Det har jobbats, deklarerats, skrivkursats, minglats…

… fyllts år, skrivits, minglats igen.
De senaste två veckorna alltså. Ett ord: busy.
På bilden (klicka för större) är jag och Lisa på en bokrelease i torsdags, Pernilla Alms ”Alltid du”. (Bilden är snodd från Pernillas blogg.)

Det har varit roliga och/eller jätteroliga saker mycket av det, men shit, väl intensivt.

Ledde skrivkurs med Lisa förra helgen också = inte så mycket vila då. Sen på’t igen med Vimmerby och skolbesök i måndags. Och sen skoljobb som vanligt, och div mingel och aktiviteter tre kvällar i rad. I lediga stunder har jag dessutom försökt klämma in skrivande för att bli färdig med redigeringen av 6:an.
Ja, spännings/trötthetshuvudvärken har suttit som en smäck varje morgon.

Igår fredag var min lediga dag, och då hade jag tänkt tokskriva men insåg snabbt att jag var alldeles för trött. Det blev bara pyttelite skriv på förmiddagen och sen skogspromenad och läsa andras böcker och koppla av istället. Totalt nödvändigt.

Det är klart och tydligt att jag behöver göra detta för att inte bli utbränd / tokig: träna och läsa. Har knappt tränat och har inte läst mer än 10 min i stöten de senaste 2 veckorna. Det var så lyxigt att igår sitta på balkongen i några timmar.

Sen är mamma på besök och hon ville bjuda mig på middag på någon fin restaurang. Vanligtvis älskar jag ju det, men nu var jag helt ”kan jag inte laga mat här hemma istället? Det var minst en vecka sen sist!”. Så igår och idag, gjorde recept ur mina kokböcker. Planerade och skrev inköpslistor. Det är också ett måste, att laga mat ibland. Nu åt vi precis en rabarbersmulpaj, vårens första. Är rabarber den godaste pajingrediensen? Jag är benägen att säga ”gud, JA!”.

Slut på ”kära dagbok”-inlägget. Måste fortsätta läsa.

Årets redaktör – Ylva Blomqvist

För någon månad sen fick jag ett mejl från förläggaren om jag ville skriva en motivering till Årets redaktör, för de skulle föreslå Yllet. Yllet = Ylva Blomqvist. Min redaktör. JA! sa jag och berättade om HUR BRA YLVA ÄR.

I måndags fick jag mejl att Ylva vunnit. Tjoho! Och jag fick komma på prisutdelningen och middagen också. Vi var två Ylva-författare där, jag och Petter Lidbeck. Så fick hon en finfin motivering, ett diplom, blommor och 10 000 kr för att på något vis förkovra sig. SÅ VÄLFÖRTJÄNT!

Det här blev en suddig bild, men anyways, ni ser fina Ylva.

Vi har jobbat ihop på 4 böcker (inte ”Saker som aldrig händer” och inte den nuvarande ”Som om jag frågat”) och jag är ett stort, stort Ylva-fan. Hon är för det första hur snäll och vänlig och skojig som helst, och för det andra är hon så extremt proffsig. Världens bästa kombo! Hon pushar och sporrar under skrivarbetet, och när vi kommer in i redigeringsfasen har hon alltid massa bra förslag och synpunkter som jag köper till 98%. Jag gör i princip allt som Ylva säger, för mina texter blir så himla mycket bättre då.
Och sen när vi kommer in i det petiga korr-arbetet och typ vända 5 med manuset… Oh my god. Jag är spyless och Ylva är ”men nu läser vi det här 2 ggr till”. Det gör ju inte jag, kan jag säga. Men jag är såå tacksam att hon gör det! Sen när hon skriver mejl om saker hon vill ändra läser jag knappt dom mejlen heller utan säger bara ja till allt. Litar fullständigt på att hon har rätt.

Helt enkelt, att skriva böcker är ju ett grupparbete, och man är väldigt lycklig om man får Ylva i sin grupp.
Grattis grattis grattis!!

Är det så kul att skriva? Nej.

Jag blev intervjuad i veckan. En av frågorna var vad som är så kul med att skriva.
Det är inte så kul, hör jag mig själv säga. Men jag gör det ändå, för det är det jag gör. Men det handlar inte främst om att ha kul.

