Och lite mer på tema liv och skapande

Annika Norlin är ju en ständig idol. För några veckor sen var hon med i Söndagsintervjun i P1.

En söndag, två filmer, en stad

Igår hade jag varit och tränat. Kom hem, skulle fixa lunch. Medan riset kokade slog jag på teven och hamnade mitt i ett lovande program. Jag kan säga exakt vad som var lovande: jag såg ryggen på en tjej som bär en svart Kånken-ryggsäck och hon går på en trottoar i en stad som är misstänkt lik New York.
Min omedelbara reaktion: åh, vad är det här för skitspännande? Kånken och New York? Det kan inte bli dåligt!
Det blev det inte heller.
Det skitspännande programmet var K Special: Bobbi Jene.
Trettioåriga dansaren Bobbi Jene Smith bestämmer sig efter tio framgångsrika år i Batsheva Dance Company i Tel Aviv att flytta hem till USA. Hon måste försöka börja om och skapa sig en plats och ett namn där.
Jag kom in ungefär i halvlek så jag tittade färdigt på teven, och sen slog jag direkt igång Svt play för att se första halvan.

Denna dokumentär innehöll tre favvosaker: dans, Kånken, New York. Haha! Men skämt åsido, de tre plus tre till. Två av dem är hur man skapar, och att leva som en skapande människa. Jag kan inte se / läsa / höra mig mätt på såna skildringar. I det här fallet dans ju, och jag kan ingenting om dans, men det var ändå så intressant.

Den tredje favvogrejen: Israel. Ni vet att vissa miljöer bara är extra spännande, fascinerande, man dras till allt om dem? New York är en sån. Israel en annan. Jag skulle så gärna vilja resa till det landet, men jag tror aldrig det kommer hända.
Iallafall, i julas läste jag Nicole Krauss nya roman ”Forest dark”. I den är hon, eller hennes alter ego, väldigt mycket i Tel Aviv. Där hänger och lunchar hon med sin vän Ohad som är dansare, och som har fått Nicole att börja dansa. Denne Ohad har i flera år varit ledare för Batsheva dance company, och han är alltså inte bara med i Bobbi Jene-filmen, utan han är rätt viktig i den.
Visst ÄLSKAR man sånt här? Och älskar internet som gör det möjligt att googla allt ännu mer på direkten. Jag upptäckte att det gjorts en film om honom också rätt nyligen; ”Mr Gaga”. Gaga är dansstilen han har kommit på.
Som tur var fanns den på SF Anytime.
Jag hyrde direkt.

Nu kan ni fråga mig allt ni vill om kända dansare i, eller med koppling till, Tel Aviv.

Roxane Gay har en frågespalt

Roxane Gay som i den coola författaren med till exempel ”Bad feminist” och ”Hunger” bakom sig. Hon har nu fått en frågespalt i New York Times. Ett givet alternativ att förbruka sina gratis-artiklar på.
Den första veckan handlar om skrivande, nämligen om att vara för gammal för att satsa på det, eller för gammal för att slå igenom, och det är så mycket bra i det svaret.

”What I wish I could have told myself when I was hopeless about my writing prospects is that I should have defined artistic success in ways that weren’t shaped by forces beyond my control. Sometimes, success is getting a handful of words you don’t totally hate on the page. Sometimes success is working a full-time job to support your family and raising your kids and finding a way, over several years, to write and finish a novel. Sometimes it’s selling a book to a small press for 25 copies of your book and a vague promise of royalties you may never see. And sometimes, if you are very lucky, artistic success is marked by the glittery things so many of us yearn for — the big money deals, the critical accolades, the multicity book tours, the movie options.”

Och mer:

”Writing and publishing are two very different things. Other writers are not your measure. Try not to worry about what other people your age or younger have already accomplished because it will only make you sick with envy or grief. The only thing you can control is how you write and how hard you work. The literary flavor of the week did not get your book deal. All the other writers in the world are not having more fun than you, no matter what it might seem like on social media, where everyone is showing you only what they want you to see.”

Jag säger bara amen, sister.

Satsar på att bli mer Annika Norlin-sk

Det tar verkligen några dagar att återhämta sig från fyra dagars bokmässa. Var SÅ TRÖTT i början av veckan, och det var väl egentligen först i fredags jag kände mig helt normal. Det blir så otroligt intensivt på alla sätt att vara där.

