Jag läste den här intervjun och känner mer och mer att jag vill få in politik i allt jag skriver, men på ett ”fluffigare” sätt som inte får läsare att välja bort en bok pga Frågan som de kanske inte sympatiserar med. Alltså inte skriva politiska böcker typ Maria Svelands ”Hatet”, även fast jag tycker den är skitviktig och bra. Men den är dels provocerande för många som inte ens kan närma sig boken för att det är just det innehållet, och dels så skriver jag ju fiktion. Är ute efter Katarina Wennstam-stilen i såna fall. Hon skriver spänningsromaner (och det är väl inte jag inne på heller), men det är alltid med något viktigt om samhälle och politik. Då kan man smyga sig på läsaren och ge dem ett aha-moment de inte var beredda på.
Tex att Bechdel-testet är med i ”Lite ihop”. Glädjande nog har jag fått flera positiva reaktioner på det. Förhoppningsvis leder det till en diskussion / något mer när man läser. I ”Kanske ihop” är det feministiskt självförsvar. Väldigt, väldigt, väldigt typiskt Umeå som under flera år härjades av en mycket våldsam serie-våldtäktsman (som nu i dessa dagar har släppts fri).
I ”Jan Svensson” har jag också flera liknande saker, men jag kanske ska vänta med att berätta dem?
Iallafall, alltid en bra historia i centrum som ska locka in läsaren, men sen kan man lägga in en massa annat i fråga om karaktärer, fritidsintressen, samtalsämnen och så. Jag brukar tex inte uttalat berätta om feminismen och alla kvinnliga förebilder runt Majken när jag ska göra ”Lite ihop”-reklam för mellanstadieklasser för det är så många som har för sig att de inte är feminister, eller har fått med sig hemifrån att det är en tråkig / onödig fråga. Jag trycker hårt på kompisar och kärlek istället, och sen kommer det andra som en bonus.
Nu håller jag på att fundera på det där fröet till ”Jan Svensson”-fortsättning som jag fick häromveckan. Måste utveckla och komma på fler idéer för den. Och komma på vad det ska smygas in för saker. Jag tror kanske kvinnor och ekonomi och värdet i att kunna försörja sig själv utan att vara beroende av en man. Det låter väl klockrent för en 9-12-bok eller hur?!
En annan grej som tangerar det här – jag tycker det är sånt slöseri att i nästan all amerikansk fantasy jag läser – och som i de flesta fall är enorma succéer som säljer galet mycket över hela världen – så är alla karaktärer så otroligt stereotypa. Alla killar är muskliga, har markerade hakor, är skittuffa och skitsnygga. Alla tjejer har drömkroppen, drömansiktet och drömhåret, och är tuffa på sitt lite mer kvinnliga sätt. Och så är typ alla hetero? Jag kan villigt erkänna att jag inte läser fantasy hela tiden, men jag läser alltså de stora succéerna och tycker jag möter samma utseenden och identiteter om och om igen. Det varierar mellan rött hår, mörkt hår, gröna ögon, bruna ögon, men annars är det same same.
Det här är ju VÄRLDENS plattform för författarna. Ska de nöja sig med att tänka ”jamen, jag har en kvinnlig hjälte, en så kallat Stark Tjej, och det är ju annorlunda och spännande! Det får räcka!”. Jag tycker inte det. Skulle vilja se en fantasyhjälte som går utanför den ytterst snäva ramen.
Johanna Lindbäck 