Att tipsa och bli tipsad om

Ska försöka hålla tungan rätt i mun nu när jag skriver det här. Försöka hamna på rätt sida om bitter. Håll gärna det i huvudet när ni läser.
Here goes.

Vi startade bokhora 2006. Tänk på hur många böcker jag har tipsat om sen dess. Vet inte alls antal, men jag vet att många författare och förlag blir glada när vi skriver om dem för vi är ju stora. En positiv rec från oss är bra. Ibland får jag mejl som tack, ibland träffar jag folk irl på Bonnier-fester och julglöggar och sånt som tackar.
Men genom alla de här tipsen och alla de här åren kan jag nog faktiskt räkna på ena handens fingrar det antal författare som hört av sig och sagt att de läst något av mig också. Det låter otroligt lite, men det är tråkigt nog cirka den siffran. Plus minus. Nu pratar jag inte bara om författare jag tipsat om själv och som hört av sig efter det, utan om författare rent generellt som har läst mig och vill berätta att de gillade.
Jag räknar inte med min salong eller Lisa nu. Då är det ju några fler faktiskt. Men sk okända författare? Få.

Oftast tänker jag bara fine, det är så det är. Jag har bokhora, det är klart att jag tipsar massor och andra mycket mindre. (Mycket mindre. Pröva aldrig.)
Andra dagar, i synnerhet pms-iga, tycker jag det är snålt och blir lite bitter för att JAG så sällan kan få läsa någon annan författares gillande av mina verk.
Är de inget bra alltså? Finns ingen skrivande människa som uppskattar dem? Ingen som blivit lite lite inspirerad? Ingen som ens vill skriva en tweet eller en facebook-status om det? Nähej…
Det är visst helt okej att höra av sig och önska reccar, men att själv läsa? Nono…

Men driver jag bokhora för att få andra författares uppskattning? Nej. Och jag tycker det ÄR roligt att tipsa om böcker, annars skulle jag ju inte ha hållit på så mycket, eller hur? Det är mitt eget val.
Bara att jag inte har några problem att jämt berätta om inspiration från andra och hur jag blivit imponerad av det och det. Undrar om det har hänt när någon har läst mina böcker?

Och så idag. Den här kom på posten, Linda Skugges ”Constant reader”. Som jag har sett fram emot sen jag läste om den, för den skulle handla om hennes läsning.
Jag gjorde en bokpodd med henne förra året och det var så jäkla kul! Ett superbra samtal om läsning i största allmänhet. Och jag har läst henne väldigt troget ända sen Expressen Fredag.

När boken låg och väntade idag kunde jag inte hålla mig. Ville bara läsa lite, max en halvtimme, innan jag fortsatte med jobbet. Fixade en tekopp, satte mig i soffan, började, storgillade från 1:a raden.
Och sen hittar jag detta på sidan 59.
Alltså.
Blev helt röd om kinderna.
Det kändes likadant som de få gånger (två) jag sett någon läsa en bok av mig på tunnelbanan. Väldigt generande för tänk om de får reda på att jag har skrivit, och väldigt roligt för de läser min bok !!! Men så surrealistiskt att jag inte visste hur jag skulle bete mig.

Hela citatet är så här: ”Läser Johanna Lindbäcks ”Som om jag frågat” om femtonårige John vars föräldrar skiljer sig. Trots att mina föräldrar också är skilda känner jag inte alls igen mig. Men boken är väldigt bra. Jag tycker mycket om den.”

Jag blev så himla glad.

Och uppdaterat: 
Tack tack för kommentarerna! Menade inte alls som något allmänt ”buhu, ingen uppmärksammar mig” för jag får ju en massa bloggreccar på mina böcker, har alltid fått, och det är mycket bra. Det här var mer det som Anne här nedan i en kommentar är inne på – att tipsa för att man läser och för att man behöver läsandet i sitt skrivande, och det behöver ALLA. Så varför inte sprida ordet?