Sista grejen jag gjorde i Göteborg var att jag och min förläggare Erik pratade en halvtimme i Norrlänens monter (Väster & Norrbotten). Det var skitkul och jag tror det blev bra för det är alltid så himla lätt och roligt att prata med honom. Det var hans sista framträdande också så vi var båda som bara ”nu kör vi!”. Efteråt satt vi där och chitchattade en liten stund med några som köpte böcker (bland annat en tjej som hade läst ”Tänk om det där är jag” flera gånger, HEJ! om du läser det här! Så fint ju!) och de som jobbade i montern. När vi skildes åt sen sa jag till Erik att jag skulle åka hem och bli Annika Norlin-sk nu. Sångerskan Annika Norlin alltså. Att bli mer som hon betyder: värna sin integritet och satsa på sin konst (typ att inte fläka ut sitt privatliv och sitt inre i media, utan verka genom konsten), och att främja Umeå.

Det är Lisa som har fått mig hookad på A Norlin, och vi är båda såna fans av hennes person också. Att man vet så sjukt lite om hennes privatliv tex? Alltså man vet ju i dessa tider ALLT om alla som framträder, speciellt om kvinnor, men om A Norlin? Knappt något. Hon har ett barn. Det är allt hon har sagt. Vi vet inte könet på det, inte namnet, inget om övrig familj, inget om hur det har påverkat hennes skapande och turnerande att bli mamma och yadayadaya.
Tycker det är så himla bra.

Det är precis den hållningen man längtar till efter en bokmässa. Inte för att jag på något sätt kan jämföra mig med A Norlin, och inte för att jag får intervjuerbjudanden som går ut på att jag ska berätta allt om mitt privata, men ändå. Ville likaväl åka hem från Göteborg och börja värna integriteten för gud vad trött jag var på min egen röst.
Har tyvärr inte dragit igång med min konst som ska främja Umeå än, alltså ny bok, men jag ska. Snart, snart.

Med spenderbyxorna på i Mora

Visst älskar man uttrycket spenderbyxorna?
Oavsett känsla för det, de byxorna är på nu! I de flesta fall när jag är på författarbesök är det bara för en dag och då hinner jag med typ en fika innan tåget går tillbaka hem. Men nu har jag varit i Mora ett par dagar och plötsligt har jag stött näringslivet här riktigt rejält:
2 fikor
2 middagar
1 sprillans ny Harry Hole-bok för kunde inte hålla mig!
1 pack sockar pga hade visst fula / olika långa med mig, och det gick ju inte
2 besök på simhallen, så jäkla skönt efter skoldagarna

Har också fått höra om en dialektal variant på namnet Erik, nämligen Jerk. De som heter Erik brukar även kallas Jerk som ett smeknamn. Iallafall av äldre släktingar här i Dalarna. Tyckte det var så himla fint? Att det är ett helt nytt namn ju. Och plötsligt fattade jag att en viktig bikaraktär jag tänkt på skitlänge fast aldrig kommit på det rätta namnet till, han ska nu heta Erik med släktingsmeknamn Jerk. Det var som att det öppnade upp massor till den här boken som jag börjat skriva på för ett rätt bra tag sen, men inte kommit så långt i. (Den är en vuxen. Min ångest.) Skitnöjd med den insikten.

Och om man nu tänker: fast du har ju använt namnet Erik förr, hur kan det vara så nytt?, så är svaret: ja, men herregud, då visste jag ju ingenting om Dalarna och hur de tänker här! Det förändrade ju ALLT.

Igår såg jag Rebecka Martinsson-serien på tv4 förresten apropå lokala grejer. Hundpolisen Krister var med, och han har en proteshand. That’s it? Så besviken faktiskt.

Med Tereza i Prag. Eller jag menar, med Lisa i Krakow.