Nu låter jag som en martyr och som att någon tvingar mig att hålla på. Icket.
Men jag har skrivit sen jag var 7 år. Alltid skrivit. Det är mitt sätt. Brev, dagbok, bloggar, böcker. Nu skriver jag främst böcker, och det är ett större slit med mer krav än att driva en egen blogg utan deadlines eller något sånt. Men allt kommer ifrån det där att tydligen är det skriva jag gör när jag ska bearbeta saker som händer. Man kan springa i skogen, lyssna på musik, göra musik, vad som helst. Jag skriver.
Och för att snyggt sno en sak ur min egen bok ”Välkommen hem”. Adrian och Sara pratar om träning. Adrian påpekar att hon fortsätter att springa gång efter gång även om det inte är kul. För kul är bara en av de många anledningarna de har att träna. Inte den främsta kanske. Eftersom jag har skrivit det där – så tycker jag om både träning och skrivande. Ibland är det superkul, ibland hemskt och trögt. Men den senare känslan får mig inte att sluta. För det handlar inte bara om att nå den första känslan. Det är främst att jag ska sortera mig, bearbeta, inte bli tokig, inte bli för uppstressad. Därför håller jag på. Att ha kul är en väldigt trevlig biprodukt som kommer då och då. Sen är det givetvis fantastiskt roligt att jag skriver böcker som ett förlag ger ut och som massa människor läser. DET ÄR K-U-L. Men om jag inte hade lyckats bli publicerad författare så vet jag att jag ändå hade fortsatt skriva. Hade säkert satsat ännu mer på att blogga och sånt, bara för att jag måste skriva, hela tiden, varje vecka, år ut och år in.

Nya boken: ”Som om jag frågat”

Såg precis att den kommit upp på nätbokhandlarna! ”Som om jag frågat”, bok nr 6, släpps i slutet av augusti.

Och här är säljtexten:

”Allt förändras den där hösten när John börjar nian. Han har ju förstått att det varit på gång länge, men det är inte förrän den där onsdagen, efter fotbollsträningen, som det verkligen händer. Det är då mamma och pappa berättar att de ska flytta isär. Ett tag bara, på prov, liksom. Men hur länge är ett tag? Hur länge måste man pröva för att veta?

Ingenting är kul längre. Inte fotbollen, inte att hänga med kompisar. Allt känns bara konstigt för John. Och bästa kompisen Lukas kan han inte riktigt snacka med längre. Inte sen han blev ihop med Saga. Saga som är Johns barndomsvän, som bor granne med honom, som han alltid har kunnat umgås med utan att det har känts konstigt. Ända till nu. Nu är hon och Lukas ett par och John är typ jordens ensammaste.

Johanna Lindbäck är en mästare på feel good-realism och hennes böcker älskas av både tonåringar och vuxna. Man gillar verkligen karaktärerna och igenkänningsfaktorn är skyhög.”

En annan karaktär som är viktig i den är Line, som är lillsyrra till Erik i ”Saker som aldrig händer”. Hon går i samma klass som huvudpersonen John.
Yes, jag mutar in Luleå och mitt eget universum. Recyclar figurer heeela tiden.

Och för folk som känner till Luleå – de bor på Björkskatan, går på den skolan. Min gamla högstadieskola!

Vad man gör?

Jo, tvingar sig själv. Igår måndag = skrivdag. Var och simmade på morgonen och sen skulle jag börja jobba. SÅ less ju. Satt hemma först och det gick inget bra, tråkigt, trist, osv. Fick övertala mig själv att fortsätta. Käkade lunch och sen gick jag till bibblan för att en bok kommit. Tog med mig datorn dit bara för att. Skulle mejla några saker och sen började jag skriva, och så hips vips hade det gått två och en halv timme med lite flyt. Mejlade det jag fått ihop hittills (typ 25 sidor kvar att skriva / fixa) till förläggaren och redaktören med uppmaningen ”säg att det här är lite bättre nu”. Ja, exakt formulering. Och det fattar ju jag med att dom i det läget inte skulle säga ”nej, tyvärr, det är det faktiskt inte”, för det skulle ju vara väldigt osmart ur deras synvinkel. Men ändå, behöver lite pushig och positiv respons. Skrev lite mer. Åkte in till stan och lyssnade på ett samtal om skrivande med andra författare. Blev inspirerad och kände igen mig mycket.
(Ända tills några började ställa prettofrågor om form. Alltså, intresseflaggorna bara sjönk ner mot golvet i rummet då. SÅ tråkig vändning i det spännande samtalet. Vad rymmer formen, hur har diskussionen blivit om det, är det bra, yada yada yada. Såna som pratar så mycket om det – saknar dom en historia att berätta? För mig känns det så. Är man så intresserad av att uttrycka sig om formen och bara diskutera den men inte innehållet, då har man inget att berätta fast man skulle gärna önska att man hade det. Min åsikt. Som att vara mer intresserad av att bygga den bästa cykeln med dom bästa grejerna än att faktiskt ta sig en cykeltur.)

Och idag andades jag ut lite (känner mig stressad för har så många punkter denna vecka, och måste ju skriva, men det är det ena viktiga efter det andra som ska fixas) och började läsa igenom manuset från sidan 1 i lugn och ro. Hatar faktiskt inte! Framsteg.

