting för mig. (Definitionen av ”ingenting” går att diskutera, men jag jämför med mitt liv de senaste åren.) Den här veckan till exempel, då har jag fyra helt obokade dagar. Yowsa! Oceaner av tid! Skulle hinna skriva massor på en ny bok! Fast … nä. Har funderat på VAD jag ska skriva istället. Vilket av alla projekt. Läget just nu är att jag nog ska försöka komma igång på riktigt nästa vecka med ett av dem.

Om ni läser det här och håller på att dö av avundsjuka och tänker att jag lever i en lös och ledig lyxtillvaro – jag vet! Jag tycker också att det är skitlyxigt. Fast det här avslappnade läget har ju inte kommit ur tomma intet, och inte kommer det pågå för evigt heller.

Verkställer bytet av allt

Idag har jag börjat med den här omskrivningen. Liksom börjat om, kan man också säga.

Pk-inlägg kanske?

Nu kommer jag att låta som en riktig pk-människa som slänger ur mig ett par floskler, men jag tar den risken.
Idag har jag varit på en skola här i Stockholm och berättat om skrivande och mina böcker och allt sånt. Dagen efter Trollhättan-dådet var jag på en mellanstadieskola i Luleå och gjorde samma sak. Vid båda tillfällena har det i förväg känts som speciella och lite nerviga dagar – kommer vi att behålla schemat, ska det bli en extra samling med info om detta, vad ska jag som gäst säga, osv. Vid båda tillfällena kunde jag sen ha mitt schema precis som tänkt, prata om mina saker och inte beröra det hemska. Och det var skönt.
Nu kommer floskelpartiet – att få vara med barn och unga, vår framtid, det är fint!
Fast allvarligt, jag tycker att det ÄR fint vid såna här händelser i synnerhet, men i allmänhet i livet också. Och jag behöver inte ens singla ut bara barn och unga, utan det gäller med alla människor i stort oavsett ålder. Att inte vara ensam, utan att ingå i en gemenskap. Det ÄR sånt som hjälper. Det är ju vetenskapligt bevisat att man mår bättre av att engagera sig i andra, och inte bara tänka på sig själv. Man blir friskare av att släppa sitt egenfokus lite.
Även idag funkade det så. Det blev en bra dag. Förhoppningsvis inte bara för mig, utan för hela kollektivet. Vid såna här tillfällen tycker jag att man alltid kommer tillbaka till samma grundtankar, och det är att ensamhet och isolering är dåliga, men gemenskap behövs och stärker alla. Kan funka på både stort och smått, lätta och svåra områden. Idag hade vi samtal om böcker och skapande. Det var fint.

Liten författarturné i Luleå och Arjeplog

Den här veckan har det varit norra Sverige för hela slanten. Måndag och tisdag i Luleå, på stadsbibblan och på Tunaskolan. Det är den skola ”Jan Svensson” går på, och jag träffade hela mellanstadiet i en storsamling. Lärarna hade börjat högläsa boken i alla klasser och kommit ungefär halvvägs. De berättade att barnen hoppar till varje gång skolan eller Tunastigen nämns, och speciellt årskurs 4 för de är i Jan Svenssons klassrum. (Alla placeringar är beskrivna i boken.)

Tror det här var min mest intensiva mellanstadieträff någonsin? De brukar alltid ha skitmånga frågor, men i tisdags var det nog rekord. Jag pratade i kanske tio, femton minuter om hur jag gått runt och spanat på området, fotat, fått komma på rundvisningar på skolan minst två gånger eftersom de har en sån snäll bibliotekarie där. Sen tog de 6 klasserna över. KULSPRUTETEMPO med frågor. Vi höll på i en timme. JAG var då riktigt trött efter det.

Senare på eftermiddagen tog jag bussen upp till Arjeplog, och träffade högstadiet och mellanstadiet där i två dagar. Också intensivt. Och så speciellt! Jag har aldrig varit där förut, men nu på två dagar har jag fått höra mycket om testarna, alltså biltestarna, som kommer dit på vintern och i princip bär upp hela samhället under några månader. Flera hotell har bara öppet under vintern på grund av dem (inte på sommaren, då är det för lite folk), och de har tom fått bygga till våningar. Flera ortsbor hyr ut sina hus i några månader också och tjänar bra med pengar på det. Restauranger plus affärer tjänar extra mycket. Så fascinerande med denna industri!

Arjeplog i sig var också så himla vackert. Det ligger vid Hornavan. Det hade kommit lite snö. Solen strålade (ena dagen). Hon som bokat mig och skötte hela ruljangsen med hämtning och skjuts och mat och allt sa direkt att jag säkert skulle bli så förtjust att jag ville komma tillbaka på semester sen själv. Inte helt omöjligt! Det var ungefär som Norge = andlöst vacket.

Ett museum av känslor, händelser, insikter och tankar

”Man skriver ju om saker som har hänt i livet, men också om sådant som har odlats i en lite i hemlighet. Man bär lite av ett museum av känslor, händelser, insikter och tankar inom sig. Det är det museet jag går omkring i när jag skriver.”

Det här säger författaren Ola Nilsson i en intervju i SvD idag. Han får deras litteraturpris för sin roman ”Isidor och Paula”. Jag har läst den, och JA, klart värd ett pris! Det blir till exempel aldrig detsamma att åka tunnelbana efter man läst den, för mycket handling utspelar sig längs gröna linjen.
Och citatet ovan, så bra beskrivning av vad skrivande går ut på. Ett museum av känslor, händelser, insikter och tankar.

Jag har också läst ”Hundarna” av honom, även den är skitbra.

Kanske ska byta berättarperspektiv, antal huvudpersoner, med mera, med mera…

Det här kom jag på igårkväll. Nu är det 3:e person, och två huvudpersoner, och dåtid, i ungdomsboken jag håller på med. Men varenda gång jag tänker på den så är det i 1:a person, och alltid _bara_ från den ena huvudpersonens röst. Och dessutom i presens.
Jag skriver ju inte i presens!! Eftersom min känsla för presens är: EEEEW. Nä, okej, det är det inte alls, andra får skriva i presens hur mycket de vill, men JAG håller mig ifrån det.
Och så gillar jag 3:e person! Har inte skrivit i 3:e på länge, tänkte nu göra en storstilad återkomst. Men vafan, det kanske inte blir så då. Jag testar att göra om ena hp till bikaraktär, ändrar tempus och byter perspektiv. Jajajaja.

Det jag håller på med är alltså att jag letar efter en röst, en färg. Ni som har läst ”Constant reader” av Linda Skugge vet allt om detta. En skör process att leta en röst, en färg.

Och när jag kom till kontoret idag hade min redan väldigt snälla kollega P tagit med sig filtar åt oss! Det är nämligen jättekallt i den här lokalen. Vi har inte ens nått utetemperaturer under 0 ju, men alla sitter invirade i halsdukar, koftor, underställ.
Fast nu sitter jag och P invirade i röda filtar! Som på kafe på våren, ni vet.

Uppstigning kl 04.18

Då vaknade jag inatt, och tänkte på BOKEN. Shit, när jag vaknar mitt i natten för att göra det, då är det igång.
Sen kunde jag inte riktigt somna om fast jag kämpade på. Promenerade in till kontoret så småningom och var ändå här klockan 8. (Det tar cirka en timme att gå, fuskade med buss genom Söder sista biten.) Himla skön start. Älskar att gå och tänka på bok, eller springa och tänka på bok för den delen.
Nu sitter jag med torgvantarna på, kallt kontor!, och skriver.