Jag och Lisa har haft vår vårliga skrivvecka. Det här året bytte vi Lissabon i februari mot Krakow i mars. Helt ny stad såväl som land för oss båda.
Väldigt ofta under den här veckan har jag känt mig som antingen i filmen ”De andras liv” (Öst-Berlin under DDR, konstnärer som är avlyssnade, heeelt fantastisk, se den!!) eller som i ”Varats olidliga lätthet” när vi gått runt på stan. Den senare speciellt eftersom Lisa ju fotar en massa, så att gå med henne var som att gå runt med Tereza (Juliette Binoche). Fast det saknades givetvis alla hemska attribut från Prag-våren som typ stridsvagnar. Krakow bjöd på rätt kulisser bara. Det var väldigt fint och slitet och östigt. Gillar man den estetiken (det gjorde vi!), är det en fest att besöka den staden. Det var dessutom ganska grått väder hela veckan, så då det blev det ännu mer östigt.

Huvudfokuset var ju att skriva och skriva och skriva, och det har vi gjort.
Jag steg upp lite tidigare på morgnarna, började jobba vid typ halv sju/sju, sen vaknade Lisa och då kring halv åtta/åtta, körde vi 30 mins morgonyoga till en internetlektion. Så himla skönt. Önskar att jag kunde hålla fast vid den rutinen, men man vet ju hur det blir med sånt när man kommer hem. Oh well.
Iallafall, frukost efter yogan och sen skriv. Lunch ute oftast. Hem och skriva mer. Middag ibland ute, ibland hemma beroende på hur lata eller trötta vi var. (Om det var middag hemma åt vi alltid varm pärlcouscous-sallad för att jag blivit lite besatt av den couscousen och tog med ett paket i resväskan.)

Vi hyrde en mycket färgglad lägenhet i de judiska kvarteren, och det området var ju klart bäst. Första två dagarna gick vi in till centrum, men sen började vi upptäcka vad vi hade precis runt hörnet. Flera mysiga restauranger och fik, så då behövde vi aldrig lämna de kvarteren mer. Allt bra fanns där. Det var dessutom jättejättebilligt att äta ute.

Andra saker vi har gjort:
Sett en (1) film ”10 years”.
Läst en (1) bok var, och det mest på flygresorna (det är himla lite att bara läsa en bok på en hel vecka för mig).
Pratat massor om skriv och liv, och lite om Solidaritet och Lech Walesa och hans åtta barn, och sen massor om skriv och liv igen.
Det har varit: SÅ HIMLA BRA.
Allt flyter på så otroligt smidigt på de här resorna. Vi har samma arbetsfokus, kan båda hemskt gärna sitta hemma i soffan en kväll och bara prata, vi är aldrig i otakt med att en vill gå på stan och den andra vill jobba. Mycket enkelt och praktiskt, och mycket kul!
Nästa vår tänker vi kanske Berlin. Eller Lissabon för tredje gången. Vi får se.
Också så otroligt lyxigt att vi kan göra sånt här som jobb. Det pratar vi om jämt. Tänk att vi är här, för att skriva bok, att det är det vi gör. Så svårt att fatta ändå? Verkligen mycket lyxigt.

Nu ska jag laga köttfärsbiffar med potatis och lingonsylt till middag!

En vecka till bokdeadline

Jag har varit i Luleå några dagar på en gymnasieskola där jag hade skrivworkshops inför en novelltävling, och på ett föräldramöte på en annan skola där jag pratade om läsning. (Det blev ett lokalnyhets-teve-inslag om det.) Däremellan har jag suttit på kaféer och bibblan och hetsskrivit på boken. En vecka till deadline. Det är då man går på affären och köper en massa Cola och godis och choklad och bara KÄMPA PÅ. KOM IGEN. JOBBA. Och allt annat peppigt man nu eventuellt säger till sig själv. Bla bla bla. Nu fortsätter jag.

6 juni och arbetslinjen

Jag firar nationaldag med att helga arbetslinjen och skriva på min kommande ungdomsbok. Sitter just nu på ett hotell inne i stan (stor fäbless för att jobba på hotell, i deras lounger) men ska nog snart åka hem igen för lunch och boktänkande. Hade samma procedur igår, så imorse vaknade jag vid 05 med bokidéer. Mysigt. Ärligt, jag tycker det. Det är bra när man är inne i ett sånt kreativt spinn och hjärnan puttrar på.
Hade först planerat att jag skulle vara klar med första versionen av den här boken till midsommar, men det kommer INTE att hända pga Bladen brinner-arbete och diverse annat. Den kommer att bli första versions-klar under sommaren istället och det går också bra. Det är boksläpp våren 2017, så det är ingen panik.