Gud, den här processen, de här upp och ner-dalarna. Hur den är.

Sen såg jag teve. ”Min sanning” med Linda Skugge som jag läst hela livet. Gillade det programmet mycket. Måste kolla igenom hennes böcker. Önskar att hon skulle börja skriva någonstans igen. Ja, eller skriva en bok. Men det tar ju tid. I know.

Portugalpåsklov

Fint och soligt väder i två dagar, sen mer molnigt och rätt blåsigt. Men bra för träning, och det var en sån resa. Gå i berg till exempel. Springa i skogen. Dansa zumba. Morgonyoga en dag nere på stranden med utsikt mot soluppgång och Atlanten. Och fortsätta skriva lite här och där. Påsken 2012.

BLIR det en färdig bok?

Kan vi prata lite om den här skräcken / stunderna som alltid kommer i alla projekt?

Det här är INGET bra. Det blir aldrig FÄRDIGT. Jag kommer aldrig att få IHOP det.

Och detta då i ett läge när tåget redan rullat ut från perrongen, dvs hela karusellen är igång.
Men ändå.

Alltså SORRY men det blir INGEN bok den här gången för att… den suger / jag suger / alla andra kommer också tycka att den suger / osv. Vi drar tillbaka allt. Jag blir nu en sån där besvärlig författare som konstrar och håller på.

Mmm.

Och sen kommer ett mejl med lite promotionmaterial från förlaget i just den stunden och man (jag) bara ”skitfint!” men samtidigt ”alltså shit…”.
Yeah.
Då måste man faktiskt skriva färdigt, det känner man ju.
Det är alltid så NERVÖST. Och idag tycker jag inte den är så bra denna sjätte bok. Den saknar liksom… det mesta. Hoppas att den känslan / det läget ändrar på sig rejält inom en snar, snar framtid. Typ imorgon.

Nästa projekt

Jag och Charlotte har ju sagt att vi ska skriva en vuxen nu, tagit i hand på det och allt.
Och jag har en klar idé om vad det ska vara, karaktärerna, love them, jag har ett par så sjukt bra scener jag längtar efter att skriva. Har en skitbra öppningsscen. Vet typ halva boken men sen är det väldigt väldigt vagt och det känns som ett stort problem i det här fallet för historien blir minst sagt halv om jag inte kommer vidare. Ganska nervös för att det ska ta stopp där i mitten. Så jag har gått runt och försökt tänka på det, som jag brukar den här tiden. (Håller på med mina nuvarande projekt, bok 6 och min å Lisas, samtidigt som nästa nya bubblar på lite löst.)

Problemet?
Att jag bara tänker på en ungdomsidé istället, och där trillar det in uppslag. Kom på en riktig gamechanger idag. Typ det där som gjorde att allt kändes ”jamen, just det!”-givet.

Skulle ju testa vuxen. Vill det. Mycket. Faktiskt! Utmaning och allt sånt.

Det är bara det att nu vet jag vad killen i ungdomsboken heter och vad problemet är med honom och hur dom träffas och jag kanske är väldigt väldigt sugen att ta reda på vad som händer då.

Tusan också.

Läs och läs ännu mer och sno det bästa

Har sagt det förut och säger det gärna tusen gånger till: om man vill skriva bra böcker – läs andras skitbra böcker och sno godbitarna.
Inte sno som i sno-sno, men liksom känslor och stämningar. Det är det bästa! Så himla magiskt varje gång man läser en bra bok som på olika sätt bara råkar klocka in mot ens eget projekt. Som när jag läste ”Jellicoe Road” första gången medan jag höll på med ”Välkommen hem”-bearbetning. Det var en välsignelse! Tack Jonah Griggs.
Eller att som nu bara kliva in i en stor melankolisk stämning och känna att det här är ju exakt vad jag behöver till 6:an. Och så puttrar det fram scener ur min egen bok medan jag plöjer den andra, och det är som urverk när allt kuggar ihop.
Magic.

Okej, men nu var det ju GLAD PÅSK och allt!
Kunde bara inte hålla mig. Älskar böcker. ”Står jämt så mycket shit i dom.” *

* Det där var en liten liten parafras ur minnet på en sak som Linda Skugge sa en gång i sin ungdom, om varför hon INTE gillade att läsa böcker. Sen fattade hon ju bättre.

Tygpåse! Glad påsk!

En spegelvänd bild, men kolla denna tygpåse som jag går omkring med idag! Lisas ”Allt jag säger är sant”-påse. Den passar extra bra nu pga GUL och pga PÅSK och pga SNYGG.

Imorgon är det långfredag och officiellt psåklov. Trevlig helg, alla! Vi hoppas på fint väder och mycket godis!