Igårkväll såg jag på teve* för det var Maria Bloms film ”Hallå hallå”. Gillar alltid hennes filmer. Tycker ofta de är så himla fint vardagliga, och det menar jag alltså som en komplimang. De är som livet är, och Ann Petrén är ju ofta med, och igår dessutom flera skådisar jag sällan eller aldrig har sett förut. Handling: en nyligen separerad 40+ undersköterska i Falun som behövde komma loss efter skilsmässan. Man fick både skratta och gråta lite. Jag önskar mig fler Maria Blom-filmer.

Det är 10 dagar kvar på vår Bladen brinner-kickstarter. Vi har nått 129 900 kr nu.

* Det låter som att det är en happening att jag ser på teve, och sista tiden har det nog nästan varit det. Läser ju böcker istället, ni vet. Ha!

Den luriga hjärnan

Jag höll på att hoppa fram och tillbaka mellan olika skrivprojekt under sommaren och hösten, så till slut bestämde jag att nov och dec enbart skulle ägnas åt ungdomsboken och inget annat. Ville göra ett allvarligt försök att komma in i den, och det var smart för jag lyckades.
Men samtidigt tog jag någonstans under tiden det ganska omedvetna (?) beslutet att när jag nått sidan 50, då kanske jag åtminstone skulle få tänka på ett annat projekt. Well, nu är jag där och som på en given signal varvade min hjärna igång.
Jag läste om ”Jan Svensson” i veckan, bara för att, och sen startade jag en ny skrivbok, no biggie liksom, och kluttrade ner lite saker, bra att komma ihåg dem ju. Plus att jag i förmiddags hittade en engelsk artikel på twitter om hur funktionsnedsatta personer är underrepresenterade på brittiska teatrar, och direkt blev Martin!, läraren i JS.
Mhm. Där är vi nu.
Men jag SKA verkligen skriva med fullt fokus på ungdomsboken. Får typ bära med mig den nya anteckningsboken ifall strålande idéer dyker upp, men annars är det ungdoms ungdoms ungdoms.

(JS2 ska vara om Nicki och hennes mamma. Har kommit på några så himla bra saker!!)

Apropå något heeelt annat såg jag just ”Skavlan” där Martina Haag gästade. Har ni inte läst ”Det är något som inte stämmer”, do it. Och se Skavlan-intervjun.

Lisboa!

Jag och Lisa är på skrivläger i Lissabon. Precis som förra året är det FANTASTISKT.

Dagsschemat är följande: stiga upp vid 07, äta frukost, börja skriva.
Gå ut på lunch vid 12. Beroende på väder, vara ute några timmar. Idag regnade det så vi var snabba. Igår var det sol och jättevarmt och vi satt på en terrass här intill. Ljuvligt. Hade kunnat stanna där hela eftermiddagen.
Efter lunchen, skriva lite till.
Sen laga mat.
Vid middagen börjar den fria leken. Det betyder att prata ännu mer om våra böcker, dramaturgiska kurvor och huvudpersoner, samt om allt möjligt annat.

Vitsen med ett sånt här skrivläger är att lyxen att leva i en total bokbubbla, att vad man än diskuterar är det fritt fram att när som helst säga ”men du, jag tror jag ska låta min tjej göra si eller så”.
Bara på planet ner kom vi på så enormt mycket om min bok. Den är liksom färdigplottad nu! Ska ”bara” fyllas på med detaljer (som tar sin tid), men ramen sitter. Det hade tagit mig veckor att åstadkomma samma planering på egen hand. Älskar skrivläger! Och älskar Lissabon. Håller tummarna för att det är sol igen imorgon. Det känns som man tinar upp av ljuset. Typ, ökenvandringen aka den mörka vintern är över, nu kan vi börja tänka igen, komma på saker.

Vi bor i ett annat område än förra året. Enda minuset med det är att det inte finns så många restauranger här på nära avstånd, och de som finns är inte alls lika bra. Vi har varit tillbaka till ”våra gamla kvarter” i Chiado två gånger nu och käkat där. Men förutom färre restos är det här i övrigt ett bra område. Samma fina utsikt mot vattnet. På baksidan utsikt mot ett slott. All